Majlis vaknade redan klockan sex och eftersom regeln är att Magnus tar hand om henne på natten och jag morgnarna fick jag vackla upp med barnet. Viskade "Hey Google, turn on the lights in the living room" och Google lydde. Det kändes som framtiden. Åt två knäckebrödssmörgåsar och ett kokt ägg, bad Google spela upp NPR-nyheterna och väckte sedan Vidar. Majlis gick omkring och skrev "Hey Google" åt alla håll. Åkte till stallet där jag träffade Cissan. Bra lektion, fick rida Tony och mina stressnivåer gick ner med tusen procent. Tänk att hästar kan göra en så lugn och så lycklig. Var bra bara under korta stunder, men det får duga. På det stora hela var det en riktigt fin lektion. Imorgon nya tag! Nu sitter jag i soffan och försöker skriva en längre essä om hudvårdsrutinen. Det är ju ett drömuppdrag, men samtidigt så svårt att låta smart och analytisk och rättvis. Kämpar rätt mycket med den. Märker för övrigt hur det hjälper mitt skrivande att flytta runt lite i lägenheten (och staden och världen). Tidigare svarade jag på mail och gjorde ett utkast till ett bloggsamarbete. Jag vet att jag skriver mycket om coachingen här på bloggen, men här kommer en till insikt: Helst av allt skulle jag vilja jobba mest med bloggen, podden, författarskapet, föreläsningar (när jag är i Norden) och sen övrigt skrivande som essäer och journalistik. Om ni vill tipsa om bloggen och poddarna och följa mig på Instagram gör ni mig en tjänst eftersom fler följare ger fler möjligheter till samarbeten. Jaja, det där kändes lite pinsamt att skriva det där sista så vi behöver inte prata mer om det.

Magnus resonerar kring om längtan efter ett tredje barn verkligen är en längtan. Kanske det bara är åldersnoja? Vi fortsätter diskussionen kring surrogatmödraskap och svarar på era frågor och resonerar kring era kommentarer under det här inlägget. Föda barn eller tigga? Köpa en njure för att man kan? Varför Donald Trumps militärparad är en ganska god idé. Jörn Donners barn och mycket mer! Ett stort TACK för att ni betalat för att ni lyssnar och betalar. Ynka 2, 80 dollar kostar det (inte ens en kopp kaffe på stan). Då får ni mellan 4-8 avsnitt varje månad. Klicka på länken eller subscribe-symbolen i högerbalken. TACK!   Ps vill vara som Majlis. Se en skön kudde och bara kasta sig ner på den.

Jag läste precis om hur H&M betalar sina sömmerskor i Etiopien 10 kronor om dagen. Drygt en dollar. Nu är jag antagligen extra känslig för just Etiopien eftersom jag fick åka dit med Läkarmissionen i höstas (bli månadsgivare, det gör en stor skillnad!), men motsvarande gäller såklart Bangladesh, Kambodja, Vietnam och en massa andra platser där det är billigt att sy upp kläder. Att leva på 10 kronor i dagen är extremt lite också om man lever i ett land med mycket lägre priser än vårt. [caption id="attachment_18209" align="alignleft" width="1024"] Peppe Öhman, Louise Winblad, Befrdu Meseret, Väveri skola Entoto Addis Abeba[/caption]

Fotograf: Anna Ledin Wirén (alla bilder) och så är det såklart Louise bredvid mig. Vi slöscrollar inte på Twitter, vi gör intervju och antecknar på telefonen.

