Kompenserar för den härliga dagen igår med en av de kämpigaste nattserierna nu.
Skriver mellan 03-04, när vi har hållit på länge och kroppen kryper. Nu är tårarna precis där innanför. Frustrationen. Tröttheten som är så tung att den blir en huvudvärk, en krypande ilska och sorg och ja verkligen frustration. En fysisk inre panik.
Nu har du fått 97,5% av vad jag har, kan jag snälla få de sista 2,5%. Det kanske bara är 0,5% kvar till mig men snälla jag behöver dem.
Kan inte något snälla komma enkelt. Jag ger allt, klappar lugnar är där, kan det inte nån dag bara landa och funka. Tredje natten nu typ tror jag tappar räkningen, av att vara mänsklig napp. Och jag fattar att det är mycket med inskolning och allt, men så också för mig. Jobbstart. Synkandet av två liv. Olika roller. Som inte vill samma. Som inte kan samma.
Att jag behöver gå upp innan några andra ljus är tända, att mitt larm de sista nätterna har ringt precis när jag lyckats få henne att somna. Vänder mig om för den lilla egna sömnen och då ringer klockan.
Hjärtat går typ av för mig då, i egoismens och överlevnadens tecken. I att bara bara bara vilja få sova.
De nätterna en får drömma är bäst. Då känner jag mig utvilad. När det liksom hunnit bli en stund av djupsömn. När vakandet släpper för en stund. Nu efter vad som känts som dvalande timmar av närhet tänkte jag att klockan ringer men nu när jag kollar var klockan 03. Och jag blev iallafall lycklig av det. Chansen till att nån timme kanske ska bli. Men jag dör av det här. Känner hur kroppen faktiskt typ förtvinar. Sprängs. Upplöses.
Men sen vaken en stund är allt igång igen. På morgonen. Lampan tänds, systemet vaket. Jag förstår inte. Inte om det blir så idag.
Jag förstår inte just nu de som skaffar fler barn. Jag vill bara förbi detta. Jag har inget mer att ge. Det här är verkligen core stunder av kamp för överlevnad.
Nu har du fått allt. Jag behöver bara lite. Snälla. Snälla. Snälla.
Drar bort mig och hoppas det ska räcka men hon vaknar direkt. Hur. Gör. Folk. Detta.
Att säga nej blir ännu mer gråt. Ett barn som verkligen sätter sig upp och vaknar. Allt tar då ännu mer tid. Tid jag inte har. Ork jag inte har. Väcker Eric. Så nu får ingen sova.
Kanske blir det lättare efter en sån kamp i några dagar men jag ser inte det ljuset. Det som funkar för andra funkar inte. Jag känner inte det. Har inte den kampen i mig.
Kan inte fatta beslut här i natten. Svamlar. ”Varför väcker du mig om du ger upp efter två minuter och ska fortsätta amma”, jag vet inte. Jag orkar inte skriken.
Och jag måste gå upp sen. Sorgen då i gryningen att inte räcka till. För nån. Känner mig som en dålig mamma. Grejer inte det heller. Grejar inget. vill ju ge henne allt. Men när allt just är mer än vad en har. Att inte alltid lyckas smyga upp utan att väcka. Att sabba hennes natt. Utöver min egen. Att inte ge henne bäst förutsättningar att vara utvilad till förskolan. Att verkligen inte själv få en stund att fixa mig och koncentrera mig.
Lägger mig i ett annat rum. Skrik och gråt. Som att jag kan sova då. Det är ju omöjligt. Stressen och dåligt samvete. Jag skakar. Jag orkar inte. Jag har verkligen inte mer. Jag har alltid mer. Men inte idag. Jag ska jobba. Ha utvecklingssamtal 9:00. Vara liksom sharp. Prata måluppfyllnad. Ha startmöte för nytt projekt, hålla startmöte till och med. Att överleva känns som ett verkligt mål. Tack godnatt.
