Jeanette Åkerberg

<3

Jag vill inte vara en broken record och det finns nog stor risk för upprepning men jag kämpar just nu rätt mycket i mitt huvud med att räcka till.

Det känns som att jag springer konstant men alltid är sen. Jag njuter inte av varandet och jag känner mig inte närvarande nånstans. I korta stunder men det är för mycket som jagar på, som jag har svårt att själv råda över eller stoppa.

Jag tror att det mesta bottnar i hur intensivt det är på jobbet, på ett sätt som nu mer ofta än sällan känns nästan ohållbart och åtminstone svårt. När det mellan möten knappt finns tid att jobba ikapp eller gå på toa. Att hinna bättra på läppstiftet. De sekunderna finns inte och det kanske är världsligt men det är också talande för tempot.

Hemma i alla fall i vardagen tycker jag är så svårt. Att inte hinna duscha av sig dagen i någon lugn och ro, tio minuter av pust nu tar vi av oss den här dagen och äntrar hemmet i mjuka snälla kläder, utan smink, utan fasad. Den lilla stunden är svår att få till, den gör våld på Erics tid. Hans dagar är också väldigt långa. Vem tar man av när ingen har tid eller utrymme?

Och jag behöver det där lilla för att typ kunna landa, annars förblir jag i stressen jag inte vill ta med mig in. Restid och långa dagar på kontoret gör att jag är borta men samtidigt vill jag inte heller ta med mig känslan in hemma. Att liksom synas och finnas för Gunnel utan att ha tiden, jag vill inte vara hemma men otillgänglig, avvisande. Då är jag hellre borta och sen där hemma om ni fattar.

Men det där, att inte kunna gå upp i att laga mat, hacka en lök utan att ha andan i halsen över den lilla som klättrar i fönstret eller är påväg i trappan eller gräver i nån kruka eller äter av mattans trådar. Den stressen som ligger där lite hela tiden, jag bemästrar inte den.

Att liksom förlika mig med den känslan. Det kämpar jag med väldigt.

Att inte hinna plocka upp kläder i badrummet, att inte vilja prioritera sånt de få minuter som ges. Att bli stressad när det tar för lång tid för henne att somna, behovet av de där minuterna i soffan. Bara sittandes. Innan natten som halvsovs. Innan morgonen då jag måste skynda för att komma iväg, och även om jag går upp tidigare än nånsin är jag ändå sen.

Och vikten att lyfta upp henne när hon drar mig i benet. Att amma för att försöka söva om henne när jag smyger upp men inte lyckas.

Att få på mig linserna, ansiktsvatten, serum och kräm. Step one. Kanske klara av att gå ner och sminka mig, step two. Då får hon gärna vakna. Allt innan linserna blir stress. Men nu ramlar hon inte lika mycket. Nu kan hon vara utanför med klossar medan. Men det där. Jag sa det till min syster idag. Att jag inte kan andas för att jag inte bemästrar mitt liv just nu.

Jag hinner inte göra det värdigt för henne. Och inte för mig. Inte ens det basala hinns med. Och jag skäms för min otillräcklighet. Jag är besviken på mig själv. Men också uppgiven av situationen. Att jag inte har svar. Rådighet. Känslan av en lösning.

Jag får respekt i efterhand för alla som gör detta, hämtar och lämnar. Roddar och fixar. Jag springer hem från bussen. Känner av att jag är sen. Min kropp säger det till mig.

Jag behöver sova nån natt. Få gå ut på en middag. Hinna höra och hitta tillbaka till mig själv för att kunna ge. Och jag är på jobbet, jag äter och åker buss ensam. Men jag är då hela tiden påväg. Skyndar hem. Skyndar bort för att vara snabb tillbaka. Ständigt påväg och sen.

Och jag har kapat nästan allt. Helgerna blir bara en stund att andas några andetag. Att vila när hon vilar. Att plocka det som går. Jag hann också en liten stund i studion, men den där stressen. Att stå i skuld och vara tacksam. Att stunden i studion tar av Erics egentid, av Gunnels tid. Det där att inte vara sin egen.

Jag kämpar med det. Drömmer mig bort till när Gunnel kanske kan sitta och rita medan jag brer en macka, eller iallafall inte klättra ur stolen om jag inte gett henne något på två sekunder. En tidigare kollega skrev nyss på sin instagram att hon njöt så av sin åttaåring. Att hon inte förstod de som sa stoppa tiden om nuet jag är i.

