Att den här veckan blev en kort jobbvecka gjorde att jag fick en vuxen minihelg innan helgen med Gunnel nu. Och jag har haft det helt helt underbart.

Det blev en omställning att gå från det vuxna lugnet till toddlerlife. Oftast går det toppen och kontrasterna blir något fint men idag blev det inte en perfekt överlämning och Gunnel var ledsen. Det är tufft när det börjar i uppförsbacke, när en själv inte ännu känner sig helt redo och i rätt mode.

Jag känner just nu en väldig ro i stunder men när jag vet att jag ska vara solo flera dagar i rad går kroppen in i någon form av stabsläge. Och det är något av det tuffaste i att vara solo mamma upplever jag. Att få lite svindel i känslan av att rodda allt och vara den enda ansvariga för både lugn, närhet, mat och aktiviteter. Jag saknar det där stödsystemet som jag upplever att många har. Och många har planer, andra bor långt bort och det blir mycket bara jag och Gunnel som umgås. Och jag känner mig otillräcklig och otacksam när jag kämpar i att vilja göra bra och vara glad och peppig.

Jag tänker ofta på när det ska kännas lite lättare, när en inte känner sig lika utlämnad. Men det kanske är en del i att vara förälder. Iallafall till små barn. I såna här stunder kan jag verkligen känna hur det fattas mig att inte ha en mamma i mitt liv. Den där naturliga förlängningen av en själv. Vi har så många fina personer runt oss men det är ett hål jag i vissa stunder blir mer påmind om. Och blev nu.

Nu ska vi kramas och försöka hitta tillbaka till vår rytm. Och jag ska försöka samla mod till att komma på någon bra utflykt att göra i helgen så vi fyller dagarna med mys.

Jag känner mig otillräcklig när jag skriver det här men kanske finns det igenkänning för någon och det känns viktigt här att dela även det som är lite jobbigt.

<3

<3

Tiden har sprungit lite och jag har njutit av att vara frisk igen. Och jag har upplevt en tystnad istället för alla tankar och ord jag brukar vilja dela här. Jag är lite i något mellanland nu där jag upplever massor som ligger väldigt nära hjärtat. Men där orden inte vill formulera sig.

Jag har iallafall lyckats starta en ugn med keramik som jag ska försöka glasera här snart, det kändes väldigt fint. Att vara där igen. Putsa och fixa.

Nu är jag påväg att hämta Gunnel efter en helg ifrån varandra och jag ser fram emot att få mysa ihop.

I brist på ord delar jag lite sparad inspo sen sist.

<3

Och så äntligen igår blev jag feberfri och kom tillbaka till life. Att kliva ut i det vackra efter så många dagar inne i läggan mest liggandes på soffan var ljuvligt.

<3

Jag vaknade igår med feber och blev under dagen superhängig med uppåt 39,6 grader. Det är egentligen min helg med Gunnel men igår var jag så dålig att jag hade svårt att ta mig mellan soffan och köket, vilket typ är 2,5 meter. Jag sov hela dagen och Gunnels pappa kunde ha henne en extra kväll.

Nu idag har hon varit med sin farmor och med min pappa, som ska sova med henne.

Hon har bara sovit utan nån av oss två nätter i sitt liv och jag har lite dåligt samvete. Samtidigt intalar jag mig att hon som varit sjuk mår bättre av att få tillfriskna utan risk att jag smittar henne igen. Och för egen del är jag oerhört tacksam för hjälpen då jag haft svårt att ens ge mig själv mat.

Det är sårbart att vara solo med barn när en inte mår bra. Och jag tänker att det är viktigt att våga be om hjälp, att hon gynnas av att bygga sina andra relationer med viktiga vuxna i hennes liv. Som hon älskar och är glad med.

Det känns också svårt att ta emot hjälp, och att be, när en är van att rodda och klara själv. Men just den här gången är jag tacksam och tar all tid till att vila upp mig och tillfriskna.

Är ni bra på att be om hjälp? Och har ni ett bra skyddsnät runt er?

Jag tänker att det ju är vanligt att ha barnen borta för dejtnight eller övernattning eller jobb, eller vad som. Och att det ibland är okej att inte mäkta med. Men en uns av lite tyngd längst in i magen finns.

Det är många nya känslor med att ha barn, att en del av ens hjärta och välmående finns utanför kroppen, i en annan liten. Och jag vill hennes bästa alltid, men ibland kanske hennes bästa är att släppa taget lite och att våga prova nytt. Och att lyssna in det egna behovet för att sen kunna vara bättre.

<3

Blir så glad att få önskemål av er<3 lite extra nu soffliggande med feber. Och väskor är verkligen ett favorite topic!

När det kommer till min garderob så är det nog väskorna jag lagt ner mest på, och att investera i väskor med olika vibe men där det alltid finns någon form av lekfullhet eller färg. Som olika godisar i en godispåse. Jag har väldigt få praktiska enfärgade väskor. Men det är ju bra att bygga en garderob med bredd, några mindre roliga väskor och någon större mer everyday bag som rymmer det du behöver.

Jag brukar dock allt som oftast ha mina små väskor och sen en tygpåse eller liknande för dator och sånt även till vardags. Hittar aldrig i mina större väskor.

