Ute nu! I Mellan radernas nittiosjunde avsnitt rotar Peppe och Karin ohämmat i Agnes Lidbecks omsusade debutroman Finna sig. Huvudpersonen Anna spelar medvetet olika (kvinno)roller. Som författaren själv INTE vill att läsaren tolkar som en samtidskommentar. Omöjligt? Är cynismen (Agnes och Annas) ärlig eller bara en rädsla att tappa kontrollen? Vi gräver vidare i Jörn Donners barndom och outar Jihdes svaghet för Oprahs psykpodd. Och så några tv-serietips på det. Enjoy!

Det finns saker jag inte är speciellt förtjust med Finland, som restaurangpersonalens inställning till barn, att folk har så svårt för att hälsa och småprata och attityden "det värsta som finns är att misslyckas, så det lönar sig inte ens att försöka". Men skolan, sjukvården och studiestödet är ju fruktansvärt fina institutioner i ett samhälle som värderar jämlikhet högre än enskilda personers extrema rikedom. Och en sak till, nämligen Finlands svar på alla hjärtans dag: Vändagen! Istället för att späda på den heterosexuella, romantiska kärleken satsar Finland fullt ut på att fira vänskap och jag gillar det! Vänskap är inte sällan det som håller oss flytande i vardagen. Den tål att uppmärksammas och firas. Den romantiska kärleken har liksom fullt PR-pådrag utan speciella dagar. Ända sen vi är riktigt små får vi lära oss att det viktigaste av allt är att hitta någon att bli kär i och sen leva resten av våra liv lycklig med den här personen. Det hetsas i sagor, tv-serier och Hollywoodfilmen. Och det ÄR ju kul att vara kär, men hur fina är ändå inte vännerna då?   Jag tänker så här: Vänskap är kanske inte alltid evig. Eller vissa vänskapsrelationer är det, medan andra är periodiska eller tidsbegränsade. Jag hade länge en vilja att hålla kvar alla, men har på sistone lärt mig acceptera att de relationer som håller oftast håller utan att jag måste anstränga mig så himla mycket. En vänska ska oftast vara enkel och behaglig. Andra vänner försvinner och det är också okej. Vissa kommer att komma tillbaka. Igår när jag lagade middag tänkte jag på en nära vän som försvann ur mitt liv för ganska exakt nio år sedan. Minns exakt vad vi sa under vårt sista samtal. Hoppas i hemlighet att jag och hen ska bli vänner igen. Jag har också upptäckt hur fint det är med ny vänskap. Det kan nästan vara som en förälskelse när man möter en person som ger en precis det man behöver i livet just då. Jag tänker också på hur stor hjälp jag haft av mina polare. Hur de tipsar, rekommenderar, puffar, uppmuntrar, presenterar, stöder och hjälper mig i mitt professionella liv. Jag är så tacksam för er, ni vet vem ni är. Ni är så roliga, generösa, smarta, lojala och intressanta. Egentligen är den 14 februari en perfekt dag för att ordna en stor fest för sina vänner och fira att man finns i varandras liv.      Jag firade genom ridlektion, lunch med Maggan och middag hos kompisar. Maggan hade bestämt oss för att äta lunch ute och när jag kom från stallet hetsade han in mig i badrummet för att duscha. Där fanns det hjärtformade ballonger, choklad, ett stort paket från Kiel's, mjuk musik OCH både Los Angeles Times och New York Times i pappersformat. Jag vill ju inte vara den som är den och ta tillbaka allt jag sa om att vi borde fira vänskap istället för den romantiska kärleken (tycker fortfarande att Finland är på rätt spår), men avskydde inte denna överraskning. Tänker att just den här romantiska gesten var en förfest till vår förlovningsdag. Imorgon är det nämligen nio år sedan jag frågade om Magnus ville gifta sig med mig och han svarade: "Äru full, eller?"

I veckans första podd ger Magnus oss en historielektion i FET-TISDAGEN och förklarar vad den här högtiden EGENTLIGEN handlar om. Vi ger oss också in i en diskussion kring kopplingen mellan mat och träning, allt baserat på det här välformulerade blogginlägget av Louise på Hej Hej Vardag. Jag försöker också förklara hur Facebook förstör för oss alla, vi pratar om den nordkoreanska hejarklacken och så blir det väl lite vanligt tjafs. Tror att ni kommer att gilla! Nej, jag VET det. Happy lyssning! Om du gillar Magnus och mig och brukar lyssna på podden får du hemskt gärna prenumerera på den genom att betala 2,80 euro i månaden. Tänker mig att det inte är en avgörande summa för de flesta, men det betyder mycket för oss. Att betala för innehåll är framtiden! 

