Vi har vänner från Finland på besök. Min före detta favoritkollega och vän Janne som är sambo med en annan god vän Ida-Lina, plus barnen A och T. Vi tog sovmorgon och åkte sedan in till Downtown för att bada i uppvärmd pool på The Standard. Först var det bara Maggan, Vidde, Majlis och jag (och runt fyrtio hipsters mellan 20-30 i nåt slags hipsteruniform. Tänkte att alla män såg ut som Karins man Mango år 2013 ungefär). Vi chillaxade, beställde in lite mat och kollade på utsikten. Älskar att Downtown med sina skyskrapor är helt olikt Santa Monica. Sen kom resten av gänget. Vi spelade lite pingis, drack en öl till, lyssnade på musik och förflyttade oss till poolen. Jag tyckte att det var lite väl kallt i luften för ett dopp, men flera av de andra plumsade i.   Vi pratade om Calexit, om Jannes och min forna arbetsplats Hufvudstadsbladet, om vad man ska göra med det liv man har och om vad bekanta sysslar med. Det vanliga. Sen blev klockan sen eftermiddag och vi susade hem till Santa Monica och åt pasta med hemlagad pesto.

Det senaste: Majlis blev fem månader. FEM MÅNADER! Gudars så tiden swischar iväg. Vi firade på finländsk mark i Bel Air. Närmare bestämt på Finlands generalkonsulat där den nya generalkonsulen med familj bjöd på en trevlig liten middag. Förtydligande: Middagen var ej till Majlis ära, men det var ändå trevligt. Vi kom tyvärr hem alldeles för sent, men Maggie läste ändå ett kapitel Harry Potter innan vi somnade. I dag är alla trötta.  Den här fredagen har jag ridit, kämpat med en krönika om papperslösa invandrare i USA, gjort en inervju, ätit frozen yoghurt, snart blir det baseball-träning och sen middag med några kompisar på besök. Livet.

I veckans avsnitt har jag lyssnat på Birgitta Ohlssons "Duktiga flickors revansch", Karin har frossat i Novellix novellsamling "Grannar" och vill läsa mer av Kjell Westö. Varför är män så ensamma och varför vill alla ligga med Pontus Gårdinger? Det blir dessutom några barnböcker: "Min lilla syster" av Astrid Desbordes och Pauline Martin, samt "Fakirer" av Bengt-Erik Engholm. Vem minns Hans-Eric Hellströms briljanta "Dunder och Brak"? och mycket mer såklart. Vi är helt osponsorerade, men om ni vill betala för ert lyssnande på nåt sätt får ni väldigt gärna prenumerera på Soundcloud och ge oss en recension på iTunes. Tack! Hjärta hjärta!

Hade min vanliga onsdagslektion uppe i Topanga och känner nu att jag är kroppsligt helt tillbaka efter graviditeten. Jag började rida igen knappt två månader efter att Majlis föddes och det gick väl ganska bra. Jäkligt mycket träningsvärk, men att sitta på en hästrygg satt liksom i muskelminnet. Jag tror förresten att folk inte inte rider fattar hur svårt det är och hur många muskler man använder när man rider dressyr eller hoppar. Så otroligt bra träning. Magmusklerna bränner och ibland måste man lyfta in benen i bilen dagen efter. När jag som sjuåring började rida var jag livrädd för hästarna. Det var en sportlovsvecka med massor av snö och när snön hasade ner för taket på manegen tog hästjävlarna tillfället i bruk och galopperade vilt runt om på planen. Ungar flög härs och tvärs och mammorna som kommit med för att se på stod likbleka och höll för ögonen. Sen blev jag långsamt lite bättre och lite mindre rädd för hästarna. Däremot var jag livrädd för mina ridlärare. De var alla stränga och hårda och sa sällan när det gick bra. Tystnad betydde att man inte red helt åt helvete. Alla vi småungar bet ihop, lydde och försökte göra rätt. Så här i efterhand önskar jag att ridlärarna hade varit lite trevligare, men kanske man måste vara sträng med barn och hästar så ingen skadar sig. Jag tror att det fanns någon slags livlärdom i att våga rida de busigaste hästarna, gå in rykta den som alltid nafsade efter en, leda ponnyn som brukade skuffa ner en i diket och sedan galoppera tillbaka upp till stallet och bara bita ihop när man var rädd. Att hästflickor blev lite tuffare som människor. Nu säger jag inte att tuffa flickor är bättre än icke-tugga flickor eller att jag är så himla tuff. Äh, jag vet inte annat än att jag är väldigt tacksam över att ha varit en hästflicka. I dag är ridlektionsdagen fortfarande veckans bästa dag (vissa veckor blir det två bästa dagar). Instruktörerna på Mill Creek är väldigt duktiga och jag känner en sån lycka av att umgås med hästar (och min ridkumpan Frida) och känna att jag blir liiiite bättre hela tiden. Också en mindre bra lektion är en svinbra lektion. Lite som pizza, trots att den inte är perfekt är pizza alltid ett bra val.

