Fondazione prada

så vi gick in

och jag dog så mycket en kan dö utan att dö. skakade typ i extas. om jag fått en son hade jag velat att han skulle heta Wes. och så var ju stolarna i samma färg som mitt kakel i keramikstudion. bråka inte med världen om inte världen bråkar med dig känsla

och i efterhand så självklart att han bara skulle designa en resto inne på Fondazione Prada – men överraskningsmomentet förstärkte storheten

jag beställde typ hela menyn och personalen såg ut att vara tagna direkt ur någon av hans filmer – allt så snyggt, genomtänkt – & otroligt gott

vi började vid ett bord men sen blev två av de geniala bänkarna bredvid varandra lediga så vi flyttade

jag har aldrig innan haft en bättre fika & kommer nog aldrig fika i en för mig vackrare miljö – men det var fulländat & jag är helt fine med att det kommer vara så

och med honom – knappt hanterbar lycka

<3

hissen upp till flugsvamparna var liksom inte en hiss – mer av ett mini marmortempel som
fick båda att tappa hakan

och så att få stå här på en plats jag velat se i flera år – med människan jag letat hela livet efter – efter en resa i den bil jag velat ha typ forever genom Milanos morgontrafik, i Italien som är min plats på jorden så blev det ju liksom lite maxat i känsloregistret

de två platser där jag känner total eufori, lugn och spänning samtidigt – anywhere med honom & i Italien, & nu runt konst & estetik som jag älskar

så glad att jag bad tjejen bakom oss att föreviga – & hur glad jag var syns

innan vi åkte vidare så valde vi en låt på juke boxen i Bar Luce & jag kände att livet knappt kan bli finare

tack Wes & Prada & livets alla vägar som lett just precis hit