De flesta nätter är ju nån gång snabbt kolla läget och sen somna om och då funkar det. Men de här nu. Flera på rad och att samtidigt behöva jobba. Tålamodet finns inte och hon känner det.
Jag förstår inte de som grejar att göra om detta. Jag har det inte i mig.
Hur kan det vara så svårt att sova. Det finns ju inget skönare.
Jag får ont i hela kroppen av att avvisa henne. Höra hennes förtvivlade arga skrik. Heja Eric som kämpar på nedervåningen. Nu låter det som att hon somnar. Hoppas vi också kan.
Den här natten känns just nu värre än alla nätter ihop. Känslan av att inte vilja eller kunna ge mer när en måste.
Samhället vill få in alla i samma ask och tidsspann. Och då är vi ett av de länder i världen som får vara hemma längst med våra barn. Allt det här att lämna bort sitt barn för att göra annat känns så fel. Eric säger hur ska vi kunna jobba. Det känns inte naturligt. Att hon är där och vi inte.
Det är Gunnels överlevnadssystem som kickar in, första separationerna från oss sådär mer än fåtalet promenader med morfar eller farmor. Hon kollar att vi finns kvar.
Viktigt att kunna vara ledsen men för rätt saker inte i onödan.
Mitt larm ringer och hon gråter på nedervåningen. Jag bär upp henne, en snooze och hon somnar vid mig, snabbt. Hör hur hon snuttar i luften när hon somnat.
Nu tror hon jag ligger intill men jag är på väg bort. Hoppas hon vaknar innan så vi kan säga hejdå. Hoppas inte så hon får sova. Sminkar mig i badrummet. Eric har somnat på soffan. Lägger monitorn intill honom och smyger ut ur huset.
Går från ett mörkt hus mot bussen, fullmåne, massa bilar, hur är andra vakna. Missar bussen, får vänta länge så jag typ åker i samma tid som en vanlig dag, men ändå inte.
Får sista sittplatsen på bussen. Helt slut och solen har inte ens gått upp.
Jag minns nu hur jag inatt sa att jag hatar Beatrix Potter. Falsk marknadsföring av parenting. Det är verkligen en helt annan grej. Hoppas att det inte är såhär för alltid. Säg att det inte är så.
Och att de är så mycket bebis på nätterna, i egen dvala inte nåbar. Och sen väl vaken på riktigt världens gullis ”vaaad ärr deeet mamma”.
Jag älskar dig. Men herre alla någon ingen vad jag vill sova.
~
Går på tunnelbanan nu och mitt emot mig sitter en mamma och dotter, där dottern är i min ålder. De är kopior av varandra, eller ja. Dottern är en kopia av mamman och de sitter mitt emot varandra med varsin take away kaffe. Pratar och skrattar. Jag har inte haft det. En dag som är så kommer förhoppningsvis också, hoppas det. Och då kommer alla dessa nätter, kråkfötter och gråa hår att vara värt det. Men just nu, heja heja oss alla som inte får sova pga de små.
Mamman gick av samtidigt som jag och jag vände mig om och sa det. Att de var så fina, och att jag som legat vaken hela natten med min lilla dotter blev så glad av dem. Hon klappade mig på axeln och sa att ja det går över och en dag är man bästa vänner.
Hoppas hon har rätt.
<3
Den här våren kommer bli mys. Känner det. Och jag har jobbat i studion sen slutet på förra året på en kollektion som ska bli till för något väldigt speciellt.
TWWP kommer bli mer wowigt än redan och jag är så stolt att få vara med på ett hörn.
Nu målar lite events och happenings upp sig. Håll utkik så säger jag inte för mycket.
Men jag går på moln med en trave vackra magasin under armen på väg till café för att bara sitta lite.
Och lämnade ifrån mig keramik som jag är väldigt stolt över. I lite av en ny era och uttryck. Så. Pepp. Och kul.
Önskar alla möten kunde vara såhär härliga.
Hello you
Fick med mig några hem. Vilket underbart kontor TWWP har. Och jag som inte lyckats ta mig förbi innan. Äntligen.