Detta är ett kommersiellt samarbete med EF-Språkresor

I högstadiet drömde jag om att åka på språkresa till England, det verkade så roligt. Min längtan grundade sig antagligen mindre i språkstudierna och mer tanken på att få umgås med jämnåriga från hela världen (läs få nya vänner och hångla med killar från andra länder). Det blev ändå aldrig någon resa, delvis för att jag valde ridläger och delvis också för att mina föräldrar nyligen hade skilt sig och det inte fanns pengar för både språkresor och hästar. (Under: Tolv år gammal bild på mig i Rom).   I efterhand önskar jag att jag ändå skulle ha kommit iväg. Inte bara för att det verkar så härligt med språkresor, men också för att det skulle ha varit ett så jädrans bra sätt att få en stabil grund i det engelska språket (eller tyska, spanska, franska, japanska osv). Att lära sig ett språk genom att visast i miljön där språket talas är ju en helt annan sak än att lära sig det på skolbänken. Jag pratar fortfarande spanska (det som nu finns kvar) med Buenos Aires-slang. Jag tror att det handlar om att när man vistas i en viss språkmiljö också är tvungen att ta till sig kulturen och att det i sin tur gör det lättare att förstå varför vissa saker heter som de gör på det nya språket. (Bild: Nyårsafton 2005 i Buenos Aires). Nu är jag inte längre tonåring, men noterade att det inte för sent! EF Språkresor också har resor för vuxna och företag (här är den finska sidan). Fatta att åka på språkresa till Tokyo med sina bästa vännen? Hur kul? Vansinnigt kul! Jaja, det jag egentligen ville tipsa om är att EF nuförtiden erbjuder ett stipendium för unga med inlärningssvårigheter (EFs grundare, Bertil Hult, är själv dyslektiker och delar ofta med sig av de problem och motgångar han upplevt i sin ungdom). Jag föreställer mig att om man har en inlärningssvårighet kan det kanske kännas som en extra stor utmaning att plugga ett språk utomlands. Men tänk om inlärningssvårigheten är en superpower in disguise och fyra veckor i ny stad och kultur låter den här superkraften komma fram. För att få stipendiet ska du bara berätta om dig själv, din inlärningssvårighet (du definierar själv vad som är en inlärningssvårighet och hur den påverkat dig), hur du övervinner den och en motivering av varför du bör tilldelas stipendiet. Berättelsen ska vara max 500 ord lång och du anmäler dig genom att maila in den till [email protected]. Du har då chansen att vinna ett stipendium som ger dig möjlighet att studera språk utomlands i fyra veckor. Berättelsen ska vara hos EF tillhanda senast den 30:e april. Din ansökan kommer endast granskas av EFs utvalda jury och vinnaren meddelas i maj. Jag tycker att detta är så jäkla bra. Om du inte själv är en ung person med inlärningssvårighet kanske du känner en sån? Tipsa då omstirpendiet! Tack!

Fiat (som har en riktigt bra blogg och en riktigt bra podcast om böcker) skriver följande: "Jag skulle gärna vilja veta mer om hur förskola och skola funkar hos er! Nu när du ändå förde uppett på tal! Är det som du minns det från när du var liten, eller får Vidar vara med om en massa häftiga grejer? Hur funkar deras skolår när semesterdagarna generellt är så få? Och ja. Lite sånt." När vi flyttade till Santa Monica var Vidar drygt tre och eftersom mitt stipendium var generöst nog att låta Maggan stanna hemma och hänga med Vidde (skrev först slappa och slacka, men påmindes sedan om att det är ett jobb att ta hand om barn). Eftersom förskolan är så dyr beslöt vi oss för att Vidar skulle stanna hemma ett år till (då tillbringade vi dessutom fem månader i Helsingfors där barnet fick gå på finsk/svensk förskola) och när han fyllde fem började han på kindergarden. Preschool är alltså det som förr kallades dagis och kindergarden året innan första klass börjar. Vi har med andra ord noll erfarenhet av preschool i USA. I år inleddes en pre-kindergarden för fyraåringar och jag tror att det kommer att bli Majlis lott. Tills dess får hon väl hänga i parker med andra barn (och oss). Men får se exakt hur påfrestande det blir att jobba med barn hemma. Just nu är det ganska påfrestande. Skolorna i USA rankas hela tiden och vi har tur nog att bo i ett område där den kommunala skolan är 10/10. Alltså minst lika bra som privatskolor (som kan kosta tiotusentals dollar om året). Jag misstänker att folk sätter sina barn i privatskolor mest för att det känns exklusivt och för att knyta kontakter inom nöjesbranschen (inte sällan har kändisar sina barn i privatskolor). Public schools är alltså gratis, vi betalar ingenting, men donerar pengar och försöker ställa upp på evenemang som ska dra in pengar till skolan. Gällande loven så vet jag faktiskt inte hur folk löser det. Barnen är ju lediga ganska ofta. Om det inte är President's Day, Martin Luther King-day eller Labor Day så är det två veckor av spring break, jullov eller två månader av sommarlov. USA är ju extremt ojämställt och många mammor (sällan eller aldrig pappor) är hemma. Los Angeles är en stad med många inflyttade och min erfarenhet är att amerikaner generellt flyttar aktivt omkring i landet. Därför har få mor- och farföräldrar som hjälp. I våra trakter har många kreativa jobb som gör att de kan jobba hemifrån. Det är kanske en lösning. Nannys och barnvakter är inte precis ovanligt. Sen ordnas det också en del sommarläger och under skolåret aktiviteter som bäst kan beskrivas som fritis men med tema. Under kindergarden-året gick Vidde t.ex. på matlagningskurs en gång i veckan efter skolan. Vet inte om barnen får vara med om så många häftiga grejer, men en gång om året hyr skolan nöjesfältet på Santa Monica Pier och då får alla åka i allt hur mycket de vill. Och utflykter till LACMA gjorde inte min förskoleklass.

