I torsdags kom det förresten ut ett nytt avsnitt av Mellan raderna-podden. Lyssna gärna! Det är späckat av lästips och diskussion kring böcker och aktuella fenomen. Om ni tipsar en kompis som gillar böcker om podden blir jag både glad och tacksam. Med Facebooks-nya algoritmer är det allt svårare att nå ut till folk och vi behöver så många bjussiga typer som möjligt. Jag ska själv försöka vara en sån och inom kort göra ett inlägg med mina favoritpoddar. Kanske ni kan tipsa mig om era? Igår spelade Marianne (coachen och poddpartner) in ett avsnitt av vår nya podd "Det kommer att bli bra". Vi hade med Maggan som gäst i podden och pratade bland annat om hur det var att säga upp sig från en fast anställning på Yle och flytta till L.A., om hur man nätverkar i den här staden, hans bästa råd och vad han INTE gör. Varför Maggie inte tycker att han är modig och så ger han också några värdefulla praktiska tips om poddandet. Vad är ett bra startkit, vad är bra innehåll, nybörjarmisstag och så vidare. Jag tycker så mycket om poddformatet. Här på bloggen försöker jag att inte skriva jättelånga inlägg, men i poddarna kan jag breda ut mig. Är också väldigt förtjust i att lyssna på folks analyser. En av de svenska poddar som jag både håller med och provoceras av är En varg söker sin pod, lyssnar, slutar lyssna, återvänder och så vidare. Tänker att det inte är det sämsta betyget. Är vanligtvis ganska ointresserad av poddar där två personer bara snackar loss utan specifik nisch och gillar renodlade intervjupoddar enbart då jag känner eller är specifikt intresserad av den intervjuade (Lineriet med Janne Strang gillade jag!). De allra flesta podcaster jag lyssnar på lär mig nåt om politik, kultur, ekonomi, teknik eller historia. Det finns säkert en hel del att säga om duktig flicka, prestationssamhälle och tvångsmässigt beteende att lära sig saker, men det kan vi låta vara osagt den här gången.  

Jag är så glad över att #metoo har nått också Finland. Backlashen kom kanske lite snabbare än vad jag hade tänkt mig (hoppats på), men men. Jag antar att det i all utveckling finns perioder av två steg framåt ett steg tillbaka. Det kanske är så en rörelse också växer sig stark och stabil. Att vara tvungen att definiera sig, formulera sig, rannsaka sig själv och försvara sig själv ger uppropet tydligare konturer. En viktig aspekt av #metoo, och feminismen också för den delen, är att den ska vara inkluderande. Jag föreställer mig att det för många är en självklarhet att alla innefattar HBTQI. Däremot verkar många instinktivt vara tveksamma till sexarbetare. Tänker att det handlar om en form av grundmurad sexmoralism där kvinnor som jobbar med till exempel porr är lite mindre värda än, säg journalister eller lärare. Kolla bara på Stormy Daniels, det är lite lättare att skoja om och förminska henne än en advokat eller läkare. Ändå: Ens människovärde är inte kopplat till yrket en utför. En sexarbetare kan givetvis också bli trakasserad och våldtagen. Vill tipsa om den här utmärkta diskussionen om just #metoo och sexarbetare i en av mina favoritpoddar 1A. Och när jag ändå håller på och tipsar satte Louise på Hej Hej Vardag huvudet på spiken när hon skriver om sockerberoende med avstamp i en krönika i Expressen som jag också störde mig på. Förutom de direkta felaktigheterna i krönikan (t.ex. vi äter inte mer socker än någonsin) tycker jag att Louise avslutar det så bra: "Nu äter vi påskägg. Inte för att det är nyttigt eller för att vi ”unnar oss” eller för att vi förtjänat det genom att träna eller nåt annat. Utan för att vi vill och det är gott!"

