Jeanette Åkerberg

Nu har det bokats resa till Italien i sommar och jag får nypa mig i armen av hur ljuvligt det ska bli. Tankarna börjar också fantisera fram outfits.

Bermudashorts, strappy sandals och luftiga klänningar varvat med miniklänning och roliga solisar.

Tips på hotell i Bologna eller favvoplatser i Milano/Bologna mottas gärna.

Så förväntansfull och tacksam.

<3

Och så skulle även de snällaste vackraste ögonen titta in i mina och verkligen se. Blå och skimrande likt det adriatiska havet.

Den mildaste snällaste av röster skulle säga fina saker till mig.

De ömmaste varmaste av händer skulle hamna i mitt ryggslut. Omfamna mitt ansikte.

Ett skratt som fyller hela mitt inre med ro och värme.

Samtalen som utmanar och samtidigt känns som att de redan varat för evigt.

Känslan lika svindlande spännande som hemtam och trygg.

Jag har de senaste åren känt som att jag verkligen hittat till mig själv, min röst och den jag vill vara.

Och nu har jag träffat den person jag vill få vara med. Prata med, kyssa, promenera med, laga och äta mat med. Bara finnas i samma rum som, dela det som är mitt liv med.

Och förhoppningsvis en dag få sitta på ett torg i Rom, fårade av livet, men med samma vackra varma ögon tittandes in i mina. Samma händer i mina.

En fontän och ett sorl i bakgrunden men så allra starkast närmast den där rösten som är den vackraste jag nånsin hört.

Hans.

<3

Igår hämtade jag Gunnel i huset och klev in en stund i keramikstudion. Det har varit min plats på jorden att sitta där, i timmar som känts som minuter. Det fattas mig att inte ha tillgång dit på samma sätt, tiden och enkelheten. Att den platsen inte är min längre.

Hur jag ska göra med keramiken, studion, min ugn och det är ett av mina stora skav i den här tiden. För att det är en så viktig del av mig och något som gör mig själalycklig, det som grundar mig.

Jag vet att det kommer lösa sig och jag ska försöka hitta små stunder under tiden att vara där.

Kanske vet jag redan någon eller kommer hitta någon som har en liten plats till mig. Eller som vill dela yta. Det kommer landa. Men igår var det sorgligt att vara där inne, för att jag påmindes om det och hur jag saknar det.

Jag har en mama som ska till Köpenhamn och en mama till min vän som ska bli mamma för första gången.

Kristina Lugn sa något i söndagsintervjun om att det finaste en kan ge sina barn är den där platsen, tillhörigheten eller intresset, att hjälpa dem hitta det. För den platsen eller det intresset är något som ingen kan ta ifrån en. Som är oberoende det yttre eller andra. Och det tog mig lång tid att hitta den platsen i leran. Jag vill inte förlora den.

Men just nu är det en tid som fylls med annat vackert, där andra delar i mig och andra känslor blommar. Och det är ljuvligt. Men jag vill hitta den nya platsen för keramiken som är min och framåtblickande.

Fint sen att kunna visa Gunnel den här världen också. Jag hade aldrig provat att dreja eller jobba med lera innan den där kvällen i Västerby 2020.

Jag kände det i händerna nu när jag var där. Hur de längtar efter att få skapa igen.

<3

Tack livet för vad jag nu får uppleva

<3

Påväg till förskolan idag märkte jag att gatorna var sopade, det var lättare att köra vagnen. Ballerinaskor och strålande sol i ansiktet. Den här veckan har jag vabbat och inte varit out and about så väldigt.

Jag är inne i en period där jag återupptäcker och även väljer annat än innan, skalar av och bygger om. Istället för att shoppa, vilket jag älskar men också i nån form haft som utlopp för att stilla en rastlöshet, så letar jag istället nya kombinationer och återupptäcker gamla favoriter. Det känns fridfullt att inte bara spendera utan spara mer till upplevelser nu. Det här känns som en period där jag är i känslor jag vill unna utrymme att få blomma fritt.

Ser fram emot en mysig helg, ikväll ska jag träffa Lovisa som jag inte sett sen Florens, och jag och Petra ska testa Chez Jolie på lördag.

Hoppas ni har en fin helg som väntar er!

<3

<3

Att visa någon världen.

Vissa ord ekar sig kvar. Och insikten att jag gör det med henne, i stort och smått hela tiden.