Väldigt pepp och det är ju en härlig känsla att få varva annat med.
Tack för att ni gör det här möjligt.
<3
Idag på jobbet pratade vi om våra drömmar eller förhoppningar för 2025.
Jag nämnde min wish att få äta födelsedagsmiddag på Aira och vår tjejresa till New York. Jag har till och med skapat ett girl trip NY konto på Avanza.
Jag är verkligen en spendera person i min core. Inte en slösa så för jag tycker inte jag köper onödigt och liksom impulsmässigt ogenomtänkt. Jag köper med känsla och den håller allt som oftast i sig länge. Ångrar mig typ bara de gånger jag stått emot. Jag ser något, blir kär, mest kläder. Fantiserar om outfits jag inte kan leva utan. Blir verkligen sådär måste ha, hittar sätt att köpa. Löser det och jag har inga avbetalningar eller liksom dumdristigt så. Mer mitt hand to mouth leverne.
Fattar inte de som bor väldigt pangigt, reser, har ”all that” i klädväg, inredning och totti balotti liksom. För nu har jag ändå en okej bra lön. Men det känns aldrig som att jag har. Fast jag har.
Det är väl det skeva just med sociala medier. Jämförandet och känslan att alla andra har och gör och reser och ja. Kan.
Iallafall såhär i bikten, upplever jag just nu spenderandet som lite av en börda. Det har jag gjort i perioder innan alltid osv men just när det inte hinns med att spara in innan det spenderas. Att jag typ gjort av med en ändå bra del av lönen lagom tills den kommer in. Klarna 30 dagars life osv. Det blir liksom tråkigt. Och bakåtsträvande att handla innan och betala med lite förskjutning. Som att en redan hunnit glömma köpet lite innan det ens betalats. Det känns varken härligt för mig eller för världen. Jag måste liksom försöka vända det där lite. Känna mig mer före än efter.
Att ha mer att göra av med och då känna att det inte är lika värt längre. Varför är det roligare att spendera pengar som ännu inte finns än de som en har?
Iallafall. Jag blir så fascinerad av de som är duktiga på att spara. Men jag beundrar också på något sätt mitt levande. Det kanske ses som mer oansvarigt men också att jag verkligen lever och unnar mig/njuter av nuet. Äter den där lunchen, dricker kaffe jag är sugen på. Unnar mig den där jackan jag då måste ha osv etc.
Sen är ju allt dyrare. Mat, lån, livet i stort. Och det kanske är det som känns, märks av. Förut åt jag middag ute hela tiden och hade ändå.
Men lyxen i att känna att det finns en buffert osv. Jag lyckades typ för första gången verkligen spara när jag fick veta att jag var gravid. Levde som att jag verkligen hade mindre och la undan för att ha under mammaledigheten.
Efter mammaledigheten har det blivit något av en överkompensation kanske. För att det är så tråkigt att inte ha eller kunna. Att leva sparsamt.
Men jag vill verkligen börja spara. Både mer långsiktigt, jag gör lite men inte som många. Och jag vill spara till vår resa. Ha en morot för att lyckas.
Och ni som är så kloka. Vill ni dela era bästa spartips? Hur gör ni? Hur motiverar ni er?
Och jag är verkligen dålig på matlåda. Eller det är en självklar post att reflektera över men det är inte där min sko klämmer. Det är en prioritering för mig att äta lunch ute. Nu lät jag bortskämd men det är iallafall unn från mig till mig.
Det är mest mitt åh måste ha och handlar i förväg beteende kring kläder och alla dessa sponsrade perfekta inlägg som är dåligt. Och då står jag emot det mesta. Jag gillar att vara generös mot mina nära och liksom köpa fint och fixa gott osv. Och det vill jag inte sluta med per se. Hur står ni emot? Är väl frågan egentligen.
Jag sparar till Gunnel.
Men tips mottages tacksamt. Och tyck snälla inte mindre om mig.