Här kommer nu ett vardagsinlägg: En aspekt som jag verkligen älskar med Los Angeles är att staden är så vansinnigt stor att det alltid finns en ny del att upptäcka. Eftersom Magnus tv-projekt är över ville vi fira med en sen lunch/tidig middag på ett nytt ställe. Jag tänkte Highland Park, men eftersom fredagstrafiken redan kommit igång blev det en ny del av Silver Lake som ligger lite närmare. Jag letade fram en nyöppnad restaurang: Melody och vi styrde kosan österut. Stället visade sig vara extremt mysigt, men också på gränsen till för ängsligt. Ni vet vad jag menar. Jag börjar kanske bli gammal, men är SÅ trött på hipsterställen där alla ser exakt likadana ut vare sig det är Södermalm, Berghäll, Rödbergen, Abbot Kinney, Brooklyn eller ja ni fattar. Alla med samma sorts tatueringar, frisyrer, skägg och klädstil. Så oavslappnat. Jaja, vi bet ihop och åt lite ostron medan Majsan sprang omkring och försökte charma de andra gästerna. Lyckligtvis var restaurangen ganska tom så här mellan lunch och middag. Sen blev det avokadomacka med ägg (hur originella är vi?), musslor och hamburgare och två glas pinot noir. Väldigt gott för vuxna, men eftersom våra ungar ens inte älskar löskokta ägg på avokado, råbiff och chilimusslor var det inte en fullträff för alla i familjen. Nu låter jag som världens neggo. Melody var väldigt mysigt och maten hur god som helst. En perfekt destination för en lunch eller middag på East Side. Ni som ska hälsa på i sommar: anteckna. Det här stället är nämligen för nytt för att finnas med i den annars färska Los Angeles-guiden. Nu är vi hemma igen och ska snar chippa över till några kompisar för att kolla på en baseball-match. Snacka om identitetskris. VEM gör sånt?

Jag har haft dåligt samvete för att jag inte svarat på alla kommentarer på det här inlägget om att gifta sig och skilja sig (hade hoppats på fler historier om lyckliga skilsmässor, förresten. Var ÄR ni?). Det skulle antagligen ha gått fortare att svara på kommentarerna än att skriva det här och då skulle jag också ha sluppit det dåliga samvetet, men människan är UPPENBARLIGEN inte alltid rationell. Det jag ville fråga er om här är när ni själva fick gå hem från skolan utan vuxen? Och hur gamla har er potentiella barn varit när de fått röra sig ensamma på stan? I USA får barnen vänta tills de nästan är tonåringar. Går en tioåring hem utan sällskap kan föräldrarna bli anmälda till socialen. I Utah håller det visserligen på att ske en förändring, skrev om det här. Världen är ju inte en farligare plats nu än på 1970-talet, då 80 procent av lågstadiebarnen i USA fick gå ensamma hem och leka själva i parker. Vidde skola ligger ungefär sex kvarter från vårt hem, rak väg med trafikljus och övergångsställen. Det skulle ändå inte komma på fråga att han gick ensam till skolan. Däremot har vi tagit promenader och åkt och handlat mat med honom hemma.

Jag har väl helt vanligt landsvägsbrunt hår, men eftersom jag har ganska mörka drag annars kom jag undan med att färga håret mörkt (min mamma helblond, men min pappa hade länge helt svart hår, bruna ögon och brände sig aldrig i solen. Jag brås på min far). När jag bodde i Buenos Aires blektes mitt hår i solen till den grad att den mörkare hårfärgen jag försökte smeta in aldrig höll längre än genom ett par tvättar. Avskydde då att vara blond. De senaste åren i Los Angeles har jag blivit allt ljusare. Jag har använt hatt ofta, men också sprungit och hängt i solen utan något skydd. Håret har tagit en varmt guldig nyans. I dag gav jag upp, gick till frissan och bad henne göra mitt hår svalt blont istället för den underliga guldnyansen som hårjäveln dragit på sig. Jag fattar ju att det är nu biggie för er, men för en kvinna som trott sig vara mörkhårig är detta en omställning. En omställning jag bejakar. Tror verkligen att jag gillar denna frippa. För övrigt är det väldigt oavslappnat att i tre timmar sitta och se sig själv i ögonen i spegeln framför frisörsstolen. Belysningen påminde om den hos tandläkaren och jag liksom kände hur allt mitt smink rann av och pannan blev altt glansigare mig medan minuterna tickade iväg. Lyckligtvis var min frissa på Luxelab inte bara väldigt duktig, utan också väldigt trevlig. Jaja, nu säger vi bara att jag duger som människa med den här hårfärgen.

