Lite inspiration lately i ett Stockholm som just nu känns rätt not so inspirerande. Kollade vad jag gjorde idag för ett år sen och då var det körsbärsblomningen i Kungsan, väntan på Gunnel, i solstol på verandan och gravidfotografering nere vid vår å.

Så, jag samlade ihop lite av det jag sparat ner på sistone. Sånt som inspirerar och skapar längt!

Lite blandat av whats on my mind. Kanske att jag vill bona och göra fint lite extra för att det är Gunnels barndomshem. Vill att det ska vara en trygg, sprudlande levnadsglad plats. Men just nu när hon lär sig gå är det mer ett akta där åh akta nej vi plockar bort det där mode, kanske inte rätt tid för inköp av fina hej jag kommer va rädd om saker. En tid för allt.

Önskar er en så fin helg det bara går. <3

Jag minns förra april för då gick jag på mammaledighet. Jag minns att jag strosade på stan i kofta och kavaj. Gick på pedikyr för att ha fina tår när Gunnel skulle komma.

I år är det inte lika härligt så, det är kallt och jag saknar ivern i kroppen, den som kommer med den blå himlen och möjligheterna som värmen ger.

Livet varvas med besök på stan, luncher med vänner och lugna dagar hemma. Är vi hemma vaggar jag Gunnel i sele och lägger över henne i vagnen som sen vaggas av nån norsk briljant liten gungmaskin, en sleepytroll, döpt efter norska troll. Den är min bästis faktiskt, hjälper mig med ett par extra händer och ger mig lite ro och förlängda pauser. Då kollar jag just nu på Gordon Ramsay som reser runt på balla platser och lagar mat med människor som bor där. Finns på Disney. Väldigt mysigt. Vackra miljöer, producerat av national geographic så det lägger ju ribban, och inspirerande mat.

Jag hinner inte vara i studion så mycket som jag skulle önska. Drömmer om att bygga större skulpturer. Som jag vill ha på nån ball plats!

I helgen ska jag på vernissage på Nalen, Amanda Malm som också bloggar här och också är representerad av WAY Gallery ställer ut, det ska bli härligt! Funderar på att klä upp mig lite för att göra det extra härligt.

Och så tuffar det på. Ska livet alltid vara såhär tänker jag? Det ska ju inte det.

Jag både börjar längta efter jobb, att få dressa upp lite och vara vuxen och jag. Men det här livet kommer ju saknas ihjäl. Så stolt för oss det här året. Aldrig hört min mamma eller annan prata om vårt första år. Sett på film men just det där att dela vackra minnen. Jag vet att jag ska berätta för Gunnel om allt vi gjort.

Jag börjar bli sugen på kombon kostym sneakers. Ett tecken på att jobbpersonan börjar vakna? Bra välsittande kostymbyxor och alldeles för stora kavajer känns jättehärligt.

Men först ska sommaren och alla klänningar få leva upp. Strumpor i klackskor och bara ben.

Så nu, en liten stund Gordon Ramsay innan hon vaknar igen.

<3

Det är en tanke jag brukar lyfta ibland. Var skulle du bo, hur skulle du vilja leva om det inte fanns några begränsningar. Utan ekonomisk oro eller rädsla att inte hitta jobb osv. Det är en spännande tanke, att ändå få en riktning och en fingervisning om var ens drömmar vilar. Om de är genomförbara, idag eller kanske längre fram.

En av mina, som jag haft i flera år, är att hyra en Fiat 500 och köra genom Italien, äta på lyxiga restauranger matkritikerstyle och skriva om det. Det skulle vara otroligt. Italien är mitt land, får rysningar varje gång när jag landar. Gåshud av välbefinnande. Har varit där typ varje år sen jag va yngre och allt från mat, arkitektur, miljöerna, människorna. ALLT. Älskar jag något oerhört.

Kanske kommer det tillfället ges. Och oavsett, matkritiker hade varit ett så härligt jobb. Att få uppleva andras kreativitet genom mat, miljöer med strävan mot det vackra, att klä sig härligt och njuta av långa middagar. Kanske har inte alla matkriter det så men hallå det är ju min dröm! Så där får det vara så.

Flärd, roliga outfits, god mat, härliga sällskap och sen write about it.

Behöver jag ens säga att Ratatouille är min favvoDisney.

Jag hade nog också bott en vända i nån härlig Köpenhamnslägga. Älskar Köpis. Och i Rom. Någon gång i livet måste det hända, hoppas jag. Om så bara för några veckor.

Vad hade du gjort?

Jag såg en text på instagram för några dagar sen som träffade an i mig.