Och här kommer senaste podden! Eller som Maggan skulle ha sagt: "Vi tittar på artikeln on Quincy Jones där han avslöjar allt. Finns det något kvar till de memoarer han är aktuell med. Finns det någon koppling mellan månggifte och inbördeskrig? Varför stod Nancy Pelosi och pratade i åtta timmar? Och så svarar vi på lyssnarfrågor angående att längta efter sitt tredje barn. Välkomna!"   Ja och så vill jag såklart rikta ett stort tack till alla er som vill betala för innehåll! TACK! Ni är framtiden! Betalningen är mindre än en kaffe i månaden (2, 80€) och består av 4-8 kvalitetsavsnitt. Klicka här och så är det gjort.

Jag tog min kandidatexamen från Svenska social- och kommunalhögskolan som är en del av Helsingfors universitet. De gör en serie med korta intervjuer med folk som pluggat där. Serien heter "Vad hände sen" (skulle  ha varit extra gulligt om de döpt den till "Vad tror du att det hände sen?"). Nu vill jag verkligen inte vara den personen som blir intervjuad för första gången och inte känner sig REPRESENTERAD i texten, men i ingressen står det: "Peppe Öhman studerade offentlig förvaltning och allmän statslära vid Soc&kom 1996-2001. Vad hände sen? Nu jobbar hon som stringer/frilansjournalist i Los Angeles och har också skrivit två böcker." Jag har för bövelen skrivit sex stycken böcker! Fem minuter vid Google kunde ha fått den siffran rätt. Jag fattar att ingen bryr sig, men är lite kränkt ändå. Det är ändå rätt mycket jobb att få ihop en bokjävel.

Steg upp redan halv sex på söndag morgon på grund av Majlis. Tekniskt sett var det ännu Maggans shift (pga av att solen ej ännu gått upp), men jag hade inte hjärta att låta honom ta ungen. Steg upp, lade mig i soffan, tryckte igång ipadden för Majsan och kollade själv på sex avsnitt av "Search Party". Bra serie! Se det som ett tips. Sen sprang jag en kort runda när Magnus stigit upp och när också Vidar vaknat och alla samlat sig åkte vi in till Silver Lake för att äta lunch hos några kompisar. Väldigt avslappnat och mysigt att sitta på en innergård och smälla i sig tacos medan barnen tultade omkring bordet. Det var mycket snack om en bra vardag och det måste jag verkligen säga att Los Angeles bjussar på. Trots att det tekniskt sett var söndag när vi talade om det. Livskvaliteten är skyhög, men det är också förskolan. Vet inte hur vi ska ha råd att betala mellan 1500-2000 i månaden för att ha Majlis i preschool. Lyssnade på det här Kropp och själ-avsnittet som handlar om uppmärksamhetsekonomin och hur illa våra hjärnor mår av att ständigt bli avbrutna av sociala medier. Själv upplever jag det som ett långt mycket större problem att bli avbruten av Majlis flera gånger i minuten när jag försöker skriva det här. Alltså ettåringar, så otroligt påfrestande och gulliga samtidigt. Jag älskar ju sociala medier väldigt mycket, men märker att de tär på min kreativitet. När jag sätter mig på ett café utan internetuppkoppling skriver jag så mycket bättre. Häromdagen skrev jag tre sidor på ett nygammalt skrivprojekt bara på nån timme. Och på tal om att skriva så sa Agnes Lidbeck i Söndagsintervjun om hur hon skriver till countrylåtar för att få rätt tempo i texten. Tänkte att jag ska testa det, skriva till låt. Bra intervju och bra bok "Finna sig" alltså. Den avslutade jag igår och ska tala om den i nästa Mellan raderna (kommer ut på torsdagen, vi försöker få till en bestämd utgivningsdag). Under lunchen upptäckte jag också att Vidar, om vi inte är försiktiga, har potential att förvandlas till THAT GUY. Den där typen av kille som trollar fram en gitarr när man minst antar det och spelat Hotel California. Sen körde vi hem längs med Sunset medan solen sjönk allt djupare. Älskar att ta den långa vägen hem och susa förbi andra delar av LA än den vi bor i. Bilden nedan från Sunset Strip.

