När jag skrev det här inlägget om vad folk struntar i att göra (tack för alla svar, älskade att läsa dem!) skrev Jennifer att hon bland annat struntar i att läsa nyheter. Som journalist blev jag såklart hysterisk när jag läste det och uppmanade Jennifer att förklara sig. Det gjorde hon i ett helt inlägg, bland annat så här: "I och med att jag inte lever som någon eremit tycker jag att många nyheter når mig ändå. De nyheter som är värda att bry sig om. Jag hänger ju på internet, bland bloggar, följer lite av en slump vissa nyhetssajter och lyssnar emellanåt på poddar som tar upp nyheter. Människor i ens omgivning tar också upp viktiga saker ibland. Jag förlitar mig helt enkelt på sånt. Och tv:n hemma står ofta på med nyheter på finska." Jag föreställer mig att det är ganska vanligt, att prioritera bort nyheter är kanske inte så svårt. Det finns så mycket roligare saker att göra. Men ändå, ropar den hysteriska journalisten: Man måste ha koll på samhället! Hur ska vi annars ha en fungerande demokrati? Vem ska ifrågasätta politiker och andra makthavare om ingen är intresserad av nyheter. Hur vet folk som inte läser nyheter vem de ska rösta på? Jag tänker så här: Du kan gott prioritera bort kvällstidningarnas rapportering om mord och kändisar. Det är viktigare att förstå ett sammanhang än att dagligen vada omkring i lösryckt information om vad som händer i på orten, i landet och ute i världen. Om du känner att du inte orkar följa med nyheterna, ta en dag i veckan då du ser på ett aktualitetsprogram eller varför inte lyssna på en samhällspodd. Ta till exempel "Magnus och Peppes podcast", "Två nollor för mycket", "Pod Save America", "Lilla Drevet", "NPR Politics" eller "Trumpcast" på Slate. Nu listar jag en massa amerikanska aktualitetspodcaster, men välj en som ligger dig nära. Eller kolla på tv-program som sammanfattar veckan eller prenumerera på nyhetsbrev som The Skimm som varje dag listar och förklarar dagens händelser på ett inte bara smart och underhållande sätt, utan lägger dem också i ett sammanhang. Nu vill jag också veta: följer du någon form av nyhets -och/eller samhällsbevakning? Vilken i så fall?  

Det här är ett kommersiellt samarbete med Desenio. Koden ”PEPPE25” ger 25% rabatt hos Desenio mellan 5-7.6. 

När vi flyttade till Santa Monica var planen att vi bara skulle stanna ett år. Jag skulle göra min master på USC och sen skulle vi återvända till Helsingfors. Lägenheten vi hyrde här var högst temporär och alla möbler köpte vi av de förra hyresgästerna (som i sin tur hade köpte dem second hand). Att göra vårt hem till VÅRT HEM var med andra ord inte prioritet nummer ett. Det kändes onödigt att investera i grejer vi ändå inte skulle ta med oss hem. Sen gick ett år och ett till och vi började inse att vi bodde kvar och att det började vara dags att skapa ett hem, precis som vi gjort när vi bodde i Rödbergen i Helsingfors. Vi bytte ut köksmöblemanget, köpte en ny soffa och skaffade en våningssäng till Vidars rum. Det vi inte hade var ändå tavlor. Så här i efterhand var det ganska dumt att inte börja med tavlorna, det man hänger på väggarna skapar ju lätt en känsla av hem och signalerar vad det är för människor som bor där. För ett par år sedan hängde vi upp några bilder som Vidar ritat, fotografier av kompisar vi saknade och en karta över Los Angeles. Sovrummet stod ändå helt kalt fram tills för några veckor sedan då jag fick välja ut några posters hos Desenio. Det var både väldigt svårt och väldigt kul att välja bland alla, men lyckligtvis är planscherna minst sagt prisvärda så ångrar man sig är det bara att byta ut. Jag ville ha lite svartvitt, lite rosa och grönt och så minst en poster som snarare var ett grafiskt mönster än ett konkret motiv. Under två dagar lekte jag för övrigt med Desenios inspirationsverktyg där man kan välja posters och sedan placera dem ovanför t.ex. en soffa för att se hur de funkar ihop färg-, motiv- och storleksmässigt. Väldigt kul! Sätt på en bra podd i bakgrunden och börja experimentera vetja! Här kommer dessutom ett erbjudande: Koden ”PEPPE25” ger 25% rabatt hos Desenio mellan 5-7.6 (Koden gäller ej på ramar eller handpicked-/collaboration-posters). In med er och välj nåt snyggt nu, det finns också riktigt fina ramar på Desenio. Jag vill gärna veta om det är någon poster ni gillar speciellt mycket. Känns som om jag gått igenom hela sortimentet flera gånger nu.