I dessa politisk deprimerande tider måste en balansera upp svårmodet på nåt sätt. Ett är att skratta högt och därför tänkte jag lista de tv-serier som får mig att skratta. Ni kan väl fylla på i kommentarsfältet så att vi får ihop en massiv lista?

1. Last Week Tonight med John Oliver
2. Parks and Recreation (Magnus har precis börjat kolla, jag kör varv nummer två och skrattar lika mycket som första gången).
3. Broad City
4. Veep
5. Catastrophe
6. Modern Family (fast mest i de första säsongerna)
7. How I met your mother

Skickade precis iväg ett större reportage invandring och om muren som Donald Trump vill bygga mellan USA och Mexiko. Jag har forskat, intervjuat och filat på texten i dagar, men fick ändå den där känslan av att någon kommer att avslöja min bluff när hen (okej, who am I kidding: han) läser texten. Som vanligt var Maggan min testläsare och som vanligt sa han att den var bra och pekade ut några tryck och slarvfel. Ändå trodde jag inte honom. Jag har jobbat som skrivande journalist, författare och bloggare i hur många år som helst, men bloggen är det enda forumet där jag känner mig fult trygg och inte behöver tänka: "Äh, ingen kommer väl ändå att läsa det!" för att lugna ner mig själv. Sen går det några dagar efter publiceringen och jag är alltid lika överraskad och lättad över att ingen kontaktat mig för att påpeka alla fel jag gjort. Och till slut kan jag andas lugnt igen och till och med tycka att det jag skrev var ganska bra. Säg att jag inte är den enda som lider av bluffsyndromet. Jag illustrerar texten med en gullig bild på Majlis och Cissans hund Goldie.

Här är det! Vi svarar på lyssnarfrågor, bland annat en om hur man ska tala om feminism i grundskolan. Ni får gärna hjälpa oss med svaret på denna, hela frågan finns på vår Facebook-sida Magnus och Peppes podcast. Vi pratar också om Kellyanne Conway, som Magnus nuförtiden älskar, om Angela Merkel och om unga kvinnor mot äldre män. Ett stort varmt tack för att ni vill betala för innehåll! Podden kostar 86 cent och är ännu billigare om ni prenumererar. Det gör ni så lätt med ett litet klick i högerbalken. Är ni fattiga som kyrkråttor kan ni betala genom att ge oss en recension på iTunes, följa oss på Soundcloud och såklart tipsa om oss på sociala medier och bland vänner. TACK! Och kärlek. Vill också påminna er om vår Flipboard-sida där det finns referenser till allt vi talar om OCH en massa annat. Så fort jag snubblar över en bra artikel slänger jag in den på Flippen.  

