Ibland kommer tankar till mig på natten. Jag hör meningarna, hur jag vill skriva här. Inatt tänkte jag igen på ett samtal jag och min syster hade.

Att det är så galet att vi helt plötsligt har barn.

En är tonåring, lär sig om livet. Har precis börjat lära känna sig själv och letar sin väg. Med ro. Helt plötsligt slog en åldersstress till för mig, när jag närmade mig 25. Att det kändes som att livet behövde väljas då. Man provar sig fram, lever i olika relationer och det känns som att beslut behöver fattas så i god tid. Rädslan främst att aldrig få barn. Jag var inte alls så fokad eller intresserad innan där. Hade aldrig lekt med dockor eller vagn. Men så helt plötsligt ville jag inget annat än att rulla bugaboo, hålla ett litet knytte som är mitt, delat med nån annan älskad.

Rädslan att aldrig få det. En vän som fick höra tidigt att hon hade endometrios och skulle få svårt att bli gravid, blev sen gravid på första försöket tio år senare. Att ha levt med en sån stress och existentiell ångest i onödan. Hur ett uttalande kan påverka liv. När den som uttalar sig inte ens visste. Eller hade rätt.

Kanske är det charmen med livet, att en lever dag för dag utan att veta hur allt ska bli. Vad som blir bäst.

Tänk om nån viskat till mig ”det kommer finnas en Gunnel om några år”. Andetaget jag hade kunnat andas ut. Hon lät sig vänta på och jag hann fler än många gånger tappa tilltron att hon en dag skulle finnas. Och nu finns hon.

Samma som gravid, att jag försökte unna mig att njuta och vara glad men rädslan va ju där, att jag kan förlora. Att något kan gå fel.

Och nu helt plötsligt bara finns hon och springer runt. Jag ser gravidbilder och kan knappt minnas även om jag minns allt. Att jag varit gravid. Att jag varit en annan innan.

Nu upp i allt så är det väldigt fokus på roddet, att få ihop allt. Jag hoppas och drömmer om att få landa lite, känna att vi bemästrar. Att man kan dricka klart en kopp kaffe utan att hon behöver en eller slår ihjäl sig klättrandes på allt. Jag ser ju andra som kan och håller i det. Längtar fortfarande efter den där middagen på stan. När Eric kan natta. Att få tacka ja till event efter 17 tiden.

Och det är klart han skulle kunna, men det skulle innebära att hon behöver vara ledsen och vi vill vänta med det. Se om hon växer ifrån. Jag har hört andra som nattammar till typ 2 års ålder och kanske längre men det känns som att det inte pratas så mycket om. Vi ska vara tillbaka i allt, kunna lämna över och lämna ifrån.

Nu när jag har mycket på jobbet skaver det i mig, att jag fråntas tid med mitt barn, hon tid med sin mamma. Det blir som en djuriskt instinkt som markerar att den vill förenas. Att dagarna iväg inte kan bli för långa.

Jag längtar ändå samtidigt efter den egna tiden och den kommer. Det kommer vara overkligt härligt. Om några veckor ska jag, Petra och Pernilla på Dramaten. Eftermiddagsvisning med lunch och drink innan. Jag har redan min outfit klar. Och pirret puttrar.

Men jag påminns iallafall om det där ”glöm inte den dagen du drömde om vad du har idag”. Och minns hur jag knappt kunde andas i längtet efter barn och rädslan att aldrig få.

Så var det för mig. Jag läste Carin Falks inlägg om att vara 35, nysingel och rädd över hur livet ska bli. Vad som blir vägen. Och den kommer bli otrolig oavsett.

Ibland när barnlivet är tufft, längtar jag ut, aldrig från Gunnel men till friheten. Att inte ha någon som är beroende av en. Och det livet är också underbart. Jag har tänkt att wow tur att jag verkligen verkligen ville ha barn för det är en uppoffring. Även om en får allt tillbaka. Men det går att känna allt. Det ryms både och.

Alla har vi våra vägar som ska vandras och våra oroer. Och jag bara är i det ett tag.

Tacksam för att allt är som det är, att allt i efterhand känts menat. Att det blev rätt i tiden. Att det fick ske som det var tänkt. Att släppa kontrollen och bara hänga med. Göra det bästa av varje dag. Men vissa tankar kan bara tänkas i efterhand. Scenarios ses med klara ögon. Aldrig innan eller mitt i.

<3

Orden kommer inte riktigt till mig just nu, jag vaknar innan det känns som att jag ens somnat. Dagarna bara börjar om.

Helgen i Malmö blev så mysigt men det blir också på bekostad av vilan att vara på resande fot. Men det var värt det. Kroppen bara fortsätter men mitt sinne undrar. Jag har liksom inte sovit mer än tre timmar i rad på snart 1,5 år. Att det ens går.

