Den skrivande människan
9 years ago
I går skickade jag in den där krönikan om invandring jag kämpade så mycket med och i dag skriver jag ut en intervju med en känd finländsk artist. Texten har precis börjat löpa och jag anstränger mig verkligen för att inte avbryta skrivandet med twitter eller skriva blogginlägg (ehum).
Hur många av er räknar er som skrivande människor? Ni får tolka det som ni vill, men jag är nyfiken på om ni känner samma sak som jag: Att man kan arbeta med en text utan framgång hur länge som helst, att det känns hopplöst att den blir sämre för varje ord man skriver. Sen tar man en promenad eller lagar en macka och när man kommer tillbaka ser man en lösning. Ibland krävs det hela dagar innan man tänjer den. Men att det alltid går från det omöjliga till att ändå bli en helt okej text.
Peppe Öhman
Peppe Öhman författare och journalist bosatt i Los Angeles med maken Magnus och barnen Vidar och Majlis.
Camilla · 9 years ago
Åh, känner verkligen igen mig! Jag är ju inte ett skrivproffs på samma sätt som du men jag måste skriva mycket i mitt jobb (pga är forskare). Jag tänker alltid att det är mitt undermedvetna som jobbar vidare med texten medans jag gör något annat och litar på att den kommer hitta en lösning åt mig! Kanske bara är önsketänkande men hjälper så mot skrivar-stress!
Kugge · 9 years ago
Jag är ju definitivt en skrivande människa. Vet faktiskt inte vem jag skulle vara om jag inte skulle skriva? Känner också att mina texter måste växa fram. Brukar vräka ur mig ett första utkast, men sen filar jag och bearbetar jag i lugn och ro. Att göra nåt helt annat emellan är den bästa medicinen för att skriva så bra texter som möjligt. Och hej, superfin header!!! Har bara läst via Feedly på sistone så har inte sett den förrän nu.
Flicka · 9 years ago
Jag bara stirrade på skärmen i morse, skrivandet framskred inte alls. Flyttade mig till ett näraliggande café och efter att jag återvänt från caféet löpte det som en dans. Ibland behöver jag en längre paus för att komma i gång. Antar att writer's block faktiskt existerar.
Viktoria · 9 years ago
Förstår precis. Jobbar med text och blir fortfarande glatt överraskad att det ändå löser sig. Tror man behöver bryta av med en paus för att få nya energi in i texten. Dock är det inte alltid möjligt p g a galna deadlines.
Peppe Öhman · 9 years ago
Haha, jag känner EXAKT den där glada överraskningen.
malin / en gul apelsin · 9 years ago
Jag är en skrivande människa (jag är ju ändå heltidsförfattare sedan flera år)! Om det är något jag har lärt mig är det att inte ge upp med en text fast den trilskas. Åtminstone två gånger har jag skrivit om mer än hälften av en bok för att den ska bli bra. Men fy vad det är jobbigt varje gång man inser vilket hästjobb man har framför sig då man ska skriva om. Just nu håller jag också på att skriva om delar av en bok som kommer i höst, och det är ett problem jag verkligen inte får bukt med (har hållit på i flera månader redan med att försöka få till det). Men nog löser det sig. Det är bara att skriva. Och radera. Och skriva igen.
Peppe Öhman · 9 years ago
Ja du är sannerligen en skrivande människa. Och det är precis som du säger att man inte ska ge upp, trots att man vet vilket jobbigt jobb man har framför sig. Trägen vinner liksom.
Hanna · 9 years ago
Jag! Och håller helt med, då jag har en text att skriva eller ett föredrag att hålla som jag inte alls vet hur jag ska få till, kommer oftast lösningen som en blixt från klar himmel då jag är typ på promenad eller tvättar toaletten.
Peppe Öhman · 9 years ago
Det måste ju handla om att ens undermedvetna behöver lite andrum för att processa det man vill säga. Tänker jag.
puva · 9 years ago
JA. Det är helt ologiskt ofta. Har lärt mig mycket om mig själv de senaste 1,5 åren jag främst jobbat med att skriva till skillnad från att göra radioprogram. Att texten behöver paus från mig och jag från den. Att jag ofta ältar saker väldigt länge och sedan skriver ut en låååång grej på bara några timmar. jag kunde lätt bli stressad när jag inte visste att det är så det funkar, att texten inte rinner ur en som nåt pärlhalsband. Det är mer halvtom ketchupflaska över det hela.
Peppe Öhman · 9 years ago
Visst är det skönt att veta att den nog kommer, texten alltså. Det har tagit mig mycket längre än 1,5 år att fatta det, men känns som en skön trygghet nu.
hanna · 9 years ago
"Men att det alltid går från det omöjliga till att ändå bli en helt okej text." Varenda jävla gång. I princip. Jag har så svårt för att skriva. Vilket ingen förstår, för "du skriver ju så bra". Ja, men vägen dit. Citerar en gammal och erfaren kollega som en gång sa: "Jag hatar att skriva, men älskar att ha skrivit".
Peppe Öhman · 9 years ago
Så man kan hata att skriva under skrivandet.
hanna · 9 years ago
Ja, gud, ja. Innan jag får ordning på texten och alla bitar faller på plats. Finliret älskar jag däremot. (Och då har jag ändå haft ett skrivande yrke i ganska exakt halva mitt vuxna liv. Sen finns det såklart enklare texter och krångligare texter. Men jag har också med tiden insett att det finns två kategorier, de som tycker att skrivandet är lätt och kul och är väldigt snabba, och de som tycker det kan vara rätt motigt och som behöver mer tid och liksom får nöta fram texten.)
