Mormor

Igår på jobbet ringde min syster och sa att det var viktigt, att jag skulle ringa tillbaka. Sen skrev hon att mormor var dålig. Att hon hade långa andningsuppehåll och att jag behövde åka dit.

Jag gick rakt ut till en taxi och åkte till henne. Mormor.

Jag klappade henne i timmar i pannan och på kinden. Höll henne i handen. Pratade om minnen. Vi var flera där som satt runt henne och pratade minnen. Spelade musik. Befann oss.

Sen behövde jag åka hem till Gunnel för natten.

Det oerhört svåra att lämna, rör det sig om timmar eller minuter. Valde ett tillfälle. Gick.

Mormor lever än, jag är påväg till jobbet och hon kämpar för sitt liv. En av mitt livs allra viktigaste personer.

Jag klappar Gunnel på samma sätt som hon klappat oss, stryker över håret, kinden, pannan. Hennes handlag förs vidare och hon är alltid med.

Igår för två år sen dog morfar. De hade levt i över 60 år ihop. Vi sa alla det igår, att han kallar på henne. Men hon inväntar alla. Hänger kvar. En av de stora själarna som inte passerar så lätt.

Jag har inte mer ord just nu. Men jag älskar henne. Och sorgen ligger inom mig som en stor skugga. Men också glädjen att hon finns och har funnits. Att hon levt stort. Modigt. Och att hon alltid fanns där för oss. Nu vill morfar vara tillsammans igen. Och det känns som det finaste. Håller i den tanken genom sorgen.

Och allt övrigt i livet tappar perspektiv.

<3