Och jag fattar ju att det finns en poäng med argumentet att H&M har gjort modet demokratiskt. I och med H&M och andra lågpriskedjor kan alla köpa moderiktiga kläder, passa in, vara trendiga och en del av konsumtionssamhället! Det är ju fint. Förutom om man ser på de människorättsliga och miljömässiga aspekterna. Demokrati och jämlikhet gäller tydligen bara för oss västerlänningar. För evigheter sedan länkade jag till filmen "The True Cost" (finns på Netflix, Linnea bloggade också om den här), men det tåls att upprepas. Mycket sevärd film om människor som jobbar i fabrikerna, de förbrukade plaggen och hur klädkonsumtionen stigit med 400 procent de senaste 20 åren i USA. Jag tycker också att det är en feministisk fråga, om vi kämpar för lika lön här kan vi väl också kämpa för bättre lön för kvinnor långt borta? Ekonomisk frihet Det är inte en mänsklig rättighet att köpa billiga kläder. Kläderna som ofta är av så dålig kvalitet att de inte har något second hand-värde, istället blir de en del av ett växande sopberg. Sällan hos oss, oftare i fattigare länder. I senaste podden berättar Karin om Mari Kondo-metoden där en ska lägga sina kläder framför sig, smeka dem och avgöra om de tillför en lycka. Om svaret är nej, ska de ut. Jag föreslår att en tidigarelägger den här metoden och funderar noga innan en köper ett nytt plagg. Och istället för att slänga bort det som inte längre ger en glädje, låt det vila, kanske det kommer en dag då det gör det. Använd alla kläder tills de är slut. Det känns så västerländskt arrogant att kasta bort plagg en annan person kämpar för att sy ihop. [caption id="attachment_18208" align="alignleft" width="1024"] Peppe Öhman Louise Winblad barnbärare Addis Abeba Läkarmissionen[/caption] Men hur ska vi göra då? I somras skrev Nordea att om H&M höjde sina priser med bara 25 cent skulle det påverka sömmerskornas löner avsevärt. Kanske det stämmer, jag tänker ändå att det enda miljömässigt vettiga måste vara att konsumera mindre och skapa mindre sopor. Jag har shoppat min beskärda del på lågpriskedjor, men har på sistone nästan helt slutat, Jag vet bara inte om det räcker. Det måste finnas nåt mer. Kom gärna med konstruktiva förslag!

Förra veckan skrev vi på kontrakt med Acast och kommer nu att få poddsamarbeten genom dem. Så kul och efterlängtat! Vanligtvis tar Acast bara in poddar med väldigt mycket fler lyssnare än vad vi har, så det känns extra fint att få vara med. Gå gärna in och prenumerera på oss där OCH gilla oss på Facebook och Instagram. Jag lägger upp texter och böcker vi talar om där. I veckans avsnitt blir det Sara Razais "Djävulen är en lögnare", George Sanders "Lincoln in the Bardo", veckans självhjälpsbok och så tipsar vi också om veckans podd och veckans tv-serie. Plus mer snack om hudvårdsRUTINEN. Tycker att vi fick till en ganska bra stämning.

Tack för att ni tog er tid för att svara på det senaste inlägget och tack för att ni skrev så oerhört fina saker. Det gjorde mig så väldigt glad och lite generad. Det ni skrev att ni gillar med bloggen är precis det jag vill att bloggen ska vara. Nu fick jag lite prestationsångest, men det får jag ta och leva med. Stort tack igen!   Här kommer en liten lista som jag hittade på Sandras blogg. något jag värderar högt i min vardag: att inte ha en chef och få välja mina arbetsuppgifter själv. Jag trivs överlägset bäst utan arbetssammanhang. I dag publicerades till exempel en essä om dickpics jag skrivit (mycket inspirerad av Caroline Haines "Män visar kuken för mig"). I dag har jag också förhandlat om ett poddsamarbete, skrivit ett bloggsamarbete och hälsat på en kompis i Los Feliz. det här äter jag till frukost: Två knäckebröd med ost och tomat, ett löskokt ägg och tre koppar svart kaffe. när går jag och lägger mig: Lägger mig mellan tio och halv elva, försöker alltid se en tv-serie i sängen innan jag somnar. Det är liksom bara min tid, men John Blund tar mig vanligtvis halvvägs in i avsnittet. saker som står på min tråkiga vardagliga to-do just nu och som jag aldrig gör: Slänga flaskor och kartonger i återvinningslådorna bakom huset. Städa upp korgen med sladdar och lös elektronik under vita bänken. Samla ihop leksaker Vidar inte längre leker med och donera dem till välgörenhet. Det som funnits länge på min lista och som jag verkligen gjorde var att köpa cederträ att skrämma bort djur som tuggar på mina kläder i garderoben. det här äter jag till lunch: I dag åt jag lunch med Karin i Los Feliz, en vegetarisk sallad med getost och nötter. vanligtvis blir det en second breakfast. det är att leva livet till fullo! när jag går upp: Mellan kvart i sju och sju. Skulle gärna sova en timme till, men det händer väl nånstans kring 2020. jag går till jobbet/jag kommer hem från jobbet: har inga egentliga arbetstider, vilket jag försöker ändra på. det kan ej vara bra att befinna sig i beredskap hela tiden. på coachingen har jag pratat om att bli bättre på att strukturera upp mina arbetstider och det ska ske nu. en vanlig vardagsmiddag: tacos med guacamole, mozzarella och bönröra och tabasco. vad jag gör på vardagskvällar: springer, lagar mat, tar ett bad, kollar på tv-serier, läser bok, leker med barn och äter middag. har jag söndagsångest: aldrig! OOTD: Kofta från James Perse, Jeans från Mother, t-shirt från Everlane och sneakers från Puma.