Mitt främsta tips är att köpa utifrån känsla och att gå på det som tilltalar snarare än trendar.

Och att det finns så mycket bra vintage, tex på Vestiare. Jag har köpt flera av mina bästa väskor där.

Jag tycker det finns så mycket potential att vara kreativ med sina accessoarer. Där det går att våga sticka ut lite. Och att hitta en väska du gillar och hålla utkik vintage. Det går att göra såna fynd. Och använd väskorna, jag tror inte på det där att vara rädd om väskorna så pass att de aldrig får lämna garderoben.

Och om önskemålet mer var köptips och en liten lista på vad som finns nu så säg till.

<3

<3

Min första lördag idag på länge som jag är själv. Det är närmast ovant att vara i den tystnaden nu och i lite längre stunder.

Som att kroppen vant sig av från att kunna sova ut, att det går att sitta länge och äta frukost. Dricka mer te. Osv. Rörelsen sitter i, någon form av skyndande. Och att inte dela rum eller stund med någon annan.

Jag bokade in zumba för första gången sen i december. Och massage efter.

Att vara på zumban igen blev nästan nån form av andlig upplevelse. Jag har ju gått på det i olika långa perioder sen 2011, både i Lund och Falun och efter keramiken är det nog några av de stunder där jag är verkligt lycklig sådär innerligt i mig själv. Det är ljuvligt att få röra sig till musik och kroppen känns glad. Upprymd.

Jag dansade nästan varje lördag under hösten och innan separationen och det var min timmes happy place. En tillflyktsort från alla tankar.

Det var speciellt att kliva in i samma rum, med samma människor men där jag själv är i en helt annan sinnesstämning.

I början var det några nya låtar och rörelser och det kändes ovant. Men strax innan halvvägs igenom så kom låtarna jag dansat så mycket till. Och kroppen mindes innan jag hann tänka. Den bara dansade de där rörelserna som om den aldrig slutat.

Den brasilianska instruktören som håller i klassen just på lördagar är magisk, en otrolig dansare med världens energi. Hon hoppade ner efter nån låt precis som Patrick Swayze i slutnumret av Dirty dancing och landade precis framför mig och slog sina händer i mina. ”Var har du varit”. Ja. Fick nästan tårar i ögonen en stund.

Livet har hänt sen dess känns det som. Men det var väldigt fint att vara just där igen. På samma plats men också på en helt annan.

Nu tog jag med mig en bok och åker in till stan för att dricka cappuccino på Sempre. I Petras skinnjacka och utan smink. Lite ovant i annan look och ofixad men också lite pirrigt. Friheten i det nya.

Jag tänker på avsnittet i SATC när Carrie sitter solo och dricker ett glas vin. Och det fina i att ta hand om det egna och sig själv.

Hoppas ni njuter av er lördag vad ni än tar er för.

<3

<3

Jag såg den här bilden på Pamela och blev lite rörd. I lyckan nu tänker jag mycket på hur skört livet är ändå, och hur det också är sårbart att vilja ha och att vara lycklig.

Och jag tänker på ynnesten i att få finnas. Det glöms lätt bort i att dagarna springer men jag känner det hela tiden nu. Jag önskar att få åldras och finnas länge, än mer sen Gunnel och igen nu. Att få vara med och leva.

Det är svårt att leva enbart i nuet men det är också den enda garantin en har. Att inte utgå ifrån att allt är evigt sätter saker på sin spets. Att en kanske för ofta tänker att en kan leva sen, under tuffa perioder, det har jag gjort. Skjutit upp livet.

Sen behövs processer. Att sitta fint i båten osv. Skynda långsamt. Men jag känner väldigt starkt nu vikten i att leva sant. På ett sätt som bidrar till välmående och pirr. Det kanske också är just för att jag hittat platsen där jag känner så. Och jag har verkligen inte alltid haft det och vill inte ta det här för givet.

Många som får veta att livet är tidsbegränsat eller kommer ta slut i förtid gör ju ofta förändringar och passar på, nyttomaximerar och ändrar. Och det är väl dramatiskt att tänka så, men också intressant. Varför inte välja ett liv som speglar den önskan inte bara när du vet att det inte alltid kommer finnas? För det vet vi ju på ett sätt om än långsiktigt.

Det kanske blir påfrestande att leva så, men också vackert att gå hem som vilken dag som helst men se med andra ögon på sitt liv. Om en kommer hem till någon som lagar god mat, eller ens att ha någon att komma hem till. Att bara titta en gång till på det en har, som en kanske drömt om innan och länge. Eller att ändra om det inte känns bra. Att säga till de vi älskar att vi älskar dem, att gå ut på den där middagen, åka på den där resan. Att ta vara på allt. Vara sin egen lyckas smed. Så mycket det går. Att göra vardagen till det där extra. Att se stunderna som något större.

Det är inte lätt att navigera i nya känslor. Andra tankar vaknar. Och jag försöker hitta det där ”lagom” läget i att våga vila i tiden men att samtidigt inte ta något för givet. Att uppskatta och värdesätta, se och vara rädd om. Ta hand om det som är viktigt. Unna mig glädjen.

Pamela som gjort sån revival, i annan estetik och filosofi ger hopp och jag blev påmind med bilden. Hon symboliserar det fina i att tid finns.

<3