Sidsel Alling är en av mina främsta inspirationskällor och jag älskar hennes oversizade kavajer och looks.

Såg i morse de här två fina classic elegant snygga looksen. Bekvämt men snyggt som alltid funkar.

<3

<3

Tiden nu känns väldigt speciell, som en pånyttfödelse och en möjlighet att med bara min egen lust och vilja som ledsagare välja hur jag vill leva. Vad jag vill anstränga mig för, var jag vill vila, hur jag vill spendera min tid. En ny möjlighet att självgranska och välja om med omsorg och mer erfarenhet.

Att måna om mig och Gunnel. Att vara en vuxen person som iallafall har som önskan att vägleda henne i livet genom att välja min lycka och frid. Att sätta exempel. Att rikta energin på rätt plats och att investera där investeringen gynnar oss bäst.

Det kan verka stormande att leva utifrån devisen att vi bara får ett liv, men eftersom det är så så känner jag mer och mer hur viktigt det är att leva sant. Att hitta den väg ens vilja vill mot. För att jobba med sig själv mot mål ger bäst effekt och troligtvis även största sannolikheten att få uppleva den där lyckan.

Jag känner hur jag börjar om, men inte från början, utan från en plats där jag lärt mig massor och ser mer. Både inom mig själv men också i andra. Från en utgångspunkt där jag kan rikta om med nya insikter.

Jag känner hur jag börjar göra planer. Hur ett liv som förut kändes svårt att leva helt plötsligt känns möjligt. Att lyssna på sin inre röst, på den där magkänslan om var man vill befinna sig. Och med vem. Med vilka. Att välja sina personer och den energin som omger en med omsorg och eftertanke. Att verkligen ge åt de som är viktiga, till de som också ger tillbaka. Jag har så fina personer i mitt liv som bär mig och som gör att jag frodas. Jag vill välja mig och dem. Varje dag.

Ett av de bästa råden jag fick när jag kände att livet inte kändes sant eller härligt längre var från min vän Ayeh som sa ”skriv en lista på allt du behöver uppnå och göra för att komma dit du vill, och så börjar du bara bocka av”. Och när jag väl började arbeta för mig själv med fullt engagemang så har det kommit magi längst min väg.

Jag känner en lycka i stunder som jag aldrig tror mig ha upplevt innan. Jag är inte någon som är van att vara lycklig, det finns mycket sorg och tyngd inom mig. Och jag kan känna tacksamhet för svårigheterna, för de får mig än mer att uppskatta ljuset. Även om det i stunder också är ovant och läskigt. Det kan vara sårbart att lusta, att ha ambition. Att kunna misslyckas när en ger allt. Men oavsett känns det nu som enda vägen framåt.

Och än så länge glittrar det. Jag som tror på ödet kan blicka bakåt och se hur alla vägar lett hit. Hur allt makes sense. Att allt på gott och ont har bidragit till att jag är just precis här. Saker behöver landa. Jag vill hitta lugnet med Gunnel. Möta våren och knoppa med den.

Jag såg en dokumentär om Diane Vreeland för flera år sen, ”The eye has to travel”, och ett av de starkaste uttalandena från henne som jag tänkt på ibland men verkligen känner hur jag lever efter nu var ”det bästa livet är det liv du vet att du vill ha och som du skapar åt dig själv”.

Så med all omsorg, kärlek, klokskap och ambition jag besitter ska jag nu jobba mot det.

Och det känns fint att börja bygga om, att skapa för sig själv och de sina.

Vad är annars the point of it all.

<3

<3

Idag fyller bloggen två år. Jag har läst TWWP själv sen början och älskat både smalltalken och bloggarna.

Är det något stars align moment att sen få frågan om att vara med i ett smalltalk och sen blogg. Overkligt och lika ljuvligt hedrande iallafall.

Jag älskar den här platsen. Den är mitt vattenhål, min plats att landa tankar och att dela inspo. Att få ta del av era klokskaper, tankar och erfarenheter i kommentarerna. Det är i utbytet med er som det blir magiskt. Att få träffa några av er sen vid tex popupen. Jag tar er aldrig för givet och är så tacksam för varenda en av er som läser och gör att den här platsen blir så stor för mig.

Tack Karolina, Louise och Bea för att jag får vara en del här. Och för allt otroligt jag får uppleva med och genom er.

