I veckans podcast tar Jihde och Öhman sig äntligen an Hanya Yanagiharas "Ett litet liv". De två första kapitlen analyseras och leder diskussionen in på våldet i tv-serien "Big Little Lies" som ju urpsrungligen är en roman av Liane Moriarty. Det sexuella våldet tar oss till Märta Tikkanens äktenskap och till slut blir det Hedi Frieds "Frågor jag fått om förintelsen". Ja och såklart mycket mer. Om ni tycker om det ni hör blir vi innerligt glada om ni följer oss på Soundcloud och Itunes och tipsar en vän som inte hatar böcker.

I går kom jag hem från Palm Springs, hängde med barnen (fortfarande väldigt konstigt att ha barn i plural) medan Maggan var ute på ett uppdrag med Anitha. När han kom hem igen bytte vi några ord och sen drog jag ut på middag. Den här lördagen har därför hela dagen vigts åt familjen. Vi sov länge, sen sprang jag en sväng, tillsammans gick vi upp och köpte kaffe, tog en promenad och gjorde sedan det jag ÄLSKAR med Los Angeles. Nämligen upptäckte en ny del av staden. Den här gången var destinationen Hermosa Beach som ligger lite söder om L.A. Mycket pittoreskt, vackert och gulligt. Och liksom precis som Santa Monica, men lite mer avslappnat, mångfaldigt och down to earth om ni fattar vad jag menar. Förresten, om ni tycker att den blå tygväskan är extra snygg kan jag berätta att jag fick den av det fransk/finländska märket PERL B som mellan början av april och slutet av maj har en pop up-affär i mina gamla hoods i Rödbergen Helsingfors. Om man ska vara exakt ligger butiken i LUMIs utrymmen på Båtsmansgatan 14. Gå dit och kolla. PERL B:s produkter görs för hand i Marseille och är designade av finländska Riia Bernard Paulin. Väskorna finns i alla storlekar och är av linne och läder av ren. Äh, kolla själva på webbsidan, de är faktiskt jättefina.   Vi lunchade på ett ställe som under sin happy hour sålde ostron för en dollar styck och passade på att introducera denna kulinariska upplevelse för Vidar. Först var ungen lite skeptisk, men till vår stora förvåning gillade han de slemmiga jävlarna och vi var tvungna att beställa in ett extra fat. Där ser man.

I går tog jag en Lyft till restaurangen/klubben Delilah i West Hollywood för att äta middag med Cissan, Anitha och Anne. Min chaufför berättade att han vuxit upp i ett slags konstnärskollektiv, på gränsen till sekt, utan rinnande vatten och där folk var mycket intima med varandra. Sedan hade han blivit kär, följt en tjej till L.A. och här var han nu. På vägen hem igen åkte jag med en man som beskrev sig själv som ryskjude och praktiserande buddhist sedan tio år tillbaka. När jag sa att jag är född i Helsingfors berättade han att hans mamma jobbat på Fazers kontor i Los Angeles och att han älskade de där äggen som såg ut som vanliga hönsägg, men var fyllda med choklad. "Mignonägg!" Utropade jag och eftersom jag precis fått ett gäng i present sprang jag in och hämtade ett åt honom när vi kommit fram till min adress. Han blev jätteglad, skickade en bild på ägget till sin mamma och efteråt märkte jag att han inte tagit något betalt för skjutsen. Min dröm är att göra ett reportage eller varför inte en antologi med folk som kör Lyft, Uber eller någon av de andra färdtjänsterna. Hittills har jag inte träffat en enda med en tråkig berättelse. Att sitta på tumanhand med en främling under i medeltal en halvtimme är också en ganska spännande situation. Det är sällan jag pratar med folk jag inte har en enda gemensam bekant med och som ibland (fast ärligt talat ganska sällan) har en helt annan världsbild. Ni då, när satt ni i minst 30 minuter och talade med en total främling?

Tidigt i morse packade vi ihop våra grejer i Palm Springs och åkte hem till Los Angeles. Samma morgon hade vi läst om lastbilen som i Stockholm åkt in i Åhlens. Vi hade allihopa ångest i magen och klump i halsen. Anithas små barn var trygga, men så långt borta. Vänner och bekanta checkade in i säkerhet. En av mina första tankar var att rasisterna nu gottar sig, att Trumpf och hans gelikar i världen får bränsle för sin propaganda. Klyftorna mellan vi och dem  blir allt djupare. Jag tänkte också på hur otroligt viktigt det är för journalister att vara noggranna och inte falla för frestelsen att publicera rykten bara för att få vara först och sen hålla tummarna för att de ska vara korrekta. I en tid när så många tvivlar på medierna finns det väldigt lite förlåtelse för misstag. Mindre blixtsnabba rapporteringar och mer analys. Jag äcklas också av kvällspressen tummar på journalistiken bara för att vara först och sensationella. Att det finns de som använder en katastrof som klickbait. Sen läste jag om ur stockholmarna reagerade. Människor var chockade och rädda, men istället för att blixtsnabbt hitta en skyldig och rikta sitt hat mot en person eller organisation valde de att öppna sina hem, skjutsa främlingar som inte kom hem, trösta ensamma barn och helt enkelt att ta hand om varandra. Det kändes som om stockholmarna gav ett fuck you åt terrorismen. Det beror kanske på att jag så nyligen fått barn eller att jag bara blivit blödigare på äldre dar, men jag satt och snyfthulkade över mina sociala media-flöden där var och varannan post handlade om ett erbjudande att skjutsa, hysa in, ta hand om eller på annat sätt hjälpa de som drabbats av attacken. Med risk för att låta ostig tänker jag ändå säga: kärleken är större.  