I morse hade jag en session med min coach Marianne (var någon av er förresten med på webinaret? Hur var det? Ny möjlighet att delta på torsdagen). Vi pratade om att strukturera upp inte bara veckan och arbetsuppgifterna, utan också innehållet i mina kanaler. Och att jag skulle låtsas att jag var HR-ansvarig i företaget Peppe Öhman Jag tycker att det är snudd på magiskt att märka hur saker jag nuddat vid med tanken blir kristallklara när jag är tvungen att formulera dem i ord under coachingen. Går du till en coach måste det inte handla om jobb, du kan såklart också fokusera på andra områden i livet, sociala relationer, ekonomi, personlig utveckling osv. Men jag pratar mest om jobbstrukturer och att vara egenföretagare och på nån vänster sitt eget varumärke. En uppgift handlade om bloggen och jag skulle vara så innerligt tacksam om ni kunde hjälpa mig genom att svara på den här frågan: Varför återvänder du till den här bloggen? (skrev frågan först i versaler, men det kändes obehagligt aggressivt. Som om jag tryckte upp er mot väggen och spottskrek. Föreställ er istället en vänlig och intresserad fråga av kvinnan på bilden nedan)

Vänskap diskuterades i en hemlig kvinnoseparatistisk Facebook-grupp jag är med i och så skrev Hanna också om det. Diskussionerna har handlat om att vara den som alltid initierar träffar och känna sig besviken och klängig. Om att vara den som är mitt inne i småbarnsträsket eller karriärträsket eller nåt annat träsk som suger all ens energi och tid och man inte hinner träffa någon utöver sin familj/sina kolleger och ha dåligt samvete över det. Om att höras bara på sociala medier (det är inte så bara det) och att ha dåligt samvete för det. Jag kände igen mig själv i det Hanna skrev "Jag åkte ensam på ridläger en vecka sommaren efter fyran (ringde inte hem en enda gång under den tiden, men skickade ett vykort) och på språkresa en månad sommaren efter åttan. Lärde mig att det finns många potentiella vänner i världen." Jag gjorde samma sak, fast eftersom jag alltid ska vara värst (eller mina föräldrar ska alltid vara värst) skickade de iväg mig på läger redan sommaren jag skulle fylla sju. I efterhand tänker jag att jag antagligen var en jobbig besserwisser till unge som de kanske ville ha en paus från i en veckas tid. Jaja. Jag fattar ju att det är ett stort privilegium att känna sig trygg på vänskapsfronten och erkänner mer än gärna att det handlat mer om tur än skicklighet. Jag har så oerhört fina vänner. Det sagt tänkte på en annan grej som Hanna skrev om och också pratat om tidigare, att hon lärt sig att världen är full av potentiella vänner "Själv har jag dels uppfostrats att inte bry mig så mycket om kompisrelationer, typ mister jag en så står mig tusen åter." Jag minns att vi pratade om motsvarande här i L.A och att hon då sa att hon blivit uppfostrad med samma filosofi gällande killar. Att världen inte ska kretsa kring en person. Att killar är en bisak. Det finns massvis av såna, varför låta världen kretsa kring bara en och bara det. Det blev en sån aha-upplevelse för mig. Alltså jag fattar det såklart i dag, men jag önskar att jag lärt mig det långt tidigare. Hela vår populärkultur bygger på historien om den heterosexuella kärleken. Tvåsamheten är den yttersta segern. Det lär vi som små och sedan fortsätter Hollywood att reproducera historien om girl meets boy. Hela högstadiet och gymnasiet och tidiga tjugoårsåldern handlade om killar. Det var om inte det mina tjejkompisar och jag pratade om så fanns killarna absolut högst upp på agendan. Det var så viktigt att ha en pojkvän och när jag ännu som 30-åring gjorde slut med min kille på allvar oroade jag mig över att aldrig skulle träffa någon igen. Majlis och Vidar ska banne mig lära sig att det inte bara finns en viktig människa i ens liv. Det betyder givetvis inte att en ska ta sina relationer för givet eller försumma dem. Vänskap är viktigt. Att vara snäll, generös och omtänksam goes without saying. Men världen är full av potentiella vänner och andra sorters partners.