Här kommer ännu en fråga, trots att frågestunden officiellt är över är såklart alla frågor alltid välkomna. Hälften av nöjet med att ha en blogg. Läsaren: Frågestunden är över, men kanske man ändå får fråga? Tänkte på det här med sociala medier. Skulle på ens kunna tänka dig att helt logga ut och sluta uppdatera, sluta följa? Skulle ni ha flyttat till LA före de sociala mediernas tid ( tänker på att det numera är så enkelt att hålla kontakt vart som helst)? Lätt svar! Ja, utan problem! Jag har bott i både Holland (pluggat) och Argentina (jobbat) utan sociala medier. På den tiden e-postade och ringde men. Vi har också semestrat flera gånger längre en en månad i Thailand utan sociala medier på grund av avlägsna öar. Det är handen på hjärtat noll problem. Älskar bloggen och gillar Instagram och Twitter, men kan leva ett bra liv utan dem. Det som dokumenteras på bloggen är såklart en del av mitt liv, men det finns en massa annat också som bara levs utan att synas annat än för de närvarande. Många av oss är antagligen lätt beroende av sociala medier, men jag tror ärligt talat alla kan vänja av sig på några få dagar. Det är inte som att komma ur ett heroinmissbruk.

Systerskapet alltså! Idag var den enda dagen i veckan jag kunde rida, men eftersom Magnus jobbade hade jag varken bil eller barnvakt. Eftersom det är spring break visade sig alla barnvakter vara upptagna på grund av att yrkesarbetande amerikanska föräldrar sällan kan ta två veckor ledigt så där bara. Jag var desperat. Vad händer då? Jo, min kompis Sandra erbjuder sig att barnvakta ungarna, Sara som jobbar på stallet erbjöd sig skjutsa mig till Topanga och min ständiga ridkumpan och vän Frida köra mig tillbaka (trots att hon bor på andra sidan stan). Jag hade en riktigt bra ridlektion, våren har nått Los Angeles, det är varmt och alla rosa träd blommar. OCH det var Maggans sista arbetsdag på tv-produktionen. Imorgon återgår vi till det normala med två frilansande personer hemma. Är så glad och lättad över detta. Jag är en bortskämd jävel som vant mig vid ett hushåll där barnens antal aldrig överstiger de vuxnas. Älskar hästar väldigt mycket (gjorde en video på 56 sekunder med mig och Frida som galopperar runt och som efteråt låter hästarna äta gräs, men det kändes för mycket: "Hej, nyss hemkomna från Teneriffa vill vi visa er våra bäst 563 diabilder från resa. Sätt er bekvämt." Det är ju inte varje dag de gamla ridskolehästarna får äta grönt fräscht, gräs. Vanligtvis är gräset torrt och gulbrunt här i L.A. Kände en så stor ömhet gentemot Tony när han glufsade i sig det gröna.