Den här och nästa vecka är Vidar spring break-ledig. Skolan är ganska hardcore med långa dagar och massor av läxor så två veckor av ledighet är välbehövt, men plötsligt finns det också dagar att fylla med annat program. Den här onsdagen åkte vi in till våra kompisar Sofie och Eric för att hänga vid och i poolen och samtidigt rasta barnen. Cissan med barn joinade också och Anitha som hälsar på i LA.  Det är alltid är ungefär tio grader inne i Los Angeles jämfört med kusten där vi bor. Jag vill föra till protokollet att jag var den enda vuxna som lekte i poolen. Sen demonstrerade Eric sin galet stora drone och hundarna sprang omkring, barnen plaskade i poolen och vi smuttade på drinkar och planerade utflykter. Idyllen. Det känns lite konstigt att skriva om den här underbara eftermiddagen med tanke på avslagna asylansökningar i Finland, deportationer och brott mot mänskliga rättigheter. Men jag tänker att man kan ha två (och till och med fler) tankar i huvudet samtidigt.

Nu hittar jag inte kommentaren, men det var någon som frågade mig om skillnaden mellan att ha ett och två barn. Först: Det ÄR mer jobb med en baby och en sjuåring än med bara en sjuåring. Babyn vill att nån matar dem, byter blöja på dem, söver dem och ger dem ett bad då och då. Sånt som en sjuåring fixar själv. Försöker man skriva på en text glider babyn in och avbryter en stup i ett. Logistiken är mer avancerad och så blir det lite dyrare att resa. Allt blir lite dyrare och som frilansare känner man att man borde jobba mer, men då glider babyn in, ja ni fattar. Det sagt vänjer man (åtminstone jag) blixtsnabbt vid allt. Det är nästan kusligt hur allt normaliserar sig. Det är samma sak perioder då vi haft lite mer eller lite pengar, det tar några veckor, en anpassar sig och så är den nya livssituationen den vanliga livssituationen. Det sagt vill jag verkligen inte komma med några rekommendationer kring hur många barn som är det ultimata antalet för ett lyckligt liv. Inga, en, två, fem, sju. Folk är olika och som sagt anpassar man sig efter situationen och kan bli lycklig/olycklig ändå. Barn är inte nyckeln till ett perfekt liv, men de kan vara ett fint bonus. På plussidan: det är svårt att inte gilla sina barn. Och jag fattar ju att jag är jävig, men tycker att de är ganska söta och roliga också.

Oj, oj, oj så jag är trött. Vi har haft gäster och jag har lagt mig för sent och stigit upp för tidigt. Men mycket trevligt har det varit. Vi har också hälsat på kompisar som husvaktar ett hus i vid kanalerna i Venice och jag har kört upp till Topanga på ridlektion. Men det var inte det jag skulle säga. Jag ville egentligen bara komma med en hälsning om att jag svarar på era kommenterar imorrn och att ni (vid sidan om Magnus och Peppes podcast och Mellan raderna) ska lyssna på S-Town podcast. Har lyssnar på tre avsnitt och är helt hooked. Inom kort ska jag blogga om feministiska handlingar, om tvåbarnschocken och om det här ypperliga blogginlägget som handlar om vikten av att betala för det man konsumerar. Men nu kära vänner, god natt!

I veckans avsnitt diskuterar vi hur man kan göra film riktigt billigt i USA, om framgång, om att betala frilansare som om de var hobbyskribenter, om Vin Diesels saga och om att verkligen känna någon.

Jag är säkert inte den enda som har suttit med klump i halsen och följt med hur Finland ikväll deporterar människor tillbaka till den plats de flytt från. Jag vill blunda och låtsas att jag inte läst det, men det går såklart inte. Jag kände en kort stund av hopp då det ryktades om att en bränsleleverantör vägrade tanka flygplanet, men det var tydligen bara ett rykte Jag vågar knappt nudda vid tanken på rädslan och ångesten människorna på planet måste känna. Motsvarande händer i USA. Folk som flyr det extrema våldet i bland annat El Salvador, Guatemala och Honduras skickas hem där det inte är ovanligt att de blir mördade. Om det finns nån liten ljusglimt så är det folk som protesterar, demonstrerar och vägrar acceptera att våra myndigheter behandlar desperata människor på flykt. Nu kan jag inte påstå att jag själv står högst uppe på barrikaderna, men jag försöker göra det lilla jag kan. Många bäckar små och så vidare.

Ni var så fruktansvärt bra på att komma med förslag och smarta tankar kring att skriva om psykisk ohälsa (länkar så fort jag skrivit och publicerat texten) att jag tänker be er om hjälp igen. Jag ska skriva en (lååång) krönika, nästan essä, med rubriken "Min feminism". Jag kan inte påstå att det är furstligt betalt här heller (försöker att aldrig räkna ut timlönen eftersom det blir så ledsamt), men vill såklart göra ett riktigt bra jobb. Och väldigt roligt uppdrag! Vad skulle ni vara nyfikna på att läsa?