Jeanette Åkerberg

Så sitter jag här igen i soffan med en sovande Gunnel i vagnen bredvid. Bara är i tiden. Funderar på om sommaren ens är varm och fin? Det är hektiskt med barn. Att vara i nuet men att knappt ändå hinna hämta andan. Det jagas och det underhålls.

Aldrig njutit så av att bara få sitta ner en stund.

Vi varvar fler utflykter med hemmalunk. Jag är nog mer ivrig att göra saker än Eric men så mysigt när han hänger på. Att uppleva ihop.

<3

På alla hjärtans dag åkte vi till golfbanan och åt lunch, och sen förbi Österåkers bibliotek. Gunnels första alla hjärtans dag. När vi kom hem gick jag ut en stund i studion. Eric och Gunnel kom in och sa hej och Eric gjorde ett litet fat. Sa att det vore ballt med något Gunnel hållit i eller gjort avtryck i. Men det var svårt att trycka med hennes små händer i leran så avtrycken faktiskt syntes. Så han gjorde en liten boll.

När jag såg den lilla bollen och fatet bredvid varandra sa jag att de skulle kunna vara en mussla. Kanske var det Gunnels musselbyxor den dagen som gav idéen. Jag tyckte det var så fint och sammanträffandet ändå lite fångande.

Så jag gick in för att skriva ner minnet i Gunnels första bok, den där boken med första ord, mått, möten osv. Minnesboken. Jag skriver ner dagen och sammanträffandet. Sen stänger jag boken. Ser baksidan på boken med snäckan. Med pärlan i. En bild jag aldrig noterat innan, inte visste om. Och så är den där, just den dagen. Med den texten.

I såna ögonblick tror jag på högre signs och började grina.

Keramiken kan ju ta tid och särskilt nu när jag knappt hinner ut i studion. Men i ugnen som blev klar nu var musslan med. Med Gunnels små fingrar intryckta i pärlan. Hennes första keramikskapelse, som hela familjen varit delaktig i.

Pärlan i min nya glossiga rosa glasyr, som pärlglimmer. Hela livet hoppas jag hon ska ha med sig den och ställa den på fina platser.

Jag lyckades på något sätt att skriva över min text, så allt jag pillat ihop med bilder osv försvann. Men jag gör mitt bästa att återskapa, även om det inte blir helt samma sak.

Jag vet inte om det är på grund av allt nytt som ska hända, livet som ska bli ett annat på något sätt, som gör att jag extra mycket är så sugen på och i behov av förnyelse. Ologiskt egentligen, jag kanske borde vilja hålla kvar i det gamla.

Och nytt behöver inte bara innebära nya saker, det kan vara att gräva djupt i garderoben, återupptäcka. Nya kombinationer, som inte funkar och just därför gör det. Därför jag har svårt att sälja eller göra mig av med kläder, jag ser potentiella möjligheter framåt. Verkligen inte med allt men ändå med mycket. Det kan också vara året med mammapeng som skapat ett extra köpsug. Att inte ha kunnat, att snart kunna lite mer.

Jag är nog så som person också mycket att jag frodas i att ha saker att se fram emot, oavsett om det är en ny outfit, nån lunch eller vad det kan vara. Pirret i att åh imorrn ska jag ha på mig det där eller åh pirret i att dricka kaffe ur ny kopp.

Något sånt.

Det blir inte alltid som en tänkt sig men lite inspiration ändå och ett hej.

Ser fram emot den vuxna nya vardagen i den bemärkelsen att intrycken kommer varieras och därmed också innehållet här.

<3

Om tre veckor börjar jag jobba igen. Det är många dagar men samtidigt inga alls. Det känns ovisst hur jag kommer uppleva arbetslivet och mammalivet i kombination. Och det känns väldigt sorgligt att missa Gunnels dagar. Men som Eric sa kommer hon ju sen också bygga sitt liv med kompisar osv och allt kommer bli rikare.

Men det jag längtar efter är att kunna åka buss ensam, skriva blogginlägg mer koncentrerat, äta lunch i lugn och ro både ensam eller med vänner, att kunna gå i butiker lite mer fritt. Att kunna lyssna på sommarpraten, sparar dem som framtida sällskap. Jag längtar efter att kunna klä mig utan att tänka praktiskt. Att bara vara jag i stunder. Ska hålla det här längtet i handen för det blir uppsidorna som jag vill passa på att njuta av. Rikta fokus till det bra som egentid medför, även om det är på jobb eller påväg hem.

Och jag kommer jobba med ett jättestort spännande projekt väl tillbaka, så det ser jag också fram emot.

Att känna ro att lyssna pod längtar jag verkligen efter. Att kunna lyssna koncentrerat. Jag lyssnar om många P3 musikdokumentären nu, de är så välgjorda och intressanta. Lyssnade mycket på dem när jag var ny på jobbet som gravid. De blir som vänner att hålla i handen när sorgkänslor kommer.

Det känns verkligen så konstigt att den här tiden kommer. Och att hon växer så mycket nu. Springer runt.

Ska jag tänka att det är nu jag får allt? Allt jag tänker på är saknad. Och lite på längtet men svårföreställt nu.

De häftigaste 14 månaderna i mitt liv är snart slut, men som vi levat och allt fortsätter.

