Veckans första podd! Eller som Maggan sa: "En strålande kväll med svenska män och Michael Keaton, slutade med en kram av Cuba Gooding Jr och en bilfärd till skaparen av Minecraft – Notch – och hans 40 miljoner dollar hus. Ändå brädad av Peppe. Och så pratar vi revenge porn, altruistiska surrogatmödrar och det faktum att Finland inte har en samtyckeslag." Ett stort tack ska ni ha som prenumererar, tipsar om och betalar för podden! Det sistnämnda kan ni göra här. 2,80 euro i månaden kostar det. Det får man inte ens en ynka kaffe för, men däremot mellan 4-8 avsnitt an informativ och ibland ganska rolig podd. TACK! <3

Det här är ett kommersiellt samarbete med BookBeat

Jag var länge en konservativ läsare som helst av allt läste fysiska böcker, men det som Kindeln och ljudboksappen tillförde var den magiska känslan av att ha ett helt bibliotek i fickan. Jag blir alldeles pirrig i magen av att veta att boken jag vill läsa ligger bara ett par små fingertryck ifrån mig. Eller kanske lika mycket boken jag inte ens visste att jag ville läsa och som jag hittade i mitt fickbibliotek. En självklar samarbetspartner till den här bloggen är BookBeat som jag verkligen tycker att ni ska testa. Med koden Peppefi (Finland) och Peppese (Sverige) får ni en månad av gratis ljudböcker. Bara att registrera er och frossa i litteratur. No strings attached! Här finns för övrigt också min bok "Livet & Patriarkatet" i e-boksformat. Det går för övrigt att ladda ner böcker ifall du kommer att befinna dig på platser utan wifi, som flygresor eller öknen till exempel. Trots att böckerna är flera timmar långa tar de överraskande lite plats på telefonen. Sedan Karin Jihde och jag började göra Mellan raderna-podden har jag konsumerat ungefär en bok i veckan. Jag har noterat att jag blir glad och lugn i kroppen av att läsa och lyssna och prata om böcker. Speciellt eftersom jag annars tillbringar så mycket tid på Twitter och Instagram. Jag brukar läsa i badet och lyssna på ljudböcker när jag springer, kör bil, nattar barn och lagar mat. Vet du inte vilka böcker du ska välja tycker jag att du ska lyssna på Mellan raderna, i snart 100 avsnitt har vi diskuterat över 250 böcker. Här kommer några rekommendationer som såklart finns på BookBeat: "Finna sig" av Agnes Lidbeck,  "Swing Time" av Zadie Smith, "Exit väst" av Mohsin Hamid, "Stanna hos mig" Ayobami Adebayo, "Gul utanpå" av Patrik Lundberg och "Vända hem" av Yaa Gyasi. De här är jag själv sugen på att lyssna på: "Bara ett barn" av, Malin Persson Giolito. Efter "Störst av allt" behöver Persson Giolito inte säga så mycket om sin nästa bok. Kastar mig ändå över den. "Ett jävla skolsken, En biografi om Ester Blenda Nordström" av Fatima Bremmer. Vinnare av Augustpriset för Årets svenska fackbok 2017. Handlar om den banbrytande journalsiten Ester Blenda Nordström som walraffade innan ordet ens var uppfunnet: hon som piga på en bondgård, hon levde ett halvår med samer i Lapplands piskande snöstormar och reste som tredjeklasspassagerare med fattiga emigranter till Amerika. Hon räddade hela byar från svältdöden under finska inbördeskriget och deltog i en flera år lång expedition till ett farligt vulkanområde i Sibirien. HUR spännande? In med er nu och signa upp ett konto! Visa BookBeat att den här bloggen är en BRA samarbetspartner :)

