Gunnel, din blick har alltid varit vaken. Fokuserad och med. Jag undrar vem du ska växa upp och bli. Till vilken värld? Tack för att jag får ha dig i mitt liv du lilla kloka glada själ. Jag ska göra mitt yttersta på alla plan för dig.

Hjärtat stannar, brinner, hoppar extra slag och går av när jag ser såna här bilder. Det finns ingen finare gåva än finare bilder på dig och ditt barn. Jo barnet i sig men ni fattar.

Tack Mira Wickman för att du finns, ser och betraktar på ditt sätt. Du och Gunnel hade uppenbarligen ett moment när jag var uppe i mitt blomsterplock.

<3

Medan tiden är som vackrast här slås andra delar av världen i spillror och det är så fasansfullt att det är svårt att förstå.

I våran lilla värld förbereder vi inför Gunnels dop, min bästa väns bröllop i Skåne och allt som händer nu. I vårt lilla är det här en fantastisk tid. Kontrasterna är svåra att ens ta in.

Jag pratade med någon om det för någon dag sen. Hur viktigt det är med uppmuntran tidigt. Tänk om ingen hade skrivit om mina ladies tidigt, om ingen köpt vid första släppet. Om jag inte fått peppen där när jag inte alls va bekväm med leran eller visste mycket alls.

Jag säger inte att jag vet massor idag men jag har verkligen lärt längst vägen. Det går att se en process. Ladiesarna har fått större kroppar och mindre huvuden. Detaljer. Mer finlir. Men de tidiga har också väldig själ i sig.

Jag bara tänkte på det, hur vägar kan ta olika riktning. Och hur tacksam jag är för de där första ”om du säljer kommer jag köpa”. Hur jag brukade ha puls innan varje släpp och ha block och penna för att hinna med.

Sanslöst tacksam faktiskt. För både keramiken och er.

Det firas i dagarna tre, eller till och med mer. Varje helg nu är födelsedag, morsdag, bröllop och dop. Det är en vacker tid och Stockholm strålar.

Jag befinner mig i en bubbla, min värld är bara min, vår. Tänker likt en broken record mycket på att jag har svårt att ta in att jag ska åka till jobbet varje dag och att Gunnel ska finnas. Att vi ska vara ifrån varandra. Det finns stunder där det är svindlande, där jag längtar efter luncher där jag kan prata till punkt, klä mig mer vuxet och opraktiskt, få vara jag i längre ögonblick.

Det slog mig igår att jag inte varit hemifrån efter klockan 19 ensam eller typ alls på över ett år. Den begränsningen känns i mitt inre. Jag längtar efter ett glas vin, en middag utan klockslag att ha koll på. Att jag aldrig varit ensam i mer än fem timmar på så länge. Men det kommer.

Gunnel, mitt livs lilla ljus, vår absoluta stjärna, guldräka och allt vad hon kallas. Hon fyllde ett år i fredags. Och jag som inte ens kan ta in att hon finns. Att hon ska finnas. Att vi får ha henne med oss i livet.

Men jag låtsas att jag fattar, och det firades med tårta, barn med gulliga hattar, en blomstrande otroligt grön baksida. Magiskt väder, skrinda och sommarkläder. Kunde inte önskat mer.

Annars börjar mammaekonomin ta ut det bättre av mig och vi spenderar mer tid hemma, varvar inne och ute när det blir för varmt eller kallt. Men stan lockar alltid med jämna mellanrum.

Tänk att sommaren är här nu. Och att vi får finnas ihop.

En väninna sa att det sker något otroligt när ens liv möts, livet innan barn och livet med barn.

Jag är inte där än helt men bubblan och livet nu är fint.

Tack för att ni tittar in här och delar det med mig.

<3

Tänk en vardag där man jobbar med sina bästa vänner. Kanske inte behöver vara med och med men från samma plats. Sitta på samma kontor. Ha en lokal ihop. Sådär Djävulen bär Prada lylligt att man turas om att köpa med kaffe från Starbucks. Kan varandras preferenser, specialorders. Äta långa vällagade goda luncher ihop på härliga ställen. Flyga upp ur sängen på
morgonen pga härlig dag som väntar.

Det är drömmen en dag. Och imorse såg jag att vårt drömkontor finns. Såklart i Köpenhamn. To the moons kontor är perfektion.

Det börjar pratas om fyra dagars arbetsveckor. Jag tror på det. Glada peppiga personer som hinner leva vid sidan av jobbet är både mer lojala, plikttrogna och effektiva. Släpp fågeln fri osv. Jag är bäst så, när jag får äta bra lunch i lugn och ro, ta mina promenader, få hinna tänka. Vara ifred. Bli litad på. För jag gör alltid det jag ska. Tror helt på det förhållningssättet till jobb och håller den här drömmen nära vid liv.