Nu ska jag dricka mitt varma citronvatten med nektarin och honung. Också ett tips.

Ser på alla mammor på jobb nu med så andra ögon. Som att alla lämnat huden hemma.

<3

<3

Jag började skriva i förmiddags men så vaknade Gunnel.

Det är min sista dag som föräldraledig idag, eller ja jag börjar jobba om en månad men Eric går på semester idag så det är min sista dag som ensamt ansvarig för Gunnel.

Jag kommer på det samtidigt som jag ska natta henne för hennes eftermiddagsnap och jag får som en klump i magen. Tårar som vill ut. Men jag gör precis som alltid, och det funkar inte. Vi lyssnar samma låtar som hon alltid somnar till men det blir för varmt. Så precis när hon somnar börjar hon gråta istället. Jag försöker lägga över och natta i vagnen, som Eric alltid gör. Men hon blir bara mer ledsen. Vi ammar och gör om men nu har jag tappat momentum och inga tricks biter. Får tillslut gå in och be Eric natta. Så lägger hon sig i vagnen utan ett ljud och somnar.

Jag är ju en sån som blir sentimental och lägger värde i detaljer. Och kommer det här minnet följa med? Eric sa att jag är fånig och ju kommer natta henne 1000 gånger till. Men sorgligt lite just nu att den sista egna inte blev bra.

När man får hålla på för länge blir iallafall jag yrslig och så trött, så jag är glad att han tar över och lyckas. Men det hade varit fint med en fin sista att stoppa in i lilla minnesburken.

Istället vilar jag lite i soffan och skriver det här. Inte inledningen som var tänkt men så är livet.

Här kommer inlägget jag påbörjade imorse.

Ha en fin helg!

<3

Idag tog jag mig en väldigt ovanlig & härlig stund för mig själv. Jag cyklade med min nya cykel fram och tillbaka till Ica. Inte för att handla utan bara för att få vara mig en stund. Jag cyklade bara dit och tillbaka innan nattningen. En snygg rondellvändning innan entrén och så hem igen. Lyssnade på italienska ballader och månade om mig.

En ledsamhet har krupit på mig på sista tiden och den är där. Jag saknar mig själv. Det räcks inte till med tid. När jag är ensam är det liksom åh ska jag vila, vara en stund i studion, städa, bara vara. Det finns alltid den där känslan av behovet att nyttomaximera de små stunderna. Och det sliter på mig.

Att idag slösa en kvart denna vackra kväll på att likt ett barn bara sitta på en cykel och trampa var ljuvligt. Över åkrarna och bara med mig själv som sällskap.

Jag slits inte i att räcka till som mamma, det ger jag mitt allt. Jag slits med att hinna med mig själv, mina behov och intressen. Tiden finns väldigt sällan.

Jag läste @carolinastorm intervju med @josephineaune och de här raderna drabbade mig.

”Being a mother has also shown me my inner strength in a profound way and that nurturing myself, filling up my cup in different ways is so important to be able to give from that place to her and inspire her to do the same in her life. I’m a guardian of her essence and with that comes to also live in my essence.”

Kanske var det just för de raderna, särskilt de två sista som jag gick ut och cyklade. Och den kvarten gav mig mer än mycket på länge.

Jag vill verkligen vara tillräcklig i allt, som mamma, flickvän och vän. Men det är ju så väldigt viktigt att också måna om och räcka till för dig själv. Femton minuter som kändes som en dag, för att den tanken verkligen fick landa.

Jag vet att jag om nån månad när jag jobbar kommer sakna mina dagar med Gunnel ofantligt. Men just idag saknar jag mig. Och det måste få vara okej.

Kram till alla mamas, fan va vi ger. Vi får tillbaka oerhört men fan va vi ger.

<3

Livet snurrar på i väldig fart nu innan Erics semester och föräldraledighet. Få stunder att stanna upp, jag vill skynda framåt för att vi mer ska vara två och avlasta varandra. Men samtidigt är det ju slutet på min och Gunnels år tillsammans som lediga. Det finns både en liten lättnad och en sorg i det. Svårt att förstå att jag ska få mer av båda liven.

Maj var så vackert att det nu känns som att sommaren lite är förbi fast vi inte ens är vid midsommar. De fina sommarkläderna från innan graviditet och nyblivet mammaskap har nästan glömts bort. Får hitta liten tid att gräva fram och återupptäcka.

En omvälvande tid för mig, där jag försöker hitta min väg. Få vara både mig och mamma. Värna om Gunnel men inte tappa mig. Ibland är det svårt.

Men allt kommer bli bra, ser alla andra som ser ut att greja allt. Och det är fint.

Sista, såg Blodsband på SVT i förrgår och igår. Oerhört rörande och ett verkligt tips.

Tack för att ni finns.

<3

<3

De senaste två veckorna har vi varit i konstant rörelse. Storslagna firanden som varit fantastiska. Men också en väldig urladdning. Nu i efterhand är det så skönt att landa och typ inse att vi kan göra lite vad vi vill med dagarna. Annars har det varit många to do måsten att bocka av.

Fredagen för en vecka sen så åkte vi tåg ner till Skåne för min bästa väns bröllop. Det gick bra att åka tåg med Gunnel, alla runt om oss va gullisar och vi anlände på eftermiddagen i ett blomstrande medelhavsvarmt Lund.