Fredrika frågade: "Kunde vara intressant att höra hur du/ni lära känna era vänner i la, nåt du skulle ha lust att skriva om?" Gärna! Första året pluggade jag ju på USC och hängde mest med mina kurskamrater Heather, Matt, Matthew, Erica och några till. Olyckligtvis flyttade samtliga till andra länder och städer efter att vi tagit vår examen och om inte en magiskt händelse skulle ha inträffat vore jag kompislös här i L.A. Det var några dagar innan julen 2013. Magnus och jag hade bestämt oss för att gå på Svenska kyrkans (eller motsvarande organisations, minns inte så noga) julmarknad. Där började jag prata med Cissan som några veckor senare undrade om jag ville hänga med henne och Johanna Swanberg på en konsert till Las Vegas. Det ville jag såklart! Dagen efter att Cissan frågat hörde hon av sig och sa att Johanna dagen innan bjudit in en annan kompis, Sara, och att hon tyvärr bara hade tre biljetter. Jag kände besvikelse blandat med lättnad. Jag hade varken råd eller tid att åka till Vegas (aldrig jobbat lika hårt som under USC-året och då är jag ändå en ganska hårt arbetande kvinna), men samtidigt hade det ju varit vansinnigt kul. Tänkte att den där Cecilia och jag nog ändå inte kommer att bli kompisar, men då fick jag en inbjudning till Cissans 35-årskalas där allting öppnade sig. På den tiden bodde familjen Blankens i ett jättestort hus i Los Feliz och vi var väl en 30-40 personer som satt vid ett långbord nere vid poolen. Här fanns mer eller mindre alla svenskar jag umgås med idag, plus en viss Karin Jihde som jag gör podd med. Så jäkla rolig fest! Kolla såna baby faces! Sen dess är Cissan (tillsammans Frida som flyttade hit ett par år senare) en av mina absolut närmaste vänner i L.A. Sen har det ju dykt upp fler vänner på vägen, men Cissans födelsedagsfest var liksom basen. Sen har jag ju Mike som jag lärde känna år 2000 när jag pluggade i Holland. Nu bor Mike i New York och kan kanske tekniskt sett inte räknas som en LA-polare, men han hälsar på ibland och ÄR vän väldigt god vän. (och med Viddes skola och andra sociala sammanhang har jag såklart en del amerikanska vänner också, men mer om den en annan gång). Om ni har kul historier på hur ni träffade era vänner, BERÄTTA om dem? Jag älskar att läsa om sånt.

I dag lunchade jag med en kompis från gymnasiet. Hon hade åkt på utbyte till Santa Monica som tonåring och kom nu, 22 år senare, tillbaka för att hälsa på sin lokala familj. Vi lunchade på Oysterette och började oväntat fort tala om hur man ska tala om sex med sina barn. Min kompis, Maria, sa det så bra: Att svara ärligt när barnen  frågar, men liksom bryta upp samtalet i små delar. Alla detaljer behöver liksom inte komma med en gång. Vill minnas att Cissan hade en feministisk vinkel på det: Istället för att alltid låta mannen vara den aktiva och kvinnan den passiva (ursäkta heteronormativiteten) så kan en variera lite och säga att kvinnan sätter sig på snoppen. Vi kom överens om att det ändå bra att ha det första snacket relativt tidigt lika mycket för att själv öva sig på att prata naturligt och avslappnat om sex (föreställer mig att det är kan vara svårare att första gången ta det på tal när barnet är 14). Tycker att en stor del av föräldraskapet handlar om att själv öva sig på att leva på ett visst sätt. Träna på att bli en lite bättre och smartare människa inför sina barn. Jag var verkligen inte färdig som mor och person när Vidar föddes. Ibland känns hela föräldraskapet som ett stort experiment i realtid. Jag brukar tänka på det när folk tvärsäkert förklarar hur det är att ha barn, vad de ska äta, när de ska sova och hur de ska bli behandlade. Att också de här bombsäkra personerna bara har erfarenhet av ett visst antal år som förälder och barn. Att de också experimenterar. Jaja, en annan bra grej som min kompis sa i dag var att när ungarna blir stora nog att börja ha sex ska hon ha en stor burk proppfull med kondomer framme i köket/badrummet/hallen. Alltid tillgänglig och världens naturligaste grej. Ungarna ska inte behöva smussla eller slösa på sina fickpengar eller värst av allt: skippa den.

Igår kom Anine med en påse full av presenter i form av solglasögon år oss alla. Superfina dessutom! De kom dessutom i ett mjukt, svart läderfodral. Jag har beslutat mig för att se kul saker som händer som en glad hälsning av universum. Tänkte: såklart fick jag de här solglasögonen nu då jag förra veckan glömde mina solglajjor hos en kompis. Alltså nu ska ni inte tro att jag är typsen som går omkring och säger att allting som händer har en mening. Det händer en massa vidrigt skit som är helt meningslöst här i världen. Människor lider på grund av girighet och sadism. Det jag menar är att jag gillar hur Magnus liksom väljer att se allt positivt som möter honom som ett tecken på att han är en sorts Alexander Lukas. Universum har min rygg, brukar han säga.  