Nu är det bara några dagar kvar innan vi flyger till Stockholm. Jag tvättar kläder och försöker komma ihåg allt som ska fixas innan vi åker. Två månader är ju ändå en ganska långt tid borta. Samtidigt har jag fått ögoninflammation och ser ut som som en zombie på vänstra sidan av ansiktet. Om ni har en bättre huskur än "vänta ut skiten" får ni gärna tipsa mig! På väg hem från Joshua Tree stannade vi i Hancock Park hos våra kompisar Anna och Paul. Dit kom också Frida och Joel och Kalle och Stina, samt ett stort antal barn. Vi flöt först omkring i poolen i några timmar och åt sedan middag på terrassen. Fruktansvärt trevligt var det. Det jag tänkte skriva om är hur tacksam jag är över att få träffa så roliga och snälla människor. Jag vet att det finns en expattillvaro där man känner sig ensam och längtar hem till sina vänner. Och det är klart att jag saknar mina bästisar, men om glaset är halvfullt har bristen på etablerade kompisar i ett nytt land gjort att det öppnats upp för nya, otroligt bra människor. När jag pluggade på USC hängde jag såklart med mina studiekamrater, vissa av dem är fortfarande aktuella som vänner, men det var när jag träffade Cissan på svenska kyrkans julfest som början på dagens vänskaper öppnade sig. Lite senare åt jag frukost med henne och Johanna Swanberg, det var lite nervöst och awkvard, men vänskapligt ändå. Cissan skulle fylla år några veckor senare och bjöd ungefär alla svenskar (plus en finlandssvensk) hon kände och där etablerades hela vår Los Angeles-vänskapskrets. Tänker att det ofta är så, att en person blir inkörsporten till en massa nya roliga människor. Sensmoralen i det här inlägget är således: Känner du dig ensam i ditt nya land kan det vara en tröst att det räcker med att träffa en bra person för att du snart ska ha en ganska stor vänskapskrets.   Det här är för övrigt den typen av bild Magnus aldrig skulle lajka på Instagram. FÖR mycket hud. Han skulle vara rädd för att uppfattas som en snuskgubbe. Alltså om det var någon annans kropp.

Varje år gör vi ett slags Los Angeles-säsongsavslutning och åker till Palm Springs för att fira. Det brukar vara på gränsen till olidligt varmt där, men ändå underbart. Det finns någonting magiskt med öknen, känner samma lugn där som jag känner när jag stirrar ut över havet. Eftersom Magnus tjatat om att han vill åka ut och campa och jag är mer av en hotellperson tänkte jag styra ihop en kompromiss och bokade en natt av glamping på The Desert Yatch Club ute i Joshua Tree. (På området fanns det en tam roadrunner som hette Elvis). Åh vad glada alla kommer att bli, tänkte jag och föreställde mig hur Vidar (och Majlis) skapade minnen från en magisk natt ute i öknen. Jag drömde till och med om att detta skulle bli en tradition. Avsluta våren med en natt i tält. Men ändå inte ligga på bara marken, utan ha en säng under sig, kontrollera möjligheter att gå på toaletten och kanske pool. Liksom camping light med marshmallows vid öppen eld och lite vilda djur. När vi kom fram var klockan redan halv sex (en resa som borde ha tagit tre timmar tog snarare fem, tack fredagstrafiken i Los Angeles) och solen låg redan ganska lågt över kullarna. På området fanns en massa små byggnader som italienaren Alessandro, som ägde stället hade byggt ihop. Det vi ser på bilden ovan är köket tillvänster och ett mysigt badrum med badkar till höger. På bilden under står ett av utedassen. Majlis blev genast kompis med katten Pippo (med ett oändligt tålamod). Vidar sprang omkring och letade grejer medan jag såg på Magnus att han var skeptisk. Insåg att han förväntat sig mer av Yacht Club och mindre camping. Jag försökte få Maggan att slappna av genom att föreslå ett dopp i den lilla, iskalla poolen. Det hjälpte lite, men jag såg hur han längtade till The Parker Palm Springs. Sen lugnade han ner sig lite och unnade sig en öl. Vi hängde vid poolen i några timmar och pratade om hur tyst det är i öknen och om prärievargarna som skällde inte så långt bort. Alessandro sa att de aldrig kommer speciellt nära, men att vi skulle hålla ett öga så barnen inte steg på skallerormarna. De andra ormarna var ofarliga. När solen gått ner klädde vi på oss och började fixa lite käk. Jag tog örti tusen bilder på omgivningen bara för att ljuset var så magiskt fint. Barnen sprang runt och upptäckte på området. Vi grillade lite smått och gott, åt hummus vi hade köpt på Target på vägen in och drack en slatt rödvin. Väldigt enkelt och trevligt. Utsikten från matlagarplatsen var ej illa. Sen grillade vi marshmallows vid lägerelden. Eftersom det blåste noll kunde vi göra upp eld trots att vi befann oss mitt i torraste öknen. Aldrig varit med om något lika enkelt. En tändsticka nuddade vid veden och brasan var i full gång. Vid flera olika tillfällen har jag försökt få Vidar att gilla den utmärkta amerikanska delikatessen s'mores som består av två digestivekex, mellan dem choklad och grillade marshmallows, men Vidde vill bara ha marshmallows. Då fick han det. När vi anlände sa Alessandro att den bästa sovplatsen egentligen var denna (bild nedan). Då kunde man se alla stjärnor hela natten och på sommaren är det ändå så varmt i öknen att man inte fryser. Det är otroligt så många stjärnor det finns att kolla på när man inte störs av stadsljus. Vi valde ändå att sova inomhus, men kring elva vaknade vi ändå av att hela tältet lystes upp av månen. Följande morgon steg vi upp tidigt, drack kaffe och åt fruktsallad, körde iväg åt lunch i Palm Springs (på ett favoritställe Reservoir) och susade sedan vidare till Los Angeles där vi var bjudna på poolparty hos vänner med uppvärmd pool, dusch och innetoalett. Tror tyvärr inte att Magnus är redo att göra detta till en tradition, men överraskade mig själv med att verkligen gilla allt med glampingen. Planerar redan nu vilka kompisar som skulle uppskattad det och som jag kunde ta med ut hit. Handen upp!