Alla dessa memes om hur en ska få ihop alla rollerna i sitt liv. Få till tid för alla. Vara tillräcklig. De stämmer verkligen och är ju om än humoristiskt formulerade, ändå inget hittepå.

Och det är ju tröttsamt att gnälla eller klaga men föräldraskapet är ibland ensamt. Tiden en haft innan till att plocka, städa, planera och handla, fixa, äta middag ute, allt, den är nu villkorad. Och det är inte för alltid men det känns.

Och i allt detta påminner jag mig om att detta är once in a lifetime. En varelses första tid i livet, mitt barns. Hennes tid att skapa all grogrund. Och det är hennes tid. Min får vänta. Men den pockar också på, min tid. Det egna behovet.

Jag har vissa relationer i mitt liv, eller mest en, som är oerhört komplicerad. Och den har gjort att en trygg anknytning för Gunnel, att hon ska känna sig älskad, sedd och vad hon än behöver, 24/7, är min högsta prio. Jag ger absolut allt jag har varje dag. Somnar 21 helt tom, vaknar 05:30 och startar om. Det är en bubbla och ibland är det ensamt i den. Att inte kunna vända sig i sängen utan rädslan att väcka henne, att inte bara kunna somna om. Att njuta oerhört av den där timmen eller ibland timmarna när hon somnat innan det är dags för mig att sova. Att hinna höra det egna. Få vara bara jag, bara jag och Eric.

Och sovandet är självvalt i andan av det jag skrev nyss. Vi samsover. Och alla gör olika, alla hittar sitt. Men vi är där, och vi är inte redo för något annat. En tjej sa att mänskligheten ju måste vara smartare än att en sömnträning som innebär att barnet ska gråta sig till sömns medan mamman ligger med öronproppar i annat rum är enda vägen. Det går inte. Och när BVC eller motsvarade säger att det är så man ska göra så gäller det att hålla den egna magkänslan och viljan hårt i handen. Det var några veckor där jag låg och kände ”nu gör vi fel för nu skulle vi göra såhär.” Sen såg jag ett klipp med en manlig psykolog som pratade om det orimliga i att säga till en mamma gorilla att inte plocka upp sitt gråtande barn. Säga till lejoninnan att lägga sin lilla cub i en annan grotta. Och jag kände ja, du tänker som jag och pratar till mig. Så vill vi göra. Inte sömnträna. Inte nu. Jag tänker och vill tro att det kommer komma ett nytt flöde. Med tiden. Allt på villkoren att Gunnel mår bra och känner sig trygg, bekräftad och sedd. Så vi har det såhär. Och det är tufft. För alla. För mig som egentligen inte alltid orkar. För Eric som inte kan avlasta i det. Och vi har familj som hjälper till men alla bor inte nära. Och det tar ju två sekunder innan saker ligger överallt, precis överallt.

Jag förstår inte de som har fler barn, hur en hinner eller mäktar med. Jag beundrar dem men jag förstår inte.

Det jag befinner mig i är väl en klassisk mom guilt. Klumpen i magen när jag åker iväg, har hon det bra känslan. Att vilja finnas till men att inte alltid orka, och att också sakna sin egen person. Som kunde föra ett helt samtal. Äta middag. Gå på drink. Så jag åker iväg ibland, gör det jag älskar, stretchar det där bandet och tänker också att det är så fint att Eric och Gunnel får sin tid, gör sina grejer.

Och jag tröstar mig med att tiderna blir andra. Att någon sen kan vara barnvakt någon timme, att det kommer vara roligt för Gunnel med andra äventyr också, att Eric och jag kan gå ut och äta utan att det görs på Gunnels bekostnad. Att hon kan somna med Eric. Eller med någon av våra föräldrar. När det går att säga till henne ”mamma kommer snart”. Eller bara där hon kan köpa att sitta i en stol och pilla med något.

Och som förälder är en ju ibland oersättlig. Det går inte att bytas ut i allt. Och den känslan i sig är kämpig. När man egentligen inte orkar men måste orka.
Det är inte lätt för de utan stödnät, det är inte lätt för oss med. Och det går alltid att få mer. Det lovar jag mig på kvällarna, att om Gunnel får barn och vill ha mig där då ska jag städa och laga mat, bära en del av bördan. Hennes toa ska glänsa och lukta gott rengöringsmedel. Hennes golv skina av att jag svabbat.

Man vill inte bli av med sitt barn, det behövs bara fler händer för att allt ska räckas till. Och därför drabbade texten mig.