Det blir ju roligare i längden, när en då sen kanske kan få lite best of both worlds.
Fick en bild från en resa till NY 2014. Min enda USA trip in life. Pappa skickade sin bild för att jag precis efter resan blev av med min mobil och förlorade alla mina. Lite passande och komiskt att jag står där med en stoppande hand. En talande bild till texten mer än vad som kanske var avsikten. Men ja, det blev ju lite extra bjuss.
Skämt åsido men ändå lite summa summarum i känsla.
Och det är en annan story men då har jag också träffat SJP på NK. Och hon tog mig på axeln och vi pratade.
Den tröjan ligger på helig plats i garderoben och jag har inte tvättat den sen dess pga how could I. Inte använt heller. Handpåläggningen känns än mer fysisk i känslan i och med det. Tusen procent skrivet av materialisten i mig som skapat historier och känslor kring plagg.
<3
Första dagen tillbaka på kontoret idag. Jag invigde min nya kavaj och kjol och det kändes lite nystart. Men också tillbaka i det där smyga ur sängen på morgonen mode. Försöka hinna göra i ordning så mycket som möjligt innan Gunnel vaknar.
Det har varit så mysigt att leva efter vår egen klocka. Att kunna foka på det hon tycker är mysigt på morgonen, att ligga kvar så hon sover så länge som möjligt men det hinns inte nu.
Jag sa det idag i kafferummet, det syns aldrig utåt hur länge en varit uppe och hållit på innan en är på kontoret.
Nu är det Eric och Gunnel som inskolar och jag känner mig lite som en svikare, att jag distanserar mig lite från det jobbiga. Separationen och allt det. Men Gunnel verkar nyfiken och tycker att det är roligt, vilket känns viktigast. Och jag har hunnit vara den där mamman som mailat och ställt lite krav om vissa hygienfaktorer och säkerhetsåtgärder som borde finnas, typ skydd för eluttag osv. Men fick väldigt fint bemötande så då känner jag mig mer lejonmamma. Som värnar om sitt barns vardag och miljö. Det är ju det viktigaste. Hon den viktigaste vi har. Det är jobbigt att lämna bort alldeles oavsett. Men tryggare när vissa saker finns.
Det känns som mycket att landa i, att detta är det nya livet. Men också fint om allt börjar tuffa på. Att hitta oss i detta nya.
Så stora ögonblick. Att för alltid bära med oss.
Hjärtat går av lite<3
Jag åt en väldigt fin lunch idag med en av mina gulligaste kollegor. En så varm och fin person. Snällheten själv. Och så klok. Mysigt att ha såna nära.
Och jag hann inleda morgonen med att krama Petra på centralstationen. Hon skulle till Göteborg med tåg och jag passerade ungefär samtidigt. Vi har inte setts under julen så det kändes som att återförenas med en gammal kärlek. Och fint att hon köpte mitt kaffe för att jag var sen. Så där kom hon med kaffe och kram. En bra start skadar aldrig.
Jag hejar på 2025 fortfarande. Det känns så stort allt nu i perspektiv, när vardagen liksom är så oskriven, okänd och oviss. Verkligen ny mark.
Tillbaka här. Synd att det är för kallt att visa kavajen och kjolen. Det kändes kul att känna sig fin.
Hoppas ni får en fin start på ert, vad ni än tar er för.