Magnus och jag gjorde ett specialavsnitt om Uppdrag Granskning-reportaget om Metoo, Fredrik Virtanen och mediebevakningen. Nya Mellan raderna ligger också ute: I veckans avsnitt har Peppe läst ”Mischling” av Affinity Konar och vill tala om koncentrationsläger, tvillingar och om det är att gotta sig i andras elände när man läser historier om andra världskriget. Karin imponeras av Ingrid, Nina Lykkes huvudperson i ”Nej och åter nej” och tycker att vi borde skita i fler medelklassgrejer och försöka bli fria. De gyllene handklovarna, ni vet. Det blir också snack om att aldrig kunna vara perfekt, Karin har nämligen läst en intervju med Chimamanda Ngozi Adichie, som alltid blir kritiserad för nåt och ja, sen blir det som vanligt feminism och amerikansk inrikespolitik. Hoppas ni gillar! Vi gillar ju er! Och så finns det ett sprillans färskt avsnitt av Det kommer att bli bra-podden. Vi pratar om vanor och ovanor.

I går var den stora dagen då Frida och jag to oss till The Green Man i North Hollywood för att bli spådda i tarotkort. Efter ridlektionen åkte vi hem till Frida och duschade och sen bar det av. Vi hann inte ens äta lunch, utan dundrade bara in på vad som mest påminde om något ur Harry Potter. Det var min första gång så jag var minst sagt nervös, men lugnade ner mig lite när jag insåg att Frida skulle få sitta med mig under läsningen. Först gick vi in i affären där man kunde shoppa kristaller, döskallar, en kristallkula, kvastar och olika brygder. Vi pillade lite på några stenar och anmälde oss sedan i kassan. Där fick vi instruktioner om att gå upp en våning och leta fram rum nummer fyra. Det var ett pyttelitet rum på mindre än två gånger två meter, heltäckningsmatta och vid ett litet bord satt mannen som skulle spå oss. Han hade långt hår och verkade först väldigt nervös. Först spådde han Frida och det är ju inte alls min sak att referera det, men jag berättar gärna om min egen upplevelse. Tyckte för övrigt att det var lättare att sitta bredvid och tolka det mannen sa som allmängiltigt eller specifikt för Frida. När det blev min tur och spåmannen hade en helt annan energi kunde jag inte låta bli att lockas med. Han började med att säga att jag gjort väldigt mycket, haft många olika jobb och bott i olika länder. Sedan pratade han om hur vi kommer att flytta, inte långt bort, men flytta. Att vårt äktenskap är bra för att Magnus tar hand om barnen och att Majlis brukar springa omkring med en blöja på huvudet. Sedan sa han också att jag håller på att hitta en ny identitet i mitt yrkesliv och att jag inte ska vara så rädd för att göra folk besvikna. Jag ansträngde mig för att säga så lite som, men avbröt honom vid två tillfällen när han var helt ute och cyklade. Då fnissade Frida. Kul upplevelse ändå! Efteråt åkte vi hem till Frida där Joel precis börjat fixa risotto. Magnus och ungarna joinade och sen åt vin utomhus och allt var väldigt väldigt trevligt.  