Så till alla mamas och alla familjer. Heja oss. Vilken skillnad vi gör varje dag vi finns där för de små, även de dagar vi inte egentligen orkar.

Hur tänker du? Och det är känsliga frågor. Men alla texter och inlägg som träffar an gör att jag vet att jag inte är ensam. Det är så universellt. Och det ska aldrig vara fult att räcka ut en hand, fråga eller tvivla. Att inte alltid räcka till.

<3

En text & ett recept som jag delade på instagram för ett tag sen. Men jag vill att det ska finnas här också<3

Ett av mina starkaste barndomsminnen är att jag varje gång jag kom hem till mormor och morfar sprang in och öppnade deras torrskafferi för att se om det låg ett avlångt foliepaket däri. Då var dagen gjord, livet lite vackrare.

Mormor hade gått i hushållsskola och bakade sin sockerkaka efter gammalt recept, ur tunn liten rutig bok, med glasyr av hallonsylt och florsocker på toppen. Allt mormor tog i i köket blev guld och det finns inget godare. Inte i min värld. Jag kan inte baka men jag bakar den här. Som en hommage. Alltid i långpanna och sen in i folie.

Jag bakade mormors sockerkaka när TWWP var här. Så nu finns den vackert förevigad.

Mormor är och har varit en oerhörd person i mitt liv. Hon bodde granne med oss när vi växte upp och fanns alltid där. Med god mat, kaka och klapp. Kortspel och kärlek. Hon är en stor anledning till att jag är jag. Mormor har sen flera år alzheimers men att hon och Gunnel har hållit hand och att hon fortfarande känner igen oss i stunder & finns är allt.

Så om du får en stund över, prova att baka mormors sockerkaka & dela den med någon du älskar. Den är nästan godast dagen efter den är bakad.

Recept:

2,5 dl socker
2,5 dl mjöl
Vaniljsocker, (på känsla men typ nån tsk)
1,5 tsk bakpulver
1 dl vatten
100 g smör
2 ägg

Till glasyren:
Hallonsaft
Florsocker
Lite vatten

Blanda alla torra ingredienser. Ha sen i äggen, det smälta smöret och vattnet. Det blir en ganska lös smet.

Smöra och ströbröda en form.

Grädda i ugnen i cirka 20 min på 200 grader. Den ska va gyllene och inte torr.

Blanda saft, florsocker och lite vatten till en smet som är lätt rosa och rinnig men ändå med stadga. Hitta din inre cementblandarpersona.

Ha över kakan i folie när den är nybakad och bred på glasyren när den svalnat lite.

Jag skulle älska om mormors sockerkaka fick leva vidare längre än bara hos oss. Den är allra bäst gjord av mormor såklart men det går att nå nästan fram.

Världen behöver kärlek som mest just nu. I stort som smått.

Hoppas ni alla får en fin påsk, prestigefull eller lugn. Alltid skönt med lite ledighet. Ett par extra händer. Sällskap.

Livets höga och låga. Försöker få Gunnel att sova två naps per dag och det gör att hon nu börjat sova lite längre stunder åt gången. Andrummet i att kunna krypa upp med ett täcke i soffan. Kolla serie eller skriva blogginlägg. Älskar de stunderna. Behöver dem.

Tack för att ni finns.

<3

Hörde Karin Boye imorse. I väntrummet på vårdcentralen när jag ska kolla upp en leverfläck i pannan.

Jag vill kunna uppleva i enkelhet igen, röra mig och ha vilka kläder jag vill. Inte vara rädd att Gunnel ska frysa ihjäl påväg till bussen. Alla lager på lager, på av på av.

Det är en vacker tid nu, min syster har blivit mamma. Vi längtar efter att få träffas, Gunnels lilla kusin. Så ljuvligt, inte ens ett år mellan dem. Min syster sa det, att de känns inte som kusin, de känns närmare än så. Nästan som systrar. För att vi är nära.

Vi ska på bröllop i sommar, i Lund. När allt blommar. Min andra älskade stad.

Gunnel ska döpas i en vacker kyrkoruin bara några minuter från huset. Jag vill köra dit henne i skrinda, kanske klä den i blommor. Med alla vi älskar i följetong.

Hon kommer fylla ett år. I maj.

Ja jag längtar. Planerar outfits och utflykter. Så snälla brist nu.

Min farbror och jag brukade skicka dagens dikt till varandra när han levde. En sån där fin gullig grej. Så här kommer dagens.

Ja visst gör det ont när knoppar brister.
Varför skulle annars våren tveka?
Varför skulle all vår heta längtan
bindas i det frusna bitterbleka?
Höljet var ju knoppen hela vintern.
Vad är det för nytt, som tär och spränger?
Ja visst gör det ont när knoppar brister,
ont för det som växer
och det som stänger.