PUSS

<3

Den här veckan har vår uppdelning av tid med Gunnel varit lite annorlunda för att jag ska ha henne i helgen igen. Så jag har inte träffat Gunnel sen i måndags.

När jag hämtade henne igår blev hon jätteglad och klädde glatt på sig och ropade hejdå pappa nu ska vi åka buss till mammahuset. Så det kändes väldigt fint och vi har ännu inte märkt av någon direkt sorg i henne. Att det är annorlunda och lite frågor ja men inte något annars. Hon följer med och är glad med oss på varsitt håll. Och det är fint. Att känna av en annan ork och närvaro med henne när det finns pauser emellan. Med det får hon på något sätt mer från båda när tiden väl är.

Men så somnade hon på vägen hit och jag lät henne sova, tänkte att vi tar en lite senare fredag. Köpte kaffe och strosade runt, träffade tom min kompis Emelie som visade sig vara i Täby c när jag ringde. Det känns lite som att gå upp i beredskap inför flera dagar med ensamt ansvar och det kändes skönt att börja mjukt.

Iallafall så vaknade Gunnel efter en stund och när vi väl kom in hemma blev hon jätteledsen. Grät och ville inte gå ur vagnen. Grät ut att hon inte ville vara här. Och inte sådär toddlertantrumish utan det här kändes som något mer grundat i sorg. Att det här hemmet inte är hennes. Och särskilt då efter fler dagar i rad i huset.

Den initiala reaktionen i mig var sådär hjärtskärande med insikten över att jag skapat den här situationen för henne. Att det slog mig hur stor den här omställningen är för henne. Efter en mjukstart så kom verkligheten ikapp. Men jag satte mig på huk, pratade lugnt och lät henne sitta där hon kände sig trygg. Lät henne iaktta och ta sin tid innan jag tillslut bar in henne och satt med henne i knät. Hon la sig på golvet och bara låg några minuter men sen så switchade det och hon rullade in under soffan och började leka tittut. Som att hon kom ur det ledsna. Vi tittade på hennes leksaker och lite TV hon gillar. Och kvällen blev bara fin sen.

Det är lite nytt att komma till ro på kvällen på en annan plats men jag känner samtidigt en trygghet i att vi kommer få det så bra. Att detta är rätt. Och att jag får hålla i och hålla om henne i allt längst vägen. Vägleda med värme och visa att hon är trygg även här.

Jag började skriva det här när hon sov men så hör jag henne vakna och säga ”mamma mamma är vi i mammahuset” och glatt så säger jag ja det är vi. ”Mamma det är kul med biblioteket och Täby centrum” ja säger jag. Och så känns det som att allt kommer bli bra. Att allt bara behöver få ta sin tid att landa.

(Ni får gärna tipsa om era favoritaktiviteter med en snart 3 åring. Hon springer mest runt på bibliotek och överallt i princip, men om ni har några guldkorn att dela så tas det glatt emot. Jag försöker träna henne på att ha tråkigt också och att hitta egna lekar i det tomrummet men jag tycker också det är så svårt att avvisa när hon vill göra saker ihop. Finns inget gulligare än när hon leker och håller på med sitt, de små få stunder det nu sker.)

<3

<3

<3

Nu har Gunnel varit hos mig i några dagar och jag var så nervös när jag skulle hämta henne på förskolan efter helgen borta.

Men hon tjöt till när hon såg mig och kastade sig på mig och eskimåpussades. Jag försökte få den nya hemresan att kännas som ett äventyr. Och vi köpte en stor regnbågsballong innan vi gick hem, så det skulle bli en peppig start. En vet ju aldrig hur de ska känna eller tolka men hon gick nyfiket in i lägenheten och kände igen sina leksaker och saker, samtidigt som det nya var spännande.

Hennes sista kväll där så tittade hon på mig och sa ”vi är i mammahemmet mamma”. Som att hon fattade även om hon kanske inte kan ta in vidden.

<3

Josefine Haaning Jensen är så classic beauty cool snygg och inspirerar i det feminina uttrycket där det samtidigt finns en edge och lekfullhet med hattar och accessoarer.

Jag har ju de där Pradaglajjorna som kräver sin dag, men jag älskar dem på henne och hon inspirerar mig med sina vackra looks.

<3