Just det! Jag skrev en krönika för Ny Tid med temat: Vad händer när våra idoler och kompisar blir anklagade för att begår sexuella trakasserier. Tycker ni ska läsa den, inte minst (eller minst) på grund av den gulliga bilden från kanske 2008 som de valt att profilera mig med. Har själv inte ännu sett Uppdrag gransknings reportage om #metoo i Sverige, Fredrik Virtanen och Cissi Wallin. Ni som sett den, borde jag? Tv dags skrev väldigt gott om den, däremot skrev Isobel Hadley-Kamptz en mer kritisk krönika kring den. Jag är kompis med Cissi Wallin och ur hennes perspektiv har granskningen varit katastrofal.

Jag kan inte påstå att det är med längtan jag ser fram emot att flyga i elva timmar med Majlis i famnen. Hon flirtar med nåt slags trotsålder och kan bli så förbannad att hon bara kastar sig på marken och skriker rakt ut. Minns inte heller exakt vad vi gjorde för att få Vidar att sitta stilla i flyget när han var liten. Antar att det är så föräldrahjärnan skyddar oss. Evolutionen har gjort så viblixtsnabbt glömmer alla svettiga situationer med våra barn. Som i söndags när vi åt frukost ute och Majlis gjorde en peelingmask av allt socker som fanns på bordet. Sen gnuggade hon av allt på mig. Vi äter ju ute med barn ganska ofta så jag borde ha räknat ut det här scenariot, men när Magnus föreslog frulle på Courtyard Kitchen blev jag enbart glad och förväntansfull. PLUS: Nu vet jag också hur det kommer sig att babyn har så len hy.

Vi hade långhelg på grund av eller tack vare Memorial Day, som för övrigt är startskottet för sommaren. Från och med igår är det med andra ord accepterat att ligga på stranden (Labor Day avslutar sommaren i september) och åkte till familjen Blankens för att grilla och chilla (förlåt, så där FÅR man inte rimma). Det blev en slags säsongsavslutning innan alla åker till Norden. Det var mycket trevligt, men jag kunde ändå inte helt skaka av mig den vanliga ångesten jag alltid känner inför att åka till Stockholm/Helsingfors. Trots att jag vet att det kommer att bli underbart och att jag inte kommer att sakna LA en sekund känns alltid tid borta från den här staden slöseri med liv.         Ingen föll ner i poolen och som ni ser tog Per och Magnus några välförtjänta tupplurar i soffan framför snacksbordet. Man får passa på! På tal om snacks så grävde Goldie och Majlis äntligen ner stridsyxan. Eller mest grävde väl Goldie, Majlis har alltid varit väldigt intresserad av att gosa med henne, men tiden har tydligen inte varit inne förrän nu. Följande dag kom några kompisar från Silverlake på besök hem till oss på Westside. Vi köpte lite smått och gott från foodtrucksen vid Oceans Avenue och satte oss ner i parken bland ekorrarna. Det slog mig att en stor kulturskillnad mellan USA och Finland är att vi i Finland skryter om hur lite vi betalar för något, medan amerikanerna skryter om hur mycket de lagt ut. Okej, INTE ALLA, men många.

I veckans avsnitt talar vi om inlärd rasism, människor och djur, det brittiska bröllopet, Amal Clooney, Donald Trump eller som Maggan skulle ha sagt det: "Trump kallar människor för djur, vi blir alla upprörda eftersom alla människor har samma mänskliga värde. Samtidigt filmar vi av våra tvskärmar och rörs till tårar då en av de största paraderna för ojämlikhet pågår. Vi konstaterar att rasismen inte är de dagliga val vi gör utan den infrastruktur på vilken vi lever våra liv – Det är därför Anitha Schulman är den enda som förväntas ta ansvar för True Crime-genren i Sverige. Sånt och vikten av att ha ett ordförråd så man får sagt det man vill, snarare än vad man kan."