Dtmf

jag skulle åka och fixa lite i lägenheten inför att Gunnel kommer imorgon men när jag åkt med min bag genom hela stan så inser jag på perrongen i Täby att nyckeln till lägenheten är kvar hemma hos honom

kanske var det inte meningen just den här söndagen att åka och städa/handla/fixa, det kan hinnas imorgon

jag gick förbi mitt gym, som jag nu kommer vara trogen for life, för att de lät mig packa ur väskans innehåll i ett skåp och hämta imorgon. att de så snällt sa att de ändrar sin rutin för kvällen och låter skåpet vara kvar för att hjälpa mig så jag slapp bära tungt tillbaka

det hade inte gått att gå på stan som jag tänkt med tung väska, nu efter hjälp kunde jag åka in och jag hamnade på Moderna museet, en av mina favoritplatser som jag inte hinner till så ofta

när jag gick över bron till Moderna så pratade jag med min pappa om det jag skrev om med handfatet, och hur starkt det är att ha någon i sitt liv som tror på en, som vill se det en ser, som vill titta ihop och göra ihop. och så blev jag rörd, jag är rörd mest hela tiden nu på grund av Dag, han både gör mig rörd och ger mig gåshud så det börjar bli mitt nya vanliga – vem hade kunnat ana det, inte jag innan allt det här

när vi åkte till Milano var hela Arlanda fyllt av människor som hade varit och sett Bad Bunny och jag älskar DtMF. det finns en pianoversion av den som gör mig gråtfärdig, särskilt om jag kollar eller tänker på Dag samtidigt som jag lyssnar

så gick jag iallafall där själv och tänkte hur vackert allt blivit

hur Gunnel växer och mår bra, hur jag och hennes pappa kommer överens och samarbetar kring henne. hur vi pratar snällt med varandra och det är svårt med separationer och känslor och jag kände mig väldigt stolt över oss. och tacksam att det kunde få bli så, att allt blivit just som det blivit. och hur något sårigt kan öppna upp och skapa ljus. hur jag ser ljuset i allt nu, och vill, jag vill så mycket just nu

och jag tänker på det Bad Bunny sjunger i låten, att han borde tagit fler bilder på sin älskade när han hade henne, och så känner jag hur jag i all den här närvaron och alla insikterna just tar alla bilder, och ser dem, uppskattar dem och värnar om att allt detta vackra som gör mig så öm och glad ska få finnas kvar i mitt liv

hur livets pussel nu lägger sig på ett sätt vackrare än jag kunnat drömma om

och hur jag får se och känna att livet kan vara just såhär, hur det går att hitta tillbaka och även att hitta nytt, att få växa in i vad som är menat

och jag är stolt över att jag inte gav upp den tron innerst inne, även om jag nog i stunder innan gjorde det ytligt

solen strålade ut som en liten strimma genom molnen när jag sen gick ner från Moderna mot Nationalmuseum

för ljuset finns alltid där bara en stannar upp och tittar. och gör det inte det kan en alltid söka på andra platser och hitta det igen

<3