The Way We Play

Frida Billegren


Min förlossningsstory

3 days ago

Idag är det precis en vecka sedan bebisen kom till oss! Fortfarand namnlös… så vi kallar honom bebisen eller lillebror. Det blev tyvärr ingen hemmaförlossning för mig… trots all planering och förberedelser snubblade jag på mållinjen. Jag ska berätta vad som hände!

Första dagen i gravidvecka 42 åker jag in till mödravården för ett ultraljud. Ett rutinultraljud man gör när graviditeten gått en vecka över sitt beräknade datum. Allt var bra med bebisen men här upptäckte vi att jag hade på tok för mycket fostervatten, så jag blev genast skickad till Södersjukhuset för ytterligare kontroller. Här får jag beskedet att de ej längre rekommenderar mig att föda mitt barn hemma, på grund av de risker som tillkommer när bebisen omsluts av för mycket fostervatten… Risker som exempelvis navelsträngskollaps, som i sin tur kan leda till akut snitt. Ni som följt min resa mot min planerade hemmaförlossning kan kanske förstå min besvikelse. Luften gick bara ur mig, fann inga ord! Dessutom säger läkaren att de vill sätta igång mig, med värkstimmulerande dropp. Min blick föll till golvet och tårarna vill tränga fram, men jag lyckades hålla dem tillbaka. Tankarna slits mellan den extrema besvikelsen samtidigt som jag hinner tänka, det finns ju värre saker ändå. Jag ska vara glad att det inte är något fel på bebisen… nu blev det bara inte som jag hade velat och som jag hade planerat.

Läkaren ville skicka upp mig till förlossningen med det samma för igångsättning, men sjukhuset är denna dag helt överbelastat. Så det beslutades att vi ska vänta till nästkommande dag. Det sista han säger är, bara inte vattnet går nu när du kommer hem. Händer det måste du akut sätta dig i bilen och komma in! Bebisen kan tumla runt okontrollerat och då kan navelsträngen ramla fram och blockera utgången. Vi vill helst att din förlossning ska starta med värkar Ej med vattenavgång! Och om vattnet går kommer det komma mycket vatten, bara så du är förberedd på det.

Väl hemma ställer jag mig i dörröppningen till mitt hemmagjorda förlossningsrum. Tittar på den stora härliga förlossningspoolen… alla kuddarna och madrasser som ligger på golvet som jag så noga valt ut. Till och med färgkoordinerat, bara för att jag är en sådan extrem inrednings-nörd har jag inrett mitt förlossningsrum i säsongens palett. Tragikomiskt! Uppradat på bänken står det väl utvalda doftljuset, rökelserna och hinken för moderkakan med mitt namn på. All planering och förberedelse är nu helt förgäves… Nu vet jag att här inne kommer det inte födas något barn. Inte mitt barn, inte någons barn! Känner mig tom och nedstämd… orkeslös. Vänder på klacken och går och lägger mig.

Vaknar till och nu är det kväll. Sätter mig för att skriva ett nytt förlossningsbrev, nu anpassat för den nya situationen. Inser att jag kanske inte har så mycket tid… men att förlossningen skulle starta så alldelens strax inpå hade jag inte riktigt räknat med. Hinner sätta den sista punken i förlossningbrevet och maila över det till Jonas… så går vattnet! Och precis som läkaren sagt kommer en rejäl dusch! Men det slutar inte där. Vattnet fortsätter att gå, gång på gång hela vägen till sjukhuset. Precis som i en film. Sådana filmer man brukar skratta åt… haha sådär mycket vatten är det ju inte i verkligheten. Att vattnet ens går är ju inte heller helt vanligt, ingen självklarhet i alla fall. Men mitt vatten fortsätter att gå i omgångar… tänker klyshigt nog på en scen ur Sex & the City. Sorry för den töntiga referenser, men scenen visar i varje fall när Mirandas vatten går. Rätt över Carries älskade Manolo Blahniks. Som en splush! Helt onaturligt mycket vatten. Precis så är det nu för mig…men istället för ett par Manolos sprutar jag istället ner mina vita Birkenstocks. Som sjöar av fostervatten i var toffla. Plaskblöt vandrar jag genom Södersjukhusets långa korridorer.