För mig tog det ett halvår innan jag fattade hur Los Angeles hänger ihop, men det betyder inte att sju dagar i staden är bortkastade. De kräver bara lite planering. Los Angeles är ingen stad man stiger in i och hoppas på att kunna snubbla över nån fin sevärdhet eller mysig restaurang. Det KAN såklart hända, men i värsta fall irrar du bara omkring bland de andra turisterna på Hollywood Boulevard, Venice Beach och Disneyland. Los Angeles har ett otroligt bra restaurangutbud för alla plånböcker. Här finna allt mellan tacos för enstaka dollar till fine dining, ät thaimat i Thai Town, sushi i Little Tokyo, korean bbq i Koreatown, italienskt i West Hollyood, lobsterrolls i Santa Monica och ja ni fattar. Mina favoriter är Gracias Madre, Perch (på bilden), Oysterette, Pace, Bestia, Butcher's Daughter, Gjelina och ja så var Estate superbra också. Bo nära det du gillar, är det surfing: bo i Venice, Santa Monica eller Malibu. Stand up och musik: West Hollywood. New York-känsla: Downtown osv. Det går givetvis att förflytta sig mellan städer och stadsdelar, men boka inte in mer än högst två evenemang per dag. Det finns så saker som gör en så stressar en så mycket som att sitta i trafikstockning och se hur varje minut gör en lite mer sen. Los Angeles är en dyr stad, men det finns ändå en massa förmånliga eller till och med gratisaktivitetet. Tajma semestern till Halloween och imponeras av amerikanernas HÄNGIVENHET till denna helg. Packa en picknick-väska och ge er ut på stranden. Vänner i stan? Be dem hänga på. Har ni tur simmar det ett gäng delfiner förbi. Ett annat förmånligt, och väldigt typiskt Los Angeles, tips är att hajka upp i bergen. Los Angeles ligger omgivet av bergstoppar med fantastisk utsikt. Väljer du Runyon Canyon måste du kanske trängas med en hel del annat folk. Fördelen är att du kanske springer in i en kändis. Min egen favorithajk är Franklin Canyon i Beverly Hills och den som tar en upp till bakom Hollywoodskylten. Los Angeles är inte en stad som alltid välkomnar dig mer öppna armar, men när du väl lär känna den kommer du att älska den.

Jaha, så har även den här lördagen förflutit. Har sprungit, planerat jobb och ätit middag med Cissan, Frida och Kristin. Tog inga bilder, men den här på min vän Frida med hästen Pal får symbolisera en av deltagarna på middagen. Vi åt på Estate här i Santa Monica (Basse, det blev typ alla förrätter som vi delade kristligt) och pratade bland annat om hur det räcker för killar att visa ett genuint intresse för kvinnors åsikter för att man ska tycka att de är fantastiska personer. Ribban är ej skyhög, om vi säger så. I fredagens podd talar vi om surrogatmödraskap och rätter att bli förälder. Efteråt frågade Magnus mig om jag tror att han kommer att få mycket hat på grund av sina åsikter och jag tycker att det är argument nog för att ni ska lyssna på podden. Så här beskriver Maggan den:

"Lite kort om den magiska dagen Groundhog day. Lite längre om den den mystiska artikeln på Svenska YLEs sidor. Rätt länge om rätten till att få barn. Och så lite kortare igen om NY Times och den nya tekniken. Mycket nöje och lite PK, skulle ngn ha sagt."

Vill avsluta den här fredagen med tre riktigt bra tips i tre olika kategorier. ATT LÄSA: Den är inte kort och den är på engelska, men läs den och skratta högt: How to Look Good at 40 and Overythrow your Government. ATT LYSSNA PÅ: Den här känslosamma och stundvis enormt provocerande radiodokumentären på P1 om surrogatmödraskap. Vi talar om den och det i Magnus och Peppes podcast också. Surrogatmamman i Tblisi. ATT KOLLA PÅ: The Chi.