C · 9 years ago
Precis så är det. Ibland går det inte alls att få ur sig något vettigt, men så går jag iväg och gör annat och plötsligt vet jag exakt vad jag ska skriva och texten liksom rinner ur fingrarna. Mycket viktigt att inte avbryta för annat då. Oftast skriver jag ett grovt första utkast som jag tycker är så dåligt att jag funderar på att aldrig någonsin skriva igen. Sedan kommer plötsligt den inledande meningen, det bärande citatet eller själva strukturen när jag gör något helt annat och då kan jag bearbeta den där usla texten så att den blir bra eller åtminstone helt ok. Det har tagit mig många år att fatta att det är en viktig del av min skrivprocess att t ex gå runt på kontoret och städa bland papper.
Peppe Öhman · 9 years ago
Precis så jobbar jag också. Först ett grovt utkast, MEN ibland kommer jag också på den första meningen och jobbar sen vidare från den.
Erika · 9 years ago
Jag räknar mig som "skrivande person". Skriver dock inga böcker eller artiklar. I jobbet skriver jag debattartiklar, pressmeddelanden mm och privat har jag min (tyvärr just nu ej superaktiva) blogg. Gillar verkligen att skriva i bloggen men har för lite tid och då tryter även inspon liksom. Att skriva skulle jag säga kan vara exakt som du beskriver det. Älskar känslan efter att ha suttit fast länge, när man plötsligt vet precis vad man ska skriva och hur man ska göra texten bra och det bara flyter! Nåde den som stör just då...
Peppe Öhman · 9 years ago
Haha! Exakt, när man väl är inte i flowet FÅR man inte bli avbruten.
Frida · 9 years ago
Älskar när jag hinner läsa igenom din blogg. Älskar variationen på inläggen och skärpan. Bara så att du vet om du någonsin tvivlar på din förmåga att fånga med ord. Jag ser mig som en skrivande person, har alltid gjort så. Drömde som barn om författarlivet och försökte mig på journalistlivet innan jag fastnade i barnmorsketräsket. Drömmer fortfarande om att jobba med språket och orden. Skriver faktiskt fortfarande både mycket och gärna också, men blir troligen aldrig publicerad författare... oh well. Vissa drömmar ska väl vara just drömmar.
Peppe Öhman · 9 years ago
Tack snälla för de fina orden! blev glad! Och skriv på och skicka in manus, konstigare saker har hänt än att en skrivande person blivit publicerad.
L · 9 years ago
Jag skriver en del svårare texter på jobbet och har lärt mig den hårda vägen att jag måste se det som en process. Jag kommer att köra fast några gånger men det kommer att bli bra till slut. Ibland måste jag lägga texten åt sidan och göra något helt annat för att det ska lossna och ibland måste jag ge mig fanken på att sitta med den tills jag kommit till slutet av stycket som krånglar så att det finns någon form av text att redigera nästa gång jag ger mig på det.
S · 9 years ago
Jag tror den kreativa processen ofta följer en liknande kurva. I alla fall känner jag igen det du beskriver i min egen konst. Ibland blir jag frustrerad över att det inte finns någon genväg, man måste tydligen alltid genom den där mörka dalen av tvivel och oduglighet innan man når Nangijala. Fast jag brukar tänka att för varje tvivelsam stig man trampat omkring på i dalen så har man tillryggalagt lite mer mark. Vid nittiofem ås ålder har man kanske blivit nånslags fullfjädrad vildmarksguide över kreativ ångest och stabil som en filbunke. Men å andra sidan är ju inte filbunkar så hemskt intressanta, då är den kreativa processen kanske att föredra trots allt... hm... Jag kommenterar så sällan så jag passar på att säga TACK för en bra blogg. Läser ofta. Heja dig!
Peppe Öhman · 9 years ago
Vilket otroligt bra sätt att beskriva processen! Att man måste kämpa sig igenom den mörka dalen osv. Och tack för dina ord om bloggen!
Nina · 9 years ago
Ja, fast som ännu lågbetald textförfattare ( mycket SEO-text) är det ofte lite mera schablontext än kreativt - alltså att texten ska vara så och så och innehålla någon särskild information. Då blir det lite mera ploga genom, läsa om, rätta til och klar! Fast någon gång fastnar jag också i text, men oftast för at det är något tråkigt - typ '10.000 ord om bilamorteringar'. Jag tycker nu också det hjälper när jag skriver mera kreativa texter - hur ska detta vara och sedan bara skriva utan att fundera för mycket på hur 'vackert' det är - och sedan skriva om. P.S. tillägga at jag inte skriver på svensk, utan på norsk/dansk/engelsk vart jag faktisk kan skriva rätt :-)
Peppe Öhman · 9 years ago
Du skriver ju perfekt svenska. Och att få ur sig 10 000 ord om bilamorteringar låter som det svåraste jag nånsin hört.
Anna · 9 years ago
Jag ser mig nog som en skrivande person. Min specialitet är vetenskapliga texter eftersom jag har studerat mycket olika ämnen med åren och på det viset fått träning i den sortens skrivande. Vid det här laget har faktiskt ett sådant självförtroende då det gäller just det området att jag att tror att jag skulle kunna producera en gradu i nästan vilket ämne som helst. Fysik och matematik och den typen av ämnen skulle nog vara svårare, men allt semihumanistiskt skulle jag fixa. Jag skulle gärna skriva mer skönlitterärt, men behöver mera träning på den fronten, 10 000 timmar eller hur det nu var....
Emm · 9 years ago
Viss del av mina arbetsuppgifter är att skriva och det är jag mycket nöjd med men jodå instämmer verkligen i tidigare kommentarer. Tvinga sig till ett utkast, paus i skrivandet och så sätter jag det och därnånstans kommer glädjen också. Kommer jag lära mig? Eller acceptera?