Att ens lediga tid, kvällarna och helgerna också är hennes barndom. Att den energi som läggs ner kan göra livets skillnad för henne. Små ögonblick som med närvaron kan bli stora och bärande. Det är lite svindlande att inse. Och jag känner både av möjligheterna och ansvaret i det. Kanske tänker jag för mycket. Men jag tror ändå att det måste vara så för mig, för att det är så jag är. Både som person och nu som mamma.

Och att det kanske går att ge mer om den reflektionen finns. Jag tänker mycket på det. Ibland krävs det så lite att göra något alldagligt speciellt. Om man bara stannar upp.

Jag vill iallafall försöka. Göra bättre och ge henne en annan historia än min egen. Att hon ska minnas ljus, värme och kärlek.

Jag såg i nån intervju om Disneyland att de som är utklädda till Disneykaraktärer instrueras att aldrig släppa först när ett barn vill kramas. Att de kramar tillbaka till barnet är redo att släppa. Det fastnade också. Varje gång Gunnel och jag kramas så tänker jag på det. Att hålla kvar till hon släpper.

Jag försöker göra mammahelgerna mysiga och idag var vi på Gunnels kompis Felicias treårskalas.

De träffas för sällan egentligen men det är så fint att se dem ihop. Som att tiden de spenderade ihop som bebisar sitter kvar i. Och att vi ofta pratar om Felicia.

Det slog mig att de växer snabbt ändå och blir större. Hur de klarar saker nu som de inte gjorde förr. Och bara att se hur de interagerar och tar sig för i situationer.

Väldigt gulligt. Och det kändes fint att ha en aktivitet att se fram emot ihop.

Att just fylla på med fina stunder.

För även om dagarna ibland går långsamt och andra gånger springer så är det här liksom it, livet som hela tiden pågår och är. Och att försöka göra det så fint som möjligt.

<3

Jag har innan skrivit om att jag upplevt det tufft i stunder att ”skifta liv” från att kunna vara helt ego till att sen totalfoka på att vara mama.

Men igår hade jag en ljuvlig känsla inombords när jag åkte och hämtade Gunnel. Jag kände en sån frid. En trygghet och en ro. Efter en jättefin helg där jag verkligen fått njuta, lyxa och vila så kände jag mig redo. Exalterad att få träffa henne. Och jag kände den där närvaron jag lite upplevt fattats mig annars på senaste tiden, där jag istället varit tankspridd och rastlös.

Kanske är det att jag just känner hur jag får finnas precis som jag är i den tid som är min, och att jag också med pauserna kan uppskatta och se allt ljuvligt som kommer med Gunnel och att få vara hennes mamma.

Vi har våra rutiner nu, hon kan alla hållplatser vi åker och ropar ut dem. Vi skojar och gör lite samma lika på ett sätt som blir mysigt och som jag upplever gör henne trygg både här hemma och i nya resan till och från föris.

Igår när hon såg mig kastade hon sin pensel och sa ”ska vi åka till mammahuset jaaa”.

Och på kvällen kramades vi och hon sa ”jag älskar dig mammis”. Och jag svarade att jag älskar henne också.

Vi hann med att vara. Låg imorse bredvid varandra och vaknade till medan hon berättade massa saker. Hon har växt i allt detta, och hon pratar fritt om pappahuset och mammahuset, och vi rings när vi är ifrån varandra. Det finns ingen laddning och hon känns trygg i upplägget. Det är en väldig lättnad att se för mig som varit väldigt orolig kring just påverkan på henne i allt det här. Att allt som är nu snarare berikar än berövar.

Jag upplever en lättnad mellan oss i att vi både kan sakna varandra men också vara trygga i det vi har, och att vi direkt hittar tillbaka till vårt när vi ses. Att hon vet att jag alltid är med även när jag inte är det. Att jag är hennes mamma hela tiden som någon av er så klokt och vackert skrev innan.

Det vilar något oerhört också för mig i att leva sant och att vara utifrån känslan inombords. Att det finns en synk mellan känsla och agerande. Att prioritera och ge tid åt det som verkligen ger tillbaka. Och till det och dem jag vill ge. Och jag har haft en väldig tur i hur mitt nya life fallit ut just nu. Som bidrar till lyckokänslorna och lugnet.

Jag har förväntningar och drömmar igen som jag inte trodde skulle kunna införlivas och det känns vackert att få leva just nu.

Ibland är jag i sånt jag inte helt vet eller kan skriva om men jag tänker mycket på skrivandet här och hur mycket det ger mig. Jag söker efter den nya balansen i vad som kan rymmas. Men jag är här.