Jag hör att jag säger ett ord fast tanken var att säga något annat. Systemet är inte helt med. Även om jag är där. Och jag gör mitt bästa men räcker inte till, hinner inte med. Inte alla mina olika delar.

Jag vill vara med Gunnel och Eric, träffa vänner, träna och jobba. Men balansen finns inte just nu och det är nytt för mig.

Det gäller att vara snälla mot varandra, att se varandra som medmänniskor. Jobbet är jobb och jätteviktigt men vi som är där är också människor. Och vi spenderar mer tid ihop än med våra familjer. Det är viktigt att få in skratt i det seriösa, se någon som sitter avskärmad och är ledsen. Se varandra bortom alla måsten och det viktiga. För det medmänskliga måste också vara viktigt. Och jag försöker att inte glömma bort det. Att alltid bära det och signalera. Att se. Jag tror att min barndom gjort mig särskilt känslig för energier i ett rum, jag kan direkt ta på den. Och jag tar det med mig som en styrka, även om det ibland kan vara en belastning. Att leva sant. Att vara närvarande.

Och att vara så själv utåt, som jag själv önskar att bli bemött.

Det är också i pauser och tid för reflektion som kreativitet uppstår. Så viktigt att hålla den i handen och att ge den utrymmet att få blomma.

Precis när jag skrivit det här går jag av bussen och ner i tunnelbanan. Där på stolen intill mig sitter en man i fyrtioårsåldern och gråter stilla. I tystnad. Torkar varje tår direkt när den faller.

Och jag tänker på min farbror, som sa att man inte ska kväva någon som är ledsen. Pressa dem med kramar och sitt egna. Att man kan sitta nära, finnas där. Visa att man lyssnar och hör. Att man bär sorgen ihop. Men att den ledsna får sitt utrymme.

Alla sitter med sina mobiler, i sitt. Men jag satt med honom. Som medmänniska. Våra blickar möttes en gång och jag ville ändå att han skulle känna att han inte var ensam. Att jag såg. Men jag lät honom vara i sitt. Närvarande i sin sorg. Men jag la min energi där ändå. Och höll honom sällskap på avstånd.

Och jag tänkte när jag klev av hur viktigt det är. Minns för några år sen när jag bodde på Kungsholmen och gick förbi en gråtande tjej på vägen hem. Jag frågade henne om hon behövde en kram. Och vi kramades. Hon grät mot min axel i någon minut. Sa sen tack och gick vidare.

Men det där lilla, att inte glömma att vi bakom allt är kännande levande personer som bär på saker. Och att det är viktigt att ta sig tiden att se.

<3

När jag var liten var jag utanför och egen, jag älskade att uttrycka mig med kläder och roliga kombinationer som kanske inte så många mer än jag uppskattade. Morfar sa en gång att han beundrade mig för att jag fortsatte gå till skolan i mina roliga konstiga hattar, att andra skrattade och pekade men att jag ändå fortsatte.

Och jag har väl aldrig slutat. Finaste idag är att jag ofta istället får komplimanger för mina utstyrslar och kombinationer. Det går att uttrycka så mycket personlighet genom sina kläder. Det är inte något banalt eller ytligt utan istället ett blottande av själens vilja och glädje. För mig. Och en dag i somras tog jag på mig flera olika favoriter. Och passade på att klättra lite på stolen i studion.

Allt för otroliga Ina Nederdal, @inaouti.

Första bilden känns väldigt japanska Vogue och jag älskar den.

<3

Jag satt och scrollade och det är hopplöst att känna att jag inte behöver något mer, för att två sekunder senare snubbla över bilder som får mig att vilja försätta mig i privat konkurs.

Caroline Brasch märke har från början varit superpricy och jag har inte ännu känt den där lamslående lusten men nu.

They had me at Chanel osv. Hattar sydda med restbitar från Chanel och leopardtyg. Jag dör. Är ju all for att stötta original och inte kopiera men med tanke på prislappen 600 euro för en hatt kanske man (läs jag) faktiskt ger sig på att DYI göra en i samma värld.

Vill fö alltid gå klädd nyvaket vackert färgglatt pyjamas danskt. Finns enligt mig inget härligare.

Och för att fortsätta i DYI trenden verkar sneakerspiff ha blivit det nya svarta. Jag måste piffa mina sneakers nu helt up this alley.

Det gör ju vardagen och i slutändan livet roligare med piff och conversation pieces.

Men ibland kanske budgettänket måste till.