Tiden fortlöper men inga värkar startar. Jag går som på nålar, med minnena från min förra förlossning. Min förra förlossning där värkarna startade bara 20 minuter efter att vattnet gått, och sedan två timmar senare var bebisen ute! Personalen på förlossningen skickar mig och Jonas till köket för att vänta på ett rum. Jag berättar om läkarens oro för navelsträngskollaps men de verkar inte så värst bekymrade över det. De säger jaja det kommer nog gå bra. En gullig barnmorska met rött hår ler mot mig och säger, vi ska hitta ett fint rum till dig. Du ska få det bästa badkaret vi har att erbjuda. Jag ler tillbaka och känner mig lugn och lycklig.

Väl inne i förlossningrummet ser jag att Södersjukhuset gjort en upprustning, en renovering. Här är det nytt och fräscht. Och jag har till och med egen toalett och badkar på rummet. Jag som är van vid att traska ut i korridoren under själva förlossningen för att få kissa. Här har jag nu lyxen med ett alldeles eget badrum. Tittar på badkaret som står i hörnet… tacksam såklart, men kan inte låta bli att tänka på min enormt stora förlossningspool som stor redo där hemma. Detta lilla badkar går ju inte att jämföra med vad jag har att erbjuda i mitt egna hem. Hur ska jag kunna bli tyngdlös i det där lilla plurret, tänker jag? Ute i rummet står den fruktade förlossningssängen. Hög, smal och ranglig precis som jag kommer ihåg den. Blir påmind om hur mycket jag hatar den där sängen. Kan inte förstå varför man måste föda i en sådan… nu tänker jag på mitt madrasshav med alla fina kuddarna. Måste ju vara skönare för alla tänker jag, att få föda på madrasser? Eller bara en säng som är mer bred och låg, någonting mer grundat! Känns som man ska ramla ur denna säng, och jag har till och med svårigheter att häva min gravida kropp upp i den. Och det skulle ju faktiskt rymmas både förlossningssäng och madrasshav här inne! Så kunde man själv få välja. Men inser att det inte finns någon mening att jag har dessa tankar… Kommer inte bli några madrasser, och ingen förlossningspool heller för den delen. Detta är vad jag har att jobba med och strax drar förlossningen igång. Det är bara att börja förbereda sig och lägga upp strategier för hur det här ska gå till!

Omkring två timmar efter att vattnet gick för första gången och vi åkte in till förlossningen, startar så äntligen värkarna. De startar lugnt och fint. Myser på med dessa lugna snälla värkar i dryga 30 minuter… klockan är kring tre på natten och jag börjar tänka på mitt kvinnliga stöd, min kompis som vi planerat att vara med på förlossningen. Tänker att du är det nog dags att ringa henne. Säger till Jonas att han ska ringa när värkarna satt igång på riktigt… vill ju inte väcka henne i onödan. Av någon anledning kan jag inte helt tro att förlossningen startat med all säkerhet. När jag väl inser att så är fallet finns det plötsligt ingen tid för samtal. Då drar förlossningen igång på riktigt och jag går in i väggen… en tung dimma av smärta. Lägger mig i badkaret och här blir det tunnelseende. Här handlar det bara om överlevnad. Smärtan har blivit så intensiv att jag inte hinner tänka, knappt få fram några ord… Det blir snabba och korta kommandon till Jonas, som masserar och masserar. Han tryker ihop höfterna, ja allt det jag lärt honom och förberett honom på. Och jag försöker samtidigt andas efter profilaxens alla regler och jag hålla mig vid liv. Hur länge jag ligger här i badkaret vet jag inte då, men plötsligt känner jag att jag har krystvärkar. Jag ber Jonas hämta den snälla barnmorskan, jag säger att jag tror det är dags nu! Barnmorskan kommer in och nu vill jag inget annat än att ligga i den smala rangliga förlossningssängen. Och jag vill ha lustgas! Ge mig lustgasen säger jag, nu klarar jag inget mer. Nu är smärtan för mycket och för intensiv. Den snälla barnmorskan stryker mig ömt på låret och berättar för mig att jag är öppen 10 cm. Jag har klarat första etappen, nu är det bara en liten bergskrök kvar till toppen och målet.

