Du fantastiska tid som är nu

Jag kan inte förstå att livet inte alltid kommer se ut som det gör nu. Bebisbubblan är inte bara första tiden den fortsätter. Hela mammaledigheten är som en bubbla, mitt liv och vårt liv precis som vi vill leva det. Vardagen precis som vi vill ha den. Med lite mindre sömn och mindre pengar än vanligt men vår tid är vår.

Det är ju så oerhört viktigt att få spendera tid med sitt barn, att få skapa en trygg grogrund för dem som de bär med sig resten av livet. Jag är så tacksam för den här tiden, hur mycket roligt vi gjort. Vad vi har delat med varandra och med mamma/barnkompisar. Det har varit en del av storheten, att vi gjort det med andra. Sällskapet för mig och sällskapet av andra barn till Gunnel.

Ljuset är tillbaka, värmen och solen, enkelheten att öppna upp och gå utomhus. Ska fira idag med att ta bort åkpåsen till vagnen, göra vår till henne där. Jag ser så oerhört fram emot allt, samtidigt är det ogreppbart att det händer.

Vi lever varje dag ihop, ibland vill jag bara att hon ska sova lite så jag kan sitta och bara vara. Titta på tv, inte vakta, inte vara rädd att hon slår sig. Bara vara jag.

Men nu har hon sovit så länge här på morgonen att jag saknar henne. Gör kaffe med hopp om att hon ska vakna av kaffemaskinen, bara för det så sover hon.

Jag kan inte ta in att jag sen ska jobba, åka ifrån henne. Kommer hon undra var jag är, kanske kommer hon förstå när jag säger att jag åker men kommer tillbaka. Vår tid kommer inte längre vara vår, och inte hela tiden.

Jag saknar mig ibland och det kommer bli ett fint återseende. Men hon, jag vill alltid vara henne nära. Hennes välmående och känslan av att vara älskad känns så oerhört viktig. Den bär mig genom nätterna, de tidiga morgnarna. Känslan av att jag gör skillnad för henne att vakna och gå upp, leka och låtsas va pigg. Att göra det för henne.

Och när hon leker på gräsmattan med Eric eller interagerar med min pappa som sätter ihop ett leksakskök med henne inför hennes ettårsdag så är det lika vackert som ofattbart att hon finns.

Att vi ska göra matteläxa, åka in till stan och äta en bulle. Hon med dinglande ben i luften. Berätta något för mig. Som jag ska lyssna på allt hon berättar sen. Kommer jag kunna ta in då att hon är min, att jag får ha henne i mitt liv.

Förstår en någonsin att de finns?