Och så vaknar vi samtidigt som ljuset börjar leta sig in i lägenheten. Efter en lugn natt är sinnet lite lättare. Och fördelen med helgen är att vi sätter vårt eget tempo, allt får ta den tid det tar, och i det minskar stressen. Helt plötsligt har vi all tid i världen för några dagar.

Vi spelar musik, pratar, kramas och äter frukost i soffan och nu lagar hon mat och pysslar med sitt Modu kök och kaffemaskin, kommer med kaffe i en Blueykopp och jag kan bläddrar lite i ett gammalt nummer av apartamento. Tänker på det där att barn inte gör som en säger utan som en gör, och förutom att skriva det här lägger jag bort telefonen.

I tystnaden utan tv eller annat uppstår ett annat lugn, och så börjar vi hitta in i vår rytm.

<3

När det går lite tid mellan att jag skriver här så blir jag ibland osäker på om jag bara upprepar mig. För att det är samma tankar som snurrar och återupprepar sig.

Jag har spenderat några dagar med Gunnel och sen en dag isär då den här veckan blev lite logistiskt svår. Och idag känner jag mig lite oredo. Inför helgen ihop.

Att jag i det andrum som egentiden ger fylls av en annan ro, från innan barn och att jag just idag fick kämpa lite i att slå på det där stabsläget som krävs runt en livlig toddler.

Kontrasten mellan att vara helt i de egna behoven är stor. Att nu pausa och istället foka kändes just idag lite tufft. Och det är väl just en balans där som ska till. Där vi båda ryms.

Jag försöker hitta tillbaka till känslan av att vara i nuet och att vara närvarande. Och det kommer komma. Ansvaret är ett annat när det är jag eller ingen och just flera dagar i sträck.

Att vara härlig, rolig, lugn, den som lagar mat, kramas och fixar och busar. Leker och är. Kräver av en. Vi har vår rytm och det blir allt som oftast väldigt mysigt. Men stressen i det där ansvaret och att vara så på, blir mer påtaglig när den inte längre är konstant närvarande.

Det gäller att skapa planer, fylla dagarna med aktiviteter och att ta sig för fick jag som råd. Och jag har planerat in att göra nån utflykt på söndag. Men jag får dåligt samvete av att andetagen blir tyngre, att jag blir mer uppe i varv. Påslagen. Och att jag inte bara slappar av och är. Men vi lagar god mat, skrattas och kramas. Och jag tänker att det också är okej att sänka ribban de dagar där det inte finns mer att ge.

Att vi i det lilla har varandra och bara är. Och att det storslagna ibland just vilar i de små stunderna som spenderas ihop, på huk lyssnades på hennes berättelser.

Hon växer så snabbt nu när hon också är iväg, när det går lite tid mellan att vi ses. Och jag saknar henne ibland sådär så jag tappar andan. Men så hittar jag också tillbaka till mitt innersta när jag bara är mig. Utan ansvaret för en annan liten varelse.

Att vara förälder är ständigt upptäckande och utvecklande. Att genom nya situationer lära sig att hantera och lösa. Och allt går, och det blir bra. Och kanske känner ingen total koll på läget. Det känns också viktigt att våga fråga om hjälp i stunder, att önska sällskap. Att jag inte alltid måste klara allt själv.

Lugnet har nu iallafall lagt sig när hon somnat och allt har hunnits med. När den lilla pausen infinner sig så försöker jag att hitta tillbaka. Och jag intalar mig att den där känslan av att vara lite utlämnad i soloansvaret kanske är något som bara behöver lite tid för att landa.

<3

Förra helgen va jag solo och passade på att gå på två utställningar jag velat se, sena Picasso på Moderna och Diana Orving på Millesgården. Jag var också ute på ljuvlig och lång middag med flera stopp i lördags, lyckan när andra är på sportlov att vi fick bord på favvoställena utan bokning.

<3

<3

Nu har vi ett 2 2 3 schema med Gunnel och det är väl vad som rekommenderas med mindre barn. För att i det lilla livet blir en vecka en lång tid. Och det känns hanterbart och bra som solo att ha kortare perioder och sen liten paus. Men ibland går dagarna fort och det känns som att hon ska flytta över precis när hon börjat landa på en plats.

Hur gör ni? Som lever isär?

Att göra skiftena på förskolan har funkat väldigt smidigt och bytena flyter väldigt bra. Men det hade varit fint att få höra era reflektioner såhär i det nya. Ni är alltid så kloka.

<3

Dagarna utan Gunnel spenderas ofta lite längre på stan, middagar med vänner, tid där jag fyller på energi och passar på att inte stressa. Det finns något otroliga i det lilla att kunna komma hem och laga mat långsamt, sitta i soffan några timmar.

Det är en av de stora skillnaderna för mig, att vissa dagar vara helt stress-/carefree. Känslan av att alltid vara sen istället utbytt mot känslan att all tid i världen finns, i en liten kapsel för en stund.

Jag har ätit fina långa luncher och återbesökt vinbarer jag inte varit på på flera år.

Och i stunderna med Gunnel försöker jag ha en annan närvaro, i insikten att stunderna är mer flyktiga och vikten av att fylla tiden med kvalitet och närhet. Att vi verkligen umgås och hittar på något mysigt. Att dessa små stunder är hennes barndom.

Även resan till och från föris har blivit en väldigt fin stund där vi hänger och pratar, hinner säga hej och hejdå. Inte någon stress att det tar tid utan bara fint.

<3

I det här nya, efter flytt och där jag inte har samma tillgång till min studio så har skapandet hamnat lite i skymundan. Och för ett tag sen hade det stressat mig, men jag känner en ro. En ro i att det finns där, att jag i stunder känner den där svallande lusten att skapa. Att jag har det kvar. Jag känner en tillförsikt till att det kommer igen. Och att det är okej i perioder att skapa mindre. Jag har aldrig trott på att forcera kreativiteten. Det är en del av det lyxiga i att skapa utifrån lust och glädje istället för ett behov eller måsten.

När det som blir och de stunder som ges bara skapats och tagits utifrån att jag vill och känner för det.

Drömmarna finns där, längtet att ställa ut igen. Kanske hittar jag en annan studio, flörtar in mig nånstans. Jag vill skapa i större skala, få uppleva keramiken tillsammans med er igen och samtalen som blir i de mötena.

Jag känner verkligen att det finns med mig, att jag tänker och bär det. Och när stunderna kommer så kommer jag att ta tillvara på dem.

Allt går i vågor och när det svallar på andra fronter är det stilla här.

Det är också i det tysta som magin kan hitta utrymme intalar jag mig.

Och när det är dags igen så kommer jag veta.

<3

<3

Mitt sinne blir stilla när jag har rörelse runtom mig

Det slår mig hur jag där får ro

Att livet händer hela tiden

Solen strålar in genom lägenhetens stora industrifönster och människor rör sig på gatan utanför

Jag känner en lugn eufori och är på en plats där jag just nu bara vill vara, right place right time känslan och den är inte ofta förekommande. Tacksam att få leva precis här och nu.

Hoppas ni får en fin alla <3 dag och remember att den viktigaste relationen in life är den du har med dig själv. Lika viktig och worthy som kärleken till andra. Så säg till dem du älskar att du älskar dem, men glöm inte att också säga det till dig själv.

Särskilt inte idag.

Puss och <3

<3