Jag älskar Gunnel och jag älskar nuet också men jag hinner aldrig. Jag får inte andetagen att vara i nuet. Den där få bort dagen duschen. Mitt system är i uppror, låst av stressen och otillräckligheten. Jag hinner inte ens processa att mormor dött. Att jag är borta från mitt barn så långa dagar. Vi som satt ihop.

Den där stunden att hinna om, vara i förväg. Kommer den igen, säg att den gör det?

Jag har svårt att placera allt, att höra alla tankar men i detta befinner jag mig. Och jag vill så väl med allt. Jag vill vara närvarande och bra för Gunnel. Vara hennes trygghet. Men jag vet inte helt. Allt är ändå nytt för oss alla. Att vara familj. Att ha barn. En får aldrig den där lilla stunden på en sten i skogen. Reflektionen av vad som händer, livet som pågår. Livet som springer och jag som springer med det.

Men jag längtar efter att få stå lite still. Och att i den stillheten inte vara sen eller efter. Att nån gång hinna vara före.

<3

<3

Behövs det en nystart för att liksom rensa ikapp och få bort onödigt överflöd?

Jag är ju en hopplös materialist som lever sentimentalt ihop med virrvarret av konst, skulpturer och fynd från resor.

Men nu med lite tid och barn så blir det så stökigt i den där massan. Känslan att vilja downsiza växer. Eller iallafall att få koll och sortera bort sånt som inte används längre osv.

Så i drömmarnas land och önsketänkande skulle jag vilja förflytta mig hit.

Nu blev jag ännu mer sugen på helg och att bara köpa den där tomten och bygga.

Yolo living osv. PUSS

<3

<3

Jag känner mig sen till jobbet, sen hem. Hinner inte träna, hinner inte umgås, hinner inte ta om hand känns det som. Om varken mig eller de mina.

Det här känns som ett utrop, hur gör ni? Work/life balance som person, eller som person i relation, det kan jag, det kunde jag känns det som.

Men det här. Hur gör ni? Hur får en ihop allt? Jag vill dreja, det var länge sen. Jag vill ha en stund i studion. Jag vill vara med Gunnel men kanske mer saknar jag mig. Hon får all tid jag har utanför jobbet.

Och ni får min restid. Jag är så glad för den här platsen men jag vill också inspirera här. Vara något härligt. Blir så glad när ni skriver, när ni delar och berättar.

Om ni gillar något/vill se annat, säg till. Annars kör jag mitt flöde, det som känns sant och det jag befinner mig i. Blandandet av ytligheter, vilsenheten och inre egna sanningar och känslor.

Jag saknar mitt skapande, jag vill ställa ut igen. Jag tänker på flera saker jag vill skapa, vill dela, hinna.

Men hur gör ni?

Det går ju typ knappt att hålla sig vaken när Gunnel somnat och efter några avbrutna timmar börjar allt om igen.

Är det detta som är meningen?

Det är så roligt ibland, stimulerande, på jobbet. Men livet då?

Jag har aldrig varit en sån som vill leva för helgen, jag vill att vardagen ska vara uppfyllande. Och det är den. Men helt obalanserad. Och helgen nu känns som tid att försöka hinna ikapp bara. Umgås ikapp med Gunnel, städa undan. Dammsuga.

Är det meningen att det är såhär livet ska vara?

<3

<3

Igår på jobbet ringde min syster och sa att det var viktigt, att jag skulle ringa tillbaka. Sen skrev hon att mormor var dålig. Att hon hade långa andningsuppehåll och att jag behövde åka dit.

Jag gick rakt ut till en taxi och åkte till henne. Mormor.

Jag klappade henne i timmar i pannan och på kinden. Höll henne i handen. Pratade om minnen. Vi var flera där som satt runt henne och pratade minnen. Spelade musik. Befann oss.

Sen behövde jag åka hem till Gunnel för natten.

Det oerhört svåra att lämna, rör det sig om timmar eller minuter. Valde ett tillfälle. Gick.

Mormor lever än, jag är påväg till jobbet och hon kämpar för sitt liv. En av mitt livs allra viktigaste personer.

Jag klappar Gunnel på samma sätt som hon klappat oss, stryker över håret, kinden, pannan. Hennes handlag förs vidare och hon är alltid med.

Igår för två år sen dog morfar. De hade levt i över 60 år ihop. Vi sa alla det igår, att han kallar på henne. Men hon inväntar alla. Hänger kvar. En av de stora själarna som inte passerar så lätt.

Jag har inte mer ord just nu. Men jag älskar henne. Och sorgen ligger inom mig som en stor skugga. Men också glädjen att hon finns och har funnits. Att hon levt stort. Modigt. Och att hon alltid fanns där för oss. Nu vill morfar vara tillsammans igen. Och det känns som det finaste. Håller i den tanken genom sorgen.