Ja nog är det svårt när droppar faller.
Skälvande av ängslan tungt de hänger,
klamrar sig vid kvisten, sväller, glider –
tyngden drar dem neråt, hur de klänger.
Svårt att vara oviss, rädd och delad,
svårt att känna djupet dra och kalla,
ändå sitta kvar och bara darra –
svårt att vilja stanna
och vilja falla.

Då, när det är värst och inget hjälper,
Brister som i jubel trädets knoppar.
Då, när ingen rädsla längre håller,
faller i ett glitter kvistens droppar
glömmer att de skrämdes av det nya
glömmer att de ängslades för färden –
känner en sekund sin största trygghet,
vilar i den tillit
som skapar världen.

Den finaste komplimangen här är att ni läser. Det går ju knappt att ta in. Att bara skriva in i ett tomrum är inte lika härligt som när ni interagerar! Så tack så väldigt<3

Jag fick frågan om yrkesval och när ni till och med tar er tiden att fråga och önska så är verkligen your wish my command.

Jag började plugga direkt efter gymnasiet. Ville läsa till psykolog eller jurist men saknade det sista betyget för att komma in på psykologlinjen. Jag hade varit rätt lat på högstadiet och helst kollat OC och inte alls toppat betygen. Jag minns verkligen stressen på gymnasiet med prat om snittbetyg och att läsa vidare. Men kom in i allt igen väldigt bra och började inse att jag kan läsa vidare och välja.

Jag började googla de olika universiteten och när bilden på Lundagård i magnoliablom kom upp visste jag att Lund var mitt mål. Universitetshuset såg ut att vilja stå i Rom!

Jag kommer inte från en familj där det pratas med vikt om att läsa vidare. Viktigt att ta ansvar och plugga men inget fokus så. Och inte heller egentligen tal om att våga välja någon kreativ bana (jag är inte heller någon vidare målare och har aldrig provat att jobba med lera i skolan osv så jag visste inte att något sånt ens kunde va min grej!)

Det är ju så viktigt att få prova sig fram i unga år! Beundrar de som reser och känner efter. Inväntar nån slags känning om vad som känns rätt och att våga lyssna på det.

Jag blev oerhört målinriktad på gymnasiet och en blandning av Law & order och Legally blonde fick mig att gilla juridiken tidigt. Jag tycker också om språk och att kunna förändra en hel mening beroende på hur små formuleringar ändras. Älskar det pusslandet. Har också jobbat mycket butik och pappa är gammal säljare så det där med att gilla bra deals och en gynnsam affär finns med, oavsett om det rör sig om i butik eller stora avtal.

Så jag är ändå i retrospekt oerhört glad för det valet. Och åren i Lund formade verkligen mig. Vänner för livet. Egen lägenhet. Fick bli vuxen där. Jobba i en av Sveriges vackraste bokhandlar. En tid jag verkligen minns med värme. Även om den var tuff också.

Min kille är ju kreativ och jobbar inom film/tv-produktion och har gjort länge. Jag beundrar honom oerhört för modet att våga gå en sån mer osäker bana till mötes. Sen är han så fantastisk duktig så det har ju gått. Ett öga för ögonblick som få andra, fångar saker jag inte ens ser. Men det är ju inte alla som grejar.

En klassisk väg är ju tryggare och mer säker att få jobb osv. Jag undrar hur det blivit om jag vetat om keramiken innan. Vem vet.

Det som gör mig så glad med keramiken är att jag med den också kan visa andra att det går att hitta sin grej även lite senare på vägen. Inte för att jag är gammal så men ändå att jag hade etablerat något annat. Och lite slumpartat eller menat hittade den, tack pandemin faktiskt.

Jag har jobbat sen examen inom offentlig verksamhet och statligt med offentlig upphandling i olika roller och jag tycker det är skithäftigt! Styltigt ibland men jag har fått lära mig mycket om hur hela samhällsapparaten fungerar och varit delaktig i stora avtal och affärer som påverkar många.

Att jobba offentligt har också inneburit drägligare arbetstider och det har varit viktigt för mig, att livet hinns med vid sidan av. Jag jobbar för att leva mer än jag lever för att jobba. Det är superviktigt för mig. Där skulle jag säga att en integritet hos mig syns tydligast och är mig närmast. Att värna sin person och hinna med. Ingen kommer tacka dig på slutet för att du jobbade ihjäl dig. Viktigt att ha kul och hinna med middagar, återhämtning och tid för att prokrastinera. Jag promenerade alltid gör genom stan efter arbetsdagen, gick lite tidigare och gick hem. Nån kollega anmärkte på det men den stunden va min bästa tankestund som både gav mig möjlighet att fundera och landa. Bästa är en arbetsplats som ger en friheten att göra sin grej inom rimlighetens gränser och på det viset låta en blomma. Tror väldigt lite på detaljstyre och kontroll i onödan. You do you liksom.