<3
Mitt hjärtas lilla person. Första dagen idag på förskola, bara nån timme där. En skolgård full med barn. Både pirr och sorg samlat inom mig. Jag känner mig stum och ledsen i kroppen. Gråten trycker i bröstet. Som att jag inte kan sortera vad jag känner. Det är så stora känslor att jag inte kan placera dem. Det intima i att någon annan ska vara dig närmast på dagarna, svara på dina frågor, trösta dig och lyssna in. Stötta och finnas. Personalen var fin. Du sprang runt och upptäckte, var nyfiken, hittade nytt. Du är så modig och vi vill dig så väl bara. Det känns som en så liten värld med något rum och massa barn men också så stort med en stor lekgård där det är brant och just nu halt. Rädslan att du ska ramla och slå dig. Att du kommer lära för att du måste. Att du kommer växa, sova med andra. Samsas och uppleva. Det känns stort och fint. Det som skaver mest var känslan att miljön kändes lite eftersatt. Slitet och smutsigt. Att det var så otroligt kallt på golven. Ska du vara i det. Du kanske inte ser det, inte tänker på det. Du kanske inte tänker på kreativa leksaker eller bristen på eller miljön i sig när du upptäcker som ett barn.
Bara någon är snäll och ser dig. Så kanske det blir annat längre fram till hösten. Att få plats där vi vill. Där vi tror du kommer sprudla mest. Men vad vet vi.
Jag vill bara ditt bästa och det är kämpigt att släppa iväg dig. Men att få hoppas att vi gett dig den grunden du behöver för att klara det.
Och att du igår för första gången sa ”tillbaka” när jag sa det till dig. Att om vi nånsin går så kommer vi alltid tillbaka. Det som känts viktigast att du förstår. Att du känner det. Att vi alltid alltid kommer tillbaka.
En minikollektion med abstrakta skulpturpar i kontrasterande glasyr. Som en hommage till lerans kropp och bestående. De rör sig mot varandra och hör ihop men kan också stå separat. Förenade men också olika.
Jag tycker väldigt mycket om hur de blev. Både för att jag tycker de blev vackra i sig men de symboliserar också för mig att våga prova nytt och annat.
Att sticka ut hakan och blotta hjärtat. Skapa utifrån där viljan och glädjen finns i stunden.
Sculpture no. 1
Sculpture no. 3
Sculpture no. 4
Sculpture no. 2
Sculpture no. 7
Sculpture no. 5
Sculpture no. 6
Hoppas att ni också tycker om dem. De är till salu och säljs via min instagram.
<3
Reklam för egen verksamhet
Fick upp @frejabakjosias som förslag på Instagram och såg de här bilderna.
Ljuset, Togo, lekfullheten. Möblerna. Färgerna. Bjälkarna. Allt.
ÄLSKADE.
<3
Jag skrev igår på instagram att jag är en sentimental materialist.
Hela jullovet har vi varit hemma och mest tagit det lugnt, sjukdagar blandat med de där det bara är bristande ork eller ambition. Vi har iallafall tänt brasor och myst under täcke i soffan. Och jag gillar det men inte för länge. Det känns svårt med aktiviteter ute nu när det är kallt osv. Jag hade önskat att vi åkte in till stan igår men det slutade med att jag åkte in själv en stund.
Lämnade tillbaka en tröja och kollade lite på Åhléns för att se om jag kunde nyttja julklapp från jobbet. Så annorlunda det känns att handla på stan nu när jag oftast handlar online. Jag föredrar det egentligen. Och det är lättare att stå emot i verkligheten faktiskt.
Jag köpte iallafall mitt favvokaffe, och baristakillen kom ihåg min beställning. Sa den till mig och jag bara nickade och sa yes. Det känns alltid så välkomnande och fint.
Jag invigde min nya väska och det kändes som det mest högtidliga med utflykten. Den väska som mormor hjälpt mig köpa, en sån där dyrgrip för livet. Som att jag bär med mig henne. Tidlös i svart men rolig i glossy på samma sätt som min lila lilla Chanelväska som jag köpte på nyår i Paris. Ett matchande par. Ett sånt här köp men också många av mina plagg och grejer känns som nya vänskaper, och med tiden gamla. Jag romantiserar och minns mina köp. Hur jag fått tag på en kappa jag letat efter i månader. När det känns menat. För mig är de inte bara materiella ting. Jag månar verkligen om dem. Är rädd om dem men jag använder dem. Med kärlek och respekt. Och just såna här väskor som håller i generationer. Som ska vara i livet och som Gunnel sen kanske ärver. Om hon vill. Det känns väldigt fint och speciellt. Verkligen ett till nytt med detta år.