<3

Gunnel somnade precis i bilen. Vi är påväg mot Malmö för att hämta en tavla. Jag har haft det så oerhört intensivt på jobbet med lite balans för övrigt liv så när Eric förra veckan skrev ett sms och sa ”ska vi åka och hämta tavlan nästa helg” så kände jag i hela kroppen JA. Behovet att få komma bort, regroupa och hämta nya krafter. Så nu är vi påväg ner.

Vi ska stanna en natt hos min syster i Linköping och sen åka vidare. Dela upp det för att Gunnel inte ska behöva tycka för jobbigt och långt.

Vad är det för tavla då? Eric brukar alltid göra en grej av att vi har så olika smak men när vi kollade Antikrundan för någon säsong sen, jag minns inte om jag var gravid eller om Gunnel precis kommit, så blev iallafall båda väldigt kära i en finsk konstnär som hette Yrjö Edelmann. Han målade omslagspapper och paket, tejp och liknande på ett sätt som ser ut att vara verkligt i 3D. Jag satte span på honom på Bukowskis och sen kom det upp några tavlor. Så jag budade och vann.

Tavlan fanns hos Bukowskis i Malmö och jag bad min guddotters familj att hämta den, så tavlan har bott hos dem. Och nu gör vi en roadtrip för att hämta den.

Jag tänker att jag ska skriva en text till Gunnel om varför vi köpt tavlan och att den ska bli en start på en konstsamling till henne. Känns fint.

Så med Peter LeMarc som sällskap åker vi nu över Essingeleden i strålande sol. Och jag känner redan hur andetagen blir lättare.

<3

<3

En nybliven mamma skrev till mig igår, bad om lite uppmuntrande ord att lindra tuffa nätter och nya känslor med.

Jag skrev det alla säger om att faser går över, att man lär sig och blir modigare längst vägen. Bygger sin relation och hittar vägar. Att det är viktigt att vila, inte bara plocka när barnet sover osv. Att vara snäll mot sig själv.

Men det som bidragit något ofantligt till att min mammaledighet blev en av mina finaste perioder i livet, förutom det självklara i att Gunnel finns, var att jag hittade Petra och Pernilla. Via instagram och babysim. Jag sa till min syster som också blivit mamma att det är viktigt att ha ett bollplank, en stöttepelare och någon att bara få prata med på dagarna. Som är lite i samma och som också känner och försöker inom samma fält som en själv. Hon åkte själv till en mammaträff och hittade en kompis hon nu promenerar och umgås med flera gånger i veckan.

Det kan vara ensamt att vara mamma och man ska inte skämmas av att varken be om hjälp, om det finns andra som kan hjälpa, eller att be om sällskap.

Jag blev väldigt smickrad igår, att hon skrev, att jag signalerar ut att jag finns där. För det gör jag. Säger ofta att kvinnor burit mig genom tuffa stunder och kan jag hjälpa någon genom att finnas så finns jag.

Jag raggade upp en av mina finaste vänner Lovisa på ett zumbapass i Falun, eller flera pass, det började med hej, jag är nyinflyttad vill du fika, till världens finaste resa till Venedig och en vän för livet. Min vän Alina bjöd jag ut på drink, vi kom dit i matchande outfits och har varit vänner sen dess. Petra träffade jag när Gunnel och Hilma bara var nån månad, ville aldrig gå hem från fikan. Pernilla kände jag direkt på babysimmet att hon var en persona, någon jag ville lära känna.

Det går att hitta vänner som vuxen men det kan vara svårt att hitta forumen, modet till att säga hej, bjuda ut. Men det är livets present. Mina powerpersoner som jag älskar.

Jag packade ladies en gång efter ett släpp och två paket skulle till samma gata i Göteborg. Jag skrev det till båda tjejerna som köpt och de sa åh men dela mina uppgifter med henne. De hade sen varit ute på aw. Jag har väl lite äktenskapsmäklerska i mig helt enkelt.

Så, jag vill med allt det här erbjuda en plats för er att hitta er Petra, Lovisa, Pernilla eller Alina.

Skriv några rader, som en kontaktannons i kommentarerna, stad och lite om dig. Vill du inte lämna ut dina uppgifter men hittar nån du vill träffa så kan jag förmedla kontakten.

Hoppas några av er kan hitta någon att träffa, dela lite vardag med. Kanske bli vänner for life.

Det gäller att vara modig i livet, och i relationer. Att vara rädd om de man har men att också våga söka nytt om behovet finns.

Så många fina kvinnor därute. Vet att ni är flera här.

Kram och kärlek<3

<3

<3

Livet springer just nu i oerhörd fart och jag hinner knappt hämta andan. Det är mycket roligt och spännande som händer men i skepnaden av ett ekorrhjul.

Förhoppningsvis lättar det litet snart.

<3

<3