Det är väldigt bra att få olika utlopp från olika källor. Att jag kanske hade upplevt en ännu större prestationsångest kring keramiken om den var min enda inkomstkälla. Nu blir den min passion och min stora glädje, utan att jag för den delen behöver sälja en viss mängd för att kunna äta. Det är en annan press. Och jag vill att keramiken, tiden i studion, ska vara just härlig och något som ger mig energi.

Det är ju väldigt egoistiskt och något jag gör bara för mig. Något jag får oerhört mycket glädje ifrån att hålla på med.

Att det finns personer som köper mina skulpturer för att dekorera i sina hem eller dukar med mina servettringar är så ofattbart kul att jag typ inte kan ta in det.

Så även med bloggandet och allt. Jag har ju haft min passion för kläder och inredning länge, och såg upp till bloggare som ung. Så det är ju så himla himla härligt med den här plattformen som saltkanten på margaritan!!

Men lite så som svar på frågan. En klassisk väg men jag fann också drömkombon på vägen.

Att våga lyssna på magen, vara modig. Pappa sa tidigt att en utbildning alltid är bra att ha i ryggsäcken, även om man sen ändrar sig. Och så är det ju. Men alla vägar till målet är bra!

<3

Igår åkte jag in till stan på morgonen för att klippa mig och slinga håret. Jag tog ju mod till mig i höstas och klippte ”mammapage” men för mig ska den verkligen vara kort kort eller inte alls. Har kämpat med en mellanlängd här länge och mest gått med tofs, det kan tyckas ytligt men jag tycker det är jobbigt att känna mig ful i håret. När inget funkar liksom. Typ barnet som Lord Farquad och Lancelot fick jungfrubefruktningsmässigt. Anyways!

Det ljuvliga i att sitta och dricka kaffe och bläddra i magasin. Men också så konstigt på något sätt. Ovanan. Jag skrev ju förut om egentid och jag tycker fortfarande det är kämpigt. ”Momguilten” från mig till mig typ. Lilla magontet och stressen.

Hur länge har man det så liksom? Det känns ofattbart att jag ska kunna göra mer såna här saker men att Gunnel samtidigt finns. Lyxen i det som jag ännu inte riktigt upplevt och bemästrar.

Vi var på event på Junibacken i onsdags och det var så fint! Träffade Fridafinds Frida för första gången och vi åkte sagotåget ihop, en intim första upplevelse på något sätt. Och jag frågade lite om det där ”livet efter 17-tiden”. Om det kommer igen. När man kan dela på nattningar och äta nån middag ute med barnvakt. Det känns långt borta men tiden går ju så fort.

Man ska inte behöva skriva att det är en underbar tid som motkraft till att det ibland är kämpigt för jaget. Att bara vilja vara själv utan ansvar eller känslan att jag är dålig om jag kollar tv eller är ofokuserad. Eller klipper mig.

Njut with a side of ågren.

Det är viktigt att ta hand om sig, men svårt när det känns som att det gör på bekostnad av någon annan.

Blev mött av en liten människa i gåstol som sprang mot mig med utsträckta armar, ett litet skratt och en kram. Så galet.

Kanske är det jag som inte är redo, kanske är det vi. Men jag försöker. Och med tiden brukar allt ge sig. Och till sommaren springer hon framför mig på Skansen. Och det kommer vara overkligt fint.

<3

Jag älskar ju som nämnt att blanda högt och lågt klädmässigt. Danskornas lekfulla stil i ett möte med oversizade kavajer och färg. Mest kläder men också lifestyle och inredning.

Här kommer några konton som inspirerar mig, både forever och som gravid.

Hoppas ni gillar! Och tipsa gärna om era go to personer.

Det är så bra att skärmdumpa av bra outfits och ha sparat. Även om jag snart har hur många som helst. Men inspirationen liksom ligger där. Och härligt med konton som väcker det kreativa och får mig att må bra. Bli glad. Och att kläderna blir ett uttryck för det.

Jag tänkte att jag skulle börja preppa för det här inlägget och tänkte posta sen men att natta Gunnel tog en liten evighet idag så jag hinner klart.

<3