Jag valde rätt dag att åka in, vi har varit inne de gråa dagarna och igår var allt så vackert blått. Kallt men vackert.
Jag gick mitt favvovarv, och känslan av att stressa och skynda när jag är borta från Gunnel kom när jag väntade på bussen. Det är verkligen en känsla som tränas upp och tänjs.
Känslan släppte väl inne i stan och jag njöt av att vara själv. Det är som ett mode som tar en stund att inse. Att vänja sig, stänga av alerten.
Att inte behöva fokusera eller bry sig om något mer än mig och min agenda för en stund.
Den här stolen har jag älskat i flera år. Först med Hawaiityg men så vacker här i fårlurv.
Jag kände mig som tagen ur ett Tyra Banks top model avsnitt ”show the bag” sell it haha. Men jag ville visa er och det är svårt utan fotograf.
Jag och de eviga spegelselfiesarna.
Älskade väskan från första stund. Skrev det på instagram, att jag till och med piffade mig lite från långkalsongslivet när jag gick för att hämta den.
Den här mademoiselle bag modellen hittade jag på Vestiaire för några månader sen och blev kär. Så jag har haft den på bevakning. Lite annorlunda och kul men fortfarande klassisk. Och så kom rätt väska upp. Den är det.
Och nu har ni sett henne.
Eric tycker jag är helknäpp när jag sa att jag visat väskan stan men det kändes så igår.
Det vackraste huset jag vet i stan. Karlavägen 49. Ringde Eric och frågade om man kunde bevaka ett specifikt hus på Hemnet. Om man kunde skulle jag bevaka det här. En Wes Andersonsk rosa dröm.
På temat att inte vara med någon som fotar. Så roligt att min gymnasiebästis skickar en bild från någon stockholmsfotograf och ba: ”där är ju du gullis”.
Och ja titta där var jag. Så fin bild av @visualtale. Ett extra minne från dagen.
Hoppas ni känner er utvilade och redo för nya rutiner och nytt år.
Jag tycker verkligen det nya året känns som en ny början i år.
Hoppas känslan förblir.
Jag hann glasera mina nya skulpturer under Gunnels nap. Hon vaknade några minuter efter att jag kom in. Ingen vila för mig då men ändå mysigt. Och alltid samma väldiga förväntan på att få öppna ugnen igen i övermorgon och se resultatet.
<3
Det är så vackert när solen lyser upp huset, allt förutom att dammet syns.
Imorse åkte vi pulka lite snabbt på vägen till att handla ved. Lyxen att ha en bra backe precis utanför huset.
Hemma nu sover Gunnel och jag gick in i full Martha Stewart mode med långkokt pulled pork i ugnen samtidigt som jag gör en buljongig kycklinggryta till lunch.
Jag ska dela pulled pork receptet också men lyckades inte få till länken nu.
Så tillbaka till den franska grytan, ett totalt eget hittepå som jag gjorde för länge sen med det som fanns hemma men som jag älskar och blir glad varje gång jag kommer på att vi kan laga! Därav franskinspirerad osv eftersom att its all me.
Du behöver (men kan också ta lite vad du tycker är gott i samma värld). Receptet blir en gryta men typ 2-4 pers.
Några små potatisar
En röd paprika (men jag brukar ta typ halva)
Vitlök
Purjolök (en fjärdedel ish)
Bönor
Majs
Färsk persilja
Tomatpuré
Grädde
Hönsbuljong
Kycklingfilé 1 – 2 st
Salt peppar och som mormor alltid sagt, en nypa socker.
1. Skär upp potatisen i lite rustika små bitar, därav lantligt också pga behöver inte va så snyggt. Mest mysigt och gott!
Börja fräsa den i lite olja med mer smör.
2. Ha efter någon min i purjolök och paprika och fräs vidare.
När det börjar bli mjukt och lite lite färg så har du ner typ nån matsked tomatpuré och 1 eller 2 hönsbuljongtärningar beroende på hur starkt du vill ha.