Och allt övrigt i livet tappar perspektiv.

<3

<3

Ibland kommer tankar till mig på natten. Jag hör meningarna, hur jag vill skriva här. Inatt tänkte jag igen på ett samtal jag och min syster hade.

Att det är så galet att vi helt plötsligt har barn.

En är tonåring, lär sig om livet. Har precis börjat lära känna sig själv och letar sin väg. Med ro. Helt plötsligt slog en åldersstress till för mig, när jag närmade mig 25. Att det kändes som att livet behövde väljas då. Man provar sig fram, lever i olika relationer och det känns som att beslut behöver fattas så i god tid. Rädslan främst att aldrig få barn. Jag var inte alls så fokad eller intresserad innan där. Hade aldrig lekt med dockor eller vagn. Men så helt plötsligt ville jag inget annat än att rulla bugaboo, hålla ett litet knytte som är mitt, delat med nån annan älskad.

Rädslan att aldrig få det. En vän som fick höra tidigt att hon hade endometrios och skulle få svårt att bli gravid, blev sen gravid på första försöket tio år senare. Att ha levt med en sån stress och existentiell ångest i onödan. Hur ett uttalande kan påverka liv. När den som uttalar sig inte ens visste. Eller hade rätt.

Kanske är det charmen med livet, att en lever dag för dag utan att veta hur allt ska bli. Vad som blir bäst.

Tänk om nån viskat till mig ”det kommer finnas en Gunnel om några år”. Andetaget jag hade kunnat andas ut. Hon lät sig vänta på och jag hann fler än många gånger tappa tilltron att hon en dag skulle finnas. Och nu finns hon.

Samma som gravid, att jag försökte unna mig att njuta och vara glad men rädslan va ju där, att jag kan förlora. Att något kan gå fel.

Och nu helt plötsligt bara finns hon och springer runt. Jag ser gravidbilder och kan knappt minnas även om jag minns allt. Att jag varit gravid. Att jag varit en annan innan.

Nu upp i allt så är det väldigt fokus på roddet, att få ihop allt. Jag hoppas och drömmer om att få landa lite, känna att vi bemästrar. Att man kan dricka klart en kopp kaffe utan att hon behöver en eller slår ihjäl sig klättrandes på allt. Jag ser ju andra som kan och håller i det. Längtar fortfarande efter den där middagen på stan. När Eric kan natta. Att få tacka ja till event efter 17 tiden.

Och det är klart han skulle kunna, men det skulle innebära att hon behöver vara ledsen och vi vill vänta med det. Se om hon växer ifrån. Jag har hört andra som nattammar till typ 2 års ålder och kanske längre men det känns som att det inte pratas så mycket om. Vi ska vara tillbaka i allt, kunna lämna över och lämna ifrån.

Nu när jag har mycket på jobbet skaver det i mig, att jag fråntas tid med mitt barn, hon tid med sin mamma. Det blir som en djuriskt instinkt som markerar att den vill förenas. Att dagarna iväg inte kan bli för långa.

Jag längtar ändå samtidigt efter den egna tiden och den kommer. Det kommer vara overkligt härligt. Om några veckor ska jag, Petra och Pernilla på Dramaten. Eftermiddagsvisning med lunch och drink innan. Jag har redan min outfit klar. Och pirret puttrar.

Men jag påminns iallafall om det där ”glöm inte den dagen du drömde om vad du har idag”. Och minns hur jag knappt kunde andas i längtet efter barn och rädslan att aldrig få.

Så var det för mig. Jag läste Carin Falks inlägg om att vara 35, nysingel och rädd över hur livet ska bli. Vad som blir vägen. Och den kommer bli otrolig oavsett.

Ibland när barnlivet är tufft, längtar jag ut, aldrig från Gunnel men till friheten. Att inte ha någon som är beroende av en. Och det livet är också underbart. Jag har tänkt att wow tur att jag verkligen verkligen ville ha barn för det är en uppoffring. Även om en får allt tillbaka. Men det går att känna allt. Det ryms både och.

Alla har vi våra vägar som ska vandras och våra oroer. Och jag bara är i det ett tag.

Tacksam för att allt är som det är, att allt i efterhand känts menat. Att det blev rätt i tiden. Att det fick ske som det var tänkt. Att släppa kontrollen och bara hänga med. Göra det bästa av varje dag. Men vissa tankar kan bara tänkas i efterhand. Scenarios ses med klara ögon. Aldrig innan eller mitt i.