Mitt BookBeat-samarbete med ljudböcker fortsätter ännu ett par veckor och skulle vilja be er om en tjänst. Kan inte ni tipsa en kompis, mamma, pappa, farmor, svärfar eller annan läsande person om att hen med koden Peppefi (Finland) Peppese (Sverige) får en månad av gratis lyssning? No strings attached. Perfekt för påskledigheten att gå omkring och lyssna på en bra bok. Det skulle betyda mycket för mig. BookBeat är något som passar in på bloggen, känns bra att samarbeta med och dessutom kan erbjuda er något bra. Vill att detta ska vara en superlyckad kampanj. TACK på förhand! Här kommer tre riktigt bra boktips 1. Låt oss hoppas på det bästa En av de mest rörande och snyggt skrivna böckerna jag läst i år är Carolina Setterwalls "Låt oss hoppas på det bästa" som handlar om hur Carolinas sambo en morgon ligger död i parets gemensamma säng. Setterwall skriver om känslorna, om skulden, saknaden, oron och hela sorgeprocessen. Det är en ärlig kärleksförklaring, som också handlar om det svåra och tvivlen i en relation. Samtidigt en berättelse om hur man går vidare efter att det värsta hänt. Så väl skriven och ni som är rädda över att det ska finnas för mycket ångest, det är det inte. 2. En av oss I Mellan raderna-avsnittet som kommer ut på torsdag pratar vi om "Mördarens mamma", som för övrigt också är väldigt läsvärd! Då kommer jag att tänka på "Vi måste tala om Kevin" (glad över att ha läst den före jag fick barn) och Åsne Seierstads "En av oss: En berättelse om Norge" som handlar om massmördaren Breivik. Jag tycker att den här boken är aktuell inte minst efter masskjutningar i amerikanska skolor och diskussionen om ensamma, arga män. 3. Flickvännen och Den vita staden  Okej, här kom två för ett tips, men det får gå, de hör ju ihop. Karolina Ramqvist skriver avskalat och väl om Karin som är tillsammans med yrkesbrottslingen John. I den första boken har Karin utegångsförbud och promenerar omkring i lyxhuset John köpt henne. I Den vita staden lämnar hon huset. Är Karin ett offer eller väljer hon sitt eget liv? Lyckans er som har båda dessa framför er! BONUS: Maria Svelands Bitterfittan 2 (utgår från att ni avverkat Bitterfittan, om inte GÖR DET). Varning för Bitterfittan 2, det är lätt att en blir lite sugen på att skilja sig. Är utmärkt läsning/lyssning för den som redan fattat beslutet.

Bloggen har legat nere hela dagen. Avskyr när det händer. Det var värre innan sociala medier, men kan inte påstå att jag har en avslappnad inställning till det nu heller trots att jag kan prata med folk på Instagram, Twitter och FB. Jaja, skönt att vara tillbaka. Så lättad nu. Här är veckans podd! I podden skrattar Magnus åt mig eftersom jag blivit med en tredje podd, men till mitt försvar gick det helt enkelt inte att låta bli. Den senaste i poddfamiljen heter "Det kommer att bli bra" och handlar om de små livsvalen som tillsammans skapar en bra vardag. En vardag som inte går ut på att längta tills fredag och semestern, utan där de flesta dagarna är riktigt bra dagar. Jag gör podden tillsammans med min coach Marianne (en av oss är med andra ord kvalificerad att svara på frågor kring livsval och att leda sig själv in i en bra vardag) och vi kommer att bjuda in gäster som får berätta om sina val, vad de gör och INTE gör, hur det var att säga upp sig, starta eget, byta jobb, flytta utomlands eller skriva böcker och så vidare.   Vi talar också om att ge bort droger i present, om Izabella Scorupco och om #metoo. Hoppas ni gillar! Och TACK för att ni betalar 2,80 € varje månad <3

Oki-doki, nu slängde jag ihop en blogglista. Gjorde det i hasten och ur minnet, har säkert glömt bort någon magisk blogg som måste finnas med på listan. Påminn mig gärna om den! Min glömska är inte en subtil härskarteknik, utan helt enkelt en hjärna som blir avbruten av barn var 30 sekund. När vi ändå pratar om bloggen så får ni förresten hemskt gärna gå in och följa Livet & LA på Facebook.