(Går ju att testa och ha i lite mer.)
3. När tomatpurén fått fräsa in lite har du i riven vitlök, typ två klyftor. Och några sekunder efter häller du på vatten. Typ 6-8 dl. Det ska täcka allt.
4. Låt koka till potatisen är klar, cirka 20 min.
5. Ha efter 20 min där i tunna skivor av kyckling (typ strimlor) och salta och peppra kycklingen innan du har i den. Sen har du i bönorna (vilka du gillar, idag har jag borlotti och cannellini) men jag brukar ha nån blandade bönor från ica annars. Majsen också.
6. Ha i en skvätt grädde för att få lite fylligare konsistens, typ 1 dl. Det gör inget om den spricker lite i buljongen. Buljongen ska vara lite ljusbeige orange.
6. Smaka av och ha sen när det är klart i en kruka persilja, finhackad.
Ät i djup skål och se det som en varm kram från mig.
Och gott nytt år! Jag har en fin känsla kring 2025, som en fin tom nystart. Ett oskrivet blad att fylla med de känslor och aktiviteter som gör en gladast.
Såhär. Min kusin är ju proffs och geni och fotograferar kokböcker bland annat, fattar inte. Jag kan aldrig fota mat och få det att se gott ut. Men försökte till er.
Skvallra snälla om ni lagar!
<3
Vi har varit sjuka i några dagar. Gunnel hade sitt livs andra feber i förrgår natt och jag blev så rädd. Vi hade ingen termometer hemma och jag kände bara hur hon var som en bastusten på mig. När ens barn inte mår bra blir jag typ hej vill ringa 112 mode för att jag blir så rädd att något ska hända henne.
När affären öppnade åkte jag och köpte termometer och det var inte så hög feber som jag var rädd för.
Men nu är även jag snorig med ett sånt tryck i ansiktet.
Jag har när Gunnel sovit börjat kolla lite brittiska serier. Min morfar älskade dem och vi brukade kolla ihop och ringas och prata emellan avsnitten. Något jag verkligen saknar. Men jag vet vad han skulle säga. Nu har jag sett två serier som han verkligen hade gillat.
Så det minsta jag kan göra är ju iallafall att tipsa er.
Kollade den här i förra veckan och tyckte så mycket om. Oväntat och spännande. Såg klart slutet på bussen på väg till jobbet, säger ändå något om graden av spännande.
Och den här. Såg klart igår. När en tror en vet hur det ska sluta men aldrig hade en aning.
Väldigt spännande och bra. De är så duktiga på att skapa känsla. Och inte för gulligt crime utan läskigt på riktigt. Utan att vara amerikanskt obehagligt och blodigt.
Och något helt off topic men såhär febrig och slut i soffan blev jag så glad av den här bilden på mina servettringar i APLACE butik bland massa annat fint. Det är lite ofattbart och jag glömmer att min keramik liksom säljs i en favvobutik i stan. Blev påmind och kände det. Så stolt och tacksam.
Hoppas att bli bättre snart. Eric blev sjuk först och mår bättre så jag hoppas jag följer honom.
Nu är han på väg att hämta ljuvligt god indisk lunch. Tackar @hosmjaumjau för påminnelsen och suget på indiskt.
Det lär bli ett lugnt nyår hemma med kanske lite godare mat bara. Och det känns perfekt. Trött efter julen. Även om det bara var nån dag.
Vill se dokumentären om Avicii som kommer på Netflix på nyårsafton. Lagom nivå på plan.
<3
Konstnär, keramiker, jurist & mamma. Här inne vill jag dela med mig av det som inspirerar mig, och om det som är svårt. Om livet som mamma. Om härliga outfits & inredning. Restaurangbesök eller härlig mat. En blandning av allt jag älskar & det som gör mig glad eller berörd.
Instagram: @jeanetteakerbergceramics