För någon vecka sedan delade en kompis på FB en text där den irländska sajten The Daily Edge frågade politiker vad de tyckte om Beyoncé. Jag fnissade friskt och var tvungen att läsa upp det för Maggan. Överraskande många hänvisade för övrigt till Destiny's Child-dagarna. Nu gjorde KIT motsvarande manöver och frågade svenska politiker vad de tycker om Zara Larsson. Många av politikerna gillar Larsson, vissa är sura och defensiva och SD är väl generellt hatiska. Det som slår mig är att så många hänvisar till att Zara Larsson sagt att hon hatar män. Efter att två kvinnor (det skulle bli många fler) våldtogs på Bråvalla festival skrev Larsson på Twitter "Fy fan för er killar som får tjejer att känna sig osäkra när de går på festival. Jag hatar killar hatar hatar hatar". Kvällstidningarna gjorde stora rubriker på "manshatet" och Larsson var tvungen att om och om igen förklara att hon hatar patriarkatet, våldskulturen och att kvinnor blir våldtagna. Att hon inte hatar varje individuell man på jorden. Detta räckte såklart inte och män gick bärsärkagång på högerextrema sajter, twitter, Facebook och i kommentarsfält. Detta är två år sedan, men än i dag är politiker så jävla ängsliga för att kanske förlora röstare om de inte fördömer Larssons påstådda manshat. Det konstiga är att ingen hetsar upp sig speciellt mycket över det hat som Larsson och praktiskt taget alla kvinnor i offentligheten måste utstå dag ut och dag in. Ingen går bärsärkagång över kvinnor som blir misshandlade och våldtagna (förutom om det finns en chans att en icke-vit person begått brottet, då vaknar rasistmaffian). Det är liksom för farligt att få patriarkatets vrede över sig. Fy fan så det är sorgligt. Vi vänder blicken mot Finland där man måste ta till experthjälp från forskare för att förstå att politiker måste ta tydligt avstånd från rasism och hatbrott. Även här kunde man önska sig lite civilkurage. Risken att förlora röster, eller stå upp för vad som är rätt? "Om jag inte tar ställning till infekterade frågor kan jag potentiellt få allas röster!" USCH! Tänk om fler politiker kunde ha sagt som Per-Arne Håkansson (S): "Ja, jag tycker Zara Larsson är en bra artist och stark personlighet som i sitt artistskap även är en duktig opinionsbildare och lyfter frågor om solidaritet, mänskliga rättigheter,  jämställdhet etc."

Ponera följande: Om den ena personen varit ute och ätit koreansk bbq och sedan festat hela natten och den andra tagit hand om bébé som odlar tänder och båda är vansinnigt trötta, vem har då större ansvar över barnet följande dag? Annars då? Jag har skrivit på mitt Los Angeles-manus hela dagen. Åkte sedan på Vidars Little League-match och noterade att jag har potential att bli en förälder som engagerar sig liiiite för mycket i matchen, hemkommen igen sprang jag en knapp mil och kände mig kanske inte lätt som en antilop, men ganska nöjd. I dag ordnades för övrigt Los Angeles maraton och eftersom slutsträckan går mer eller mindre rakt utanför vår dörr passade jag på att heja på (och springa förbi, men jag hade å andra sidan inte drygt 41 km bakom mig) de sista deltagarna. En dag kommer jag att bli övertalad av nån kompis jag inte kan säga nej till att springa ett maraton. Kommer antagligen att hata det, men sen bli en omåttlig skrytmåns och försöka föra in varje diskussion jag har på temat maraton.

Åh vilken fin dag! Vi firade Vidars födelsedag traditionsenligt i Palisades park utanför vårt hem. Är väldigt tacksam över att kunna göra det så här enkelt. Köpa ballonger, en tårta, lite chips, en gigantisk termos kaffe från Starbucks, en låda skumpa och läsk till ungarna. Sedan parkhäng i några timmar. Inga clowner, minihästar, trollkarlar eller andra aktiviteter. Bara lek för barnen och umgänge för vuxna. Och att vi bjuder också folk utan barn som vi gillar. Det är för övrigt Maggan som tagit alla bilder. Efteråt drog några av oss till en restaurang och åt lobsterrolls, Vidar förlängde dagen med en playdate med sin bästis. Jag kände en så stor kärlek gentemot våra vänner och det som amerikanerna skulle kalla the community.