<3

Bodil är som min farbror sa vår husgudinna.

Texterna i boken Det här är hjärtat är så rörande, det darrar i en när man läser. Glad att Rönnells antikvariat var med och såg till att den trycktes på nytt.

Jag läste en av dikterna där ur på min morfars begravning.

”Kärlek är att jag vill att du finns.”

Allt Bodil rörde vid blev magiskt. Hon kunde skriva om sin bil på ett sett som är genialiskt, eller om mullvadar i sin trädgård i Priset på vatten i Finistere. Vad hon än skrev om vill jag läsa. Hon har i stunder räddat mitt liv.

Jag läste förut i hennes loggböcker men de ligger sparade eftersom att hon inte kommer skriva mer. Jag har de kvar, läser långsamt och sällan. Gick faktiskt med en av mina ladies till hennes grav, undrar om den står kvar.

Bodil är en av de som berör mig djupast och just de här orden känns som att de symboliserar hur det är att vara mamma, eller att älska djupt.

<3

Under åren hon bodde i Rom i en otrolig lägenhet, med sin familj och taxen Hundis, och typ allt från Svenskt Tenn så trodde jag lite att jag skulle dö. Blandningen av inredningsklassiker, ST, vintagefynd och italienska influenser tillsammans med hennes egen konst är nästan för bra. Jag älskar.

Vill bara kliva rakt in och vara i hennes värld, vardagsrum och garderob. Så oerhört inspirerande.

Här kommer lite av bilderna jag sparat genom åren, hoppas ni också blir inspirerade!

Har ni någon sån person, som ni beundrar och inspireras av och har följt i flera år?

@liselottewatkins på instagram.

<3

Pratade med min chef i dagarna och även om det känns avlägset och så sorgligt att jag till hösten inte ska vara med Gunnel mestadels hela tiden så fick jag veta vad jag ska jobba med och blev peppad att komma tillbaka! Härlig känsla ändå.

Snart vankas barnkalas och det måste väl vara det gulligaste och största. Har redan köpt glad dukning. Otroligt att ett år snart gått.

Kram<3

Jag kan inte förstå att livet inte alltid kommer se ut som det gör nu. Bebisbubblan är inte bara första tiden den fortsätter. Hela mammaledigheten är som en bubbla, mitt liv och vårt liv precis som vi vill leva det. Vardagen precis som vi vill ha den. Med lite mindre sömn och mindre pengar än vanligt men vår tid är vår.

Det är ju så oerhört viktigt att få spendera tid med sitt barn, att få skapa en trygg grogrund för dem som de bär med sig resten av livet. Jag är så tacksam för den här tiden, hur mycket roligt vi gjort. Vad vi har delat med varandra och med mamma/barnkompisar. Det har varit en del av storheten, att vi gjort det med andra. Sällskapet för mig och sällskapet av andra barn till Gunnel.

Ljuset är tillbaka, värmen och solen, enkelheten att öppna upp och gå utomhus. Ska fira idag med att ta bort åkpåsen till vagnen, göra vår till henne där. Jag ser så oerhört fram emot allt, samtidigt är det ogreppbart att det händer.

Vi lever varje dag ihop, ibland vill jag bara att hon ska sova lite så jag kan sitta och bara vara. Titta på tv, inte vakta, inte vara rädd att hon slår sig. Bara vara jag.

Men nu har hon sovit så länge här på morgonen att jag saknar henne. Gör kaffe med hopp om att hon ska vakna av kaffemaskinen, bara för det så sover hon.

Jag kan inte ta in att jag sen ska jobba, åka ifrån henne. Kommer hon undra var jag är, kanske kommer hon förstå när jag säger att jag åker men kommer tillbaka. Vår tid kommer inte längre vara vår, och inte hela tiden.

Jag saknar mig ibland och det kommer bli ett fint återseende. Men hon, jag vill alltid vara henne nära. Hennes välmående och känslan av att vara älskad känns så oerhört viktig. Den bär mig genom nätterna, de tidiga morgnarna. Känslan av att jag gör skillnad för henne att vakna och gå upp, leka och låtsas va pigg. Att göra det för henne.

Och när hon leker på gräsmattan med Eric eller interagerar med min pappa som sätter ihop ett leksakskök med henne inför hennes ettårsdag så är det lika vackert som ofattbart att hon finns.

Att vi ska göra matteläxa, åka in till stan och äta en bulle. Hon med dinglande ben i luften. Berätta något för mig. Som jag ska lyssna på allt hon berättar sen. Kommer jag kunna ta in då att hon är min, att jag får ha henne i mitt liv.

Förstår en någonsin att de finns?