Jag hör mig själv säga… jag vill ha min bebis nu. Barnmorskan säger att det ska du få, alldeles strax är bebisen här hos dig. Nu känner jag allt som händer i kroppen, jag känner kystvärkarna komma…  Helt oväntat känns de nu som behagliga vågor och jag förstår att det är lustgasen som påverkar mig till att känna det så. Nu blir det än en gång tydligt för mig, att det är kroppen som gör jobbet och jag hänger bara med på färden. Upplevelsen är så stark, att det faktiskt är kroppen som föder barnet. Och jag förstår nu att jag är skapt och konstruerad att göra detta och alla mina teorier och tankar känns besannade!

Så kommer bebisen ut! Jag ger ifrån mig ett lyckoljud… en blandning av skratt, utandning och ett flämtande jubel. Ljudet kommer helt spontant… och jag håller om min bebis kropp. Barnmorskorna är glada, Jonas är glad. Vi småpratar om bebisen och skojar och skrattar. Ingen stressar över någon moderkaka, barnmorskorna vet att jag vill att den ska få komma helt naturligt utan oxytocinsprutan. Hon vet att jag direkt vill börja amma för att själv skapa oxytocinet naturligt i min kropp. Kort därefter säger barnmorskan, nu kommer moderkakan! Jag frågar om jag ska krysta men hon säger att det behöves inte. Den kommer av sig själv.

Klockan slår sex på morgonen och en ny dag startar… och jag sitter och ammar min nyfödda pojke i min famn. Jonas slumrar i sin lilla bäddsoffa samtidigt som han sipprar på sitt kaffe. Inser att nu har jag blivit trebarnsmor! Vi är föräldrar till tre. Plötsligt bryr jag mig inte ett skvatt om hemmaförlossning, badkar eller någonting annat. Jag är bara tacksam. Tacksam över att allt gick så otroligt bra!

 

 

Min förlossningsstory

Blev ingen hemmaförlossning för mig… trots all planering snubblade jag på mållinjen. 

Ett par timmar efter bebisen var ute kom min kompis förbi och tog dessa bilder på mig. Hon som egentligen skulle varit med på självaste förlossningen. Här är vi fortfarande kvar i rummet där jag födde. Vi småpratar om förlossningsställningar och jag visar badkaret. Jag berättar att jag återigen födde liggandes på sidan men denna gång mer relaxed utan benstöd. 

Min förlossningsstory

Moderkakan då! Ja den kom Jacqui och hämtade som avtalat, och sedan levererade hon denna lilla burk lagom till “tre-dagars-gråten”. Min moderkaka förvandlades till 130 magiska kapslar. 

Placeboeffekt eller inte, jag bryr mig faktiskt inte så mycket om det. För mig är detta en hyllning till själva graviditeten… en hyllning till moder jord. Ett fint avslut på denna resa! 

Min förlossningsstory

Här är han! Min nya stora kärlek. Första dagen hemma i huset.

Min förlossningsstory
Min förlossningsstory

Känslan när allt är över… jag gjorde det… vågade föda barn igen! Så läskigt och härligt på en och samma gång. Och som vanligt tänker jag… jag vill göra det igen!

Frida Billegren

Jobbar som modedesigner, bor i södra Stockholm med min man Jonas och mina döttrar Nicole och Stella. Jag är gravid med mitt tredje barn och planerar att föda hemma. Följ med på min resa!

Instagram: frida_billegren