Vi vaknade jättetidigt (det var någon som frågade vilken tid natt blir morgon hos oss. Det är när solen går upp, alltså kring klockan sex. Under sommaren i Stockholm gäller andra regler) och åkte för att äta brunch på lyxhotellet Shutters (skrev först Shitters, men det låter som en helt annans slags hotell). Åt bland annat mascarponepannkakor. Äckligt var det inte. Kom hem och spelade in veckans andra podd där vi bland annat svarade på läsarfrågor och -kommentarer. Innan jag lägger upp den kommer här några länkar. Det blev en så bra diskussion under inlägget om att H&M inte är en mänsklig rättighet att rekommenderar att läsa kommentarerna (och ber om ursäkt om jag missat att svara på någon). I dag snubblade jag över det här inlägget om konsumentmakt (i skönhetsbranschen, men det gäller väl de flesta branscher) "Jag vill samtidigt understryka att det inte finns något som heter etisk konsumtion i ett kapitalistiskt samhälle. Nära nog all konsumtion på marknaden sker på bekostnad av någon annan, vare sig det är människor, djur eller planet. ....Man kan inte förändra samhället enbart genom att välja bort vissa varumärken eller produkter i varukorgen, utan det krävs också politiska verktyg." Rekommenderar att ni läser själva. Jag tyckte att det var väldigt välskrivet. Ja och helt utan luthersk skam i kroppen länkar jag till Sandra Beijer som tipsar om poddar, bland annat Mellan raderna. Blev väldigt glad! Tillsammans med Alex&Sigge och En varg söker sin podd är vi den enda hon regelbundet lyssnar på. Ganska bra sällis ändå. Hade ett möte som inhiberades (älskar när det händer, känns som en gåva i tid) och funderar nu på om vi borde dra ut på en utflykt.

Ridlektion och hästar!! Nu kommer 90 procent av er att vara GÄSP! medan den resterande 10 procenten omedvetet lutar sig två centimeter närmare skärmen. På sistone har jag fått några kommentarer kring hur vi rider och eftersom jag hade en så jäkla bra lektion tidigare idag tänkte jag passa på att skriva av mig. Alla hästarna på stallet är inte jättebra dressyrhästar. Om en ska vara krass är väldigt få av dem det, men det finns vissa stjärnor, som min favorit Tony till exempel. Många är före detta westernhästar eller hästar som knappt fått någon skolning alls. Det är okej, för till skillnad från när jag red i Norden (det här är egentligen min ridpartner Fridas spaning) fokuserar man mycket mer på ryttaren än på hästen här. Det gäller att sitta rätt, arbeta med benen, rak i ryggen osv. Självklarheter kanske, men ack så svårt. Våra två tränare McKenzie och Vivian är så fruktansvärt bra. De kan säga något i stil med: "Flytta ditt högerben två centimeter bakåt" eller "Förflytta tyngden en aning åt vänster" eller "Lyft hakan och luta dig pyttelite framåt" och bara med småsmå justeringar känner en hur hästen reagerar och rör sig annorlunda. Ofta är lektionerna ganska blandade. Ibland rider vi med folk som knappt vågar galoppera, andra dagar (som idag) kan vi rida öppna, sluta och skänkelvikning i olika gångarter. Galoppombyten gör vi också ibland, men ofta gör vi ganska enkla övningar och fokuserar på att rida med sits och ben. För mig går det upp och ner. Hade en lång period då jag kände att jag blev lite sämre varje gång jag satt upp på hästryggen, men idag gjorde jag en comeback och var på gränsen till äckligt nöjd. Tony och jag var i perfekt synk. Det sagt är alla ridlektioner bra ridlektioner. Är alltid lycklig och lugn efteråt. Det skadar ju inte heller att jag får rida med några av Los Angeles bästa kvinnor. Så mysigt att småprata medan vi ryktar hästarna. Tänker att vi nästan alltid umgås över en bit mat eller drink och det gillar jag såklart också, men att tillsammans hänga med hästar är ett fint alternativ till restauranghänget.