Den här lördagen åkte kidsen och jag in till en kompis som bor precis under Hollywoodskylten. Irriterande med alla turister som vallfärdar omkring i området tycker hon och hennes man, otroligt fin utsikt åt alla håll tycker jag. För några år sedan skulle jag ha suckat och på gränsen till skämts över vår lilla lägenhet i relation till det här enorma huset (husen), men nu har jag kommit över det och kan genuint glädjas över att ha kompisar som bor så fint. På fem vuxna gick det mer än dubbelt så många barn och stämningen var stundvis ganska kaotisk. Det var oavbrutet någon som grät, skrek, golade eller gapskrattade. Majlis var yngst och befinner sig i åldern där hon har noll självbevarelsedrift och 100 äventyrslusta. Mycket rusa efter för att rädda livet på henne. Intressant nog är Majsan lite rädd för små hundar, men mycket fascinerad av stora. Hon följde efter Sofies två stora, pekade och skrattade rakt ut. Föreställer mig att hon tyckte det var OTROLIGT att det ens finns så gigantiska varelser. Hundarna tyckte väl det var sådär halvkul. (Det här vet ni säkert redan, men: Sofie, som är veterinär, förklarade hur livsfarligt choklad är för hundar. Absolut förbjudet att ge dem sånt och iväg till djurakuten ifall hunden snor din lördagsplatta!) Ja sen satt vi pratade om vad nu folk nu pratar om på luncher: livet, kärleken, bra musik att dansa till, barnen och politiken. Det slog mig att trots att samtliga gäster var inflyttade från Norden talade ingen om att flytta tillbaka. Det var under en lång tid ett ständigt återkommande samtalsämne, om och när och vilket visum. Tänker att en kanske överskrider något slags gräns efter ett visst antal år. Det går liksom inte att ständigt fundera på att byta kontinent. Anine kom förresten med solglasögon i present åt oss alla. Jag ska visa mina för er  imorgon. Väldigt, väldigt fina. Ja och sen åkte vi hem och det var vår i luften och alla träd i hela Los Angeles verkade blomma i vitt eller rosa. Kände en stor kärlek för staden. Nu sitter jag hemma i soffan iklädd mysbyxor och har precis ätit lite pasta på kylskåpsrester. Maggan är ute och äter middag med sina kompisar i Bastuklubben och jag ser fram emot att lägga mig och ungarna extremt tidigt för att sedan kolla på tv-serier (just nu säsong sju av Portlandia. SJUKT rolig) halva natten. Living la vida loca, liksom. Lördag kväll i LA och allt.

Jag älskar mina nyhetsbrev! Jag tycker ofta att jag drunknar i information och att det inte är tidsdrygt att sålla igenom alla plattformer jag följer. Då blir nyhetsbreven min räddning. Inte bara erbjuder de mig ett kurerat innehåll, jag får också nys om texter/poddar/videon jag aldrig annars skulle snubbla över när jag trampar omkring på mina upptrampade stigar på internet. Det finns ju miljoner biljoner nyhetsbrev av olika kvalitet, men här är fem jag läser varje dag/vecka:

1. Ann Friedman: Los Angelesbaserad frilansjournalist som inte bara varje fredag tipsar om ca 20 riktigt läsvärda texter, utan som också själv skriver och poddar oerhört bra.
2. The Skimm: En nyhetsbrev med betoning på nyheter och som på ett mycket pedagogiskt, roligt och enkelt sätt förklarar VAD DET ÄR FRÅGAN OM. Känner mig alltid lite mer kunnig när jag läst The Skimm. Utkommer dagligen.
3. Lenny Letter: Lena Dunham och Jennifer Konners feministiska nyhetsbrev. Mer långa bra texter och analyser än brännande nyheter.
4. New York Times Watching: tips på filmer och tv-serier.
5. New York Times, What we're reading: NYTs egna journalister tipsar om det bästa de läst i veckan. (kuriosa: försökte länge få Hufvudstadbladet ha ett likadant, men ingen gillade min idé :(

Det var väl ändå en bra början?

Eller som Magnus skulle ha sagt om veckans andra podd: "Varför är våra tidningar, tv-kanaler och radiostationer helt nerklottrade med sportuppdateringar? Varför ägnar seriös nyhetsmedia sig åt uppdateringar kring olika pågående lekar i Pyeongchang. Händer det verkligen inga viktiga saker i världen just nu? Och så tittar vi lite närmare på den fruktansvärda skolskjutningen i Florida. År det verkligen rätt att fokusera på psykisk ohälsa? Och så lite mer Facebooks världsansvar, såklart."

Min kompis Anne är en social savant. Hon ser människor och fattar vad de behöver. Det är en så otroligt fin egenskap, att få människor i sin närhet att känna sig sedda och uppskattade. På sistone har jag tänkt extra mycket på det eftersom jag själv fått extra mycket kärlek och bekräftelse på bloggen. TACK för det! Det betyder, från hjärtat, mycket! Trots att bekräftelse utifrån inte ska definiera en som människa eller vara basen för ens självförtroende, tror jag att det är viktigt att få känna det ibland. Inspirerad av Anne och er har jag ansträngt mig för att själv kommentera på bloggar och Insta, retweetat på Twitter och haft mig. Nu vill jag inte påstå att jag ännu är så bra på det, men minst en förmiddag i veckan har jag bestämt mig för att glida runt sociala medier och höra av mig. För en tid sedan passade jag också på att skriva ett berömmeddelande till Ann Friedman som varje vecka skickar ut ett oerhört bra nyhetsbrev. Till min stora glädje och överraskning svarade hon till och med på meddelandet. Min poäng är väl att alla blir glada av att höra att de är uppskattade och att ansträngningen att ge uppskattning oftast är ganska liten i relation till hur mycket det betyder för mottagaren. Säga vad man vill om amerikaner, men duktiga på att se varandra är de. Här hojtar folk glatt "Nice shoes!", "You look great!" och "Have a nice day, honey" utan att det betyder så mycket mer än exakt det de säger. En behöver med andra ord inte inleda en relation med person som säger nåt snällt. Anstränger mig för att göra det med, men det sker inte lika ofta som för medelamerikanen. Jaja, jag är kanske otroligt banal och naiv nu, men det är fredag, solen skiner, hade en utmärkt ridlektion imorse och har precis ätit lunch med Maggan och Majlis på vår italienska kvarterskrog och är därför full av kärlek. Låt mig få hållas.  

När jag började blogga 2005 fanns det inte på kartan att jag skulle marknadsföra och tjäna pengar på Livet & Helsingfors. Företag hade inte fattat hur fantastiska bloggar var och jag var tacksam om några kompisar läste. Minns att jag typ läste Ebbas, Philip Teirs och kanske lite senare Hannas och Jennys bloggar. Sen kom bloggens storhetstid, alla läste och kommenterade, men när andra sociala medier började konkurrera om läsarnas uppmärksamhet blev det plötsligt viktigt att marknadsföra bloggen. Jag har alltid tyckt att det är skitjobbigt att göra reklam för sånt jag själv producerat. I går bjöd jag till exempel in en massa vänner till Mellan radernas- facebooksida och kände mig extremt påflugen. Jag är världens mest ooriginella människa, jag vet att de flesta av oss känner så, men eftersom jag tjänar mitt levebröd på att folk läser det jag skriver och lyssnar på det jag pratar om är det en nödvändighet att lära sig marknadsföra mig själv. Jag får liksom bara bita ihop och tycka att det är tillräckligt bra, trots att jag ALLTID känner att jag kunde ha gjort lite bättre ifrån mig. OBS koketterar inte nu eller går med komplimanghåven. Menar det. På coachingen har jag fått öva mig på att se Peppe Öhman som ett företag och varumärke. Jag har fått öva på att ta olika roller i företaget och en av dem är marknadsföringsavdelningen. Om det här företaget ska gå runt måste marknadsföringsavdelningen funka (Magnus tycker för övrigt att jag borde lägga ner mer tid på HR-avdelningen). Sedan 2005 har jag, till stor del genom bloggen, fått byggt upp ett nätverk av läsare (en del har blivit vänner). Det har lett till uppdrag, att skriva böcker och krönikor, föreläsa och fått en massa massa kontakter. För att det ska fortsätta vara så här måste jag synas och därmed marknadsföra mina alster. Vanligtvis brukar jag slänga in ett inlägg på Facebook och ibland på Instagram. När jag läste  Jennifer Sandströms otroligt utförliga och lättlästa inlägg om hur en man marknadsföra sin blogg kände jag att jag har mycket kvar att göra. Mycket kul alltså. Hon skriver bland annat om SEO, om att det lönar sig att gå med i olika bloggnätverk och vikten av att analysera sina egna inlägg.