Så ett litet hej. Var rädda om er i vädret som ska komma.

<3

Jag låg vaken i gryningen och började tänka. Hur världen just nu gör det svårt för oss att känna lycka, eller hur den motverkar den. Hur mörkret tar sig in. Ändå känner jag en lycka, sådär i själen. Ett lugn. Att jag nått en plats med mig själv där jag mår bra, även när det svänger runt om. Även om jag inte får sova osv. Så har det inte varit innan. Keramiken har gett mig mycket lugn. Och livet just nu. Men jag har skärmat av sen länge, nyheterna går inte att ta in. Krig i vissa länder och nån timme bort med flyg fashion week i ett annat land. Kontrasterna hela tiden.

Miljön men också allas drömmiga resor. Listan kan göras lång. All nyproduktion. Nya kläder och möbler.

Och var hamnar jag i allt det här.

Jag vill inspirera och peppa men jag kanske också ibland blir som en del av allt en stress mot det perfekta, att vilja ha allt. Verkligen inte för att jag har allt men för att vi ändå kanske oftast vill porträttera oss på ett smickrande sätt. Även om jag verkligen skriver sant och i det jag är i. Precis som tankarna går i huvudet. För mig känns det äkta viktigt, att vara sann och genuin. Att inte bara ta utan verkligen fokusera på att ge.

Ibland får jag en fråga på instagram om något och ett ”tack så himla mycket att du tog dig tid att svara” eller ”tack för att du svarar”. För mig känns det som en självklarhet. Att skriva eller verka mot ett tomrum för egen vinning skulle inte alls kännas givande eller härligt. Sen får jag inte 100000 meddelanden om en tröja men ändå. Jag vill se de som är i min sfär. Jag är här lika mycket.

Det fina blir ju i kontakten. Att vilja just inspirera och peppa. Jag kanske också bidrar med att väcka ett köpsug med olika kläder osv men jag hoppas ändå att jag visar på en nyansering. Jag varvar nytt och gammalt och bär på olika sätt. För mig är kläderna en stor del av mitt uttryckssätt och något som jag behöver för att må bra. Att fantisera om en riktigt bra outfit och sen ha den. Det kan tyckas ytligt men what ever floats your boat osv.

Men det känns viktigt att det finns bäring bakom en yta. Att allt inte är perfekt eller anspelande på det. Jag kan inte ta bilder på samma sätt som andra, jag har inte världens vackraste lägga med det där ljusinsläppet som får allt att se magiskt ut. Vi har massa fina saker men också otroligt stökigt nu. Jag önskar att det inte va helt så. Jag vill dela en större bild. Glimtar av en helhet.

Anders Hansen pratar så klokt om hjärnan, sociala medier och lycka. Jag kan verkligen rekommendera hans första sommarprat för den som missat. Eller Stina Wollter i Värvet, hennes söndagsintervju i p1. Samma med Marie-Louise Ekman. Program jag fick med mig klokskaper för livet ifrån. Som ett gratis terapisamtal. Tillbaka till lyckan, eller att kanske lyckas känna tillfredställelse över det egna, det lilla får ju en känga varje gång andra är på semester, köpt något nytt fint. Att en själv vill ha, vill äta den där middagen och på något konstigt sätt känner sig mindre värd där hemma i mjukisarna.

Att andra både har ett perfekt hus, sommarhus, barn, kille, jobb, life, kropp och allt vad världen vill att vi ska tävla om. Den med lockigt hår vill ha platt och den med platt vill ha lockigt. Den med små bröst vill ha stora och den med stora vill ha små. Det eviga att vilja ha de andra har och kanske att missa just det egna värdet. Att bära lite mer skiter i i sig.

Jag vill bidra till det snälla. Det som liksom gör oss till människor. Att se och finnas för varandra. Att ge en röst åt det som är svårt. Men att också få vara ytlig och glädjas åt materiella ting eller gott kaffe.

Att lyckan måste letas på rätt ställen, prioriteras fram i all denna massa.

Jakten på perfektion kan verkligen äta upp en. Och vad vill jag säga med detta, jag vet inte helt. Men kanske blir detta en reminder eller reflektion både till mig själv och den som känner för det. Att det viktigaste vi har är oss själva, vår omgivning, hälsan och snällheten.

Det andra är strösslet. Och allt är aldrig som det ser ut, inte bara. Inte för nån. Och jag vill vara här äkta och sann. Och jag kommer alltid svara om du skulle skriva. Och jag är så tacksam att ni kommenterar om era erfarenheter om föräldraskap och annat.

De som är på jobbet kanske ett helt liv och aldrig öppnar upp, kör vädersnack, aldrig nämner sin familj vid namn eller vänner. Det förstår inte jag. Det är inte jag. Men alla är vi olika.

Jag har delat allt jag går igenom på senare år, den ofrivilliga barnlösheten, psykisk ohälsa i barndomen. Livspussel och oro. Och jag har bara fått så mycket tillbaka. Att fylla på sitt eget, lära av andra. Få nya synsätt och infallsvinklar.

Det tror jag vinner i längden. Det lilla livet liksom. Tillsammans.

<3

Tänder, växtvärk, nattskräck, fomo, det nya mörkret vem vet. Vi har haft en period nu på nån vecka när Gunnels sömnschema ändrats. Det som funkat innan funkar inte riktigt längre. Hon lyckas bli övertrött under nattningen istället för att somna och vill då inte heller amma. I lördags gick det så långt att vi alla fick åka ut med bilen för att få henne att somna. Det är så svårt att känna sig så clueless, att inte ha gett sitt barn redskapen fast jag gett allt utifrån förmågan jag besitter. Kanske är det bara en fas. Men i lördags var det så jobbigt att se henne så ledsen utan att veta hur vi ska hjälpa eller liksom nå fram. Och det där att låta henne skrika, prova lägga i sängen. Hon skrek outtröttligt i två timmar trots hur trött som helst. Jag har velat amma länge för att hon gillar och det ger närhet/trygghet gos men då kände jag mig misslyckad. Igår gick det bättre men det tar lång tid. Och en själv går på nålar rädd att det inte ska gå vägen.

Och sin egna sömn på det. Det är något annat det här, att inte kunna styra över sin egen sömn, inte kunna kontrollera eller välja utifrån sitt eget behov. Att det görs av någon annan. Som du också telepatiskt ska få att somna på något sätt, lugna och nå fram till trots att hon inte är vaken eller helt närvarande. Jag tänker att det sen när hon är större går att intellektualisera mer. Intalar mig det men vad vet jag. ”Nu sover vi” ”nu tröstar jag dig” ”kom här hjärtat så ligger vi nära” ”du är trygg hos mig”. Men jag upplever inte den nåbarheten än. Det är mer fysiskt nu. Och att en själv lärt sig att sova lite som en soldat. Redo att vakna when ever. Men nu när hon inte somnar förrän närmare 21 (trots att vi börjar vid 19) så blir det aldrig riktigt någon paus att hinna nollställa och hämta andan. Att inte få det där vattenhålet på kvällen. Lilla stunden att helt vara sig själv ostörd. Inte alltid lika gulle gosigt som på film men vem trodde det.

Tänker som Astrid Lindgren att ge barnet kärlek och trygghet så kommer resten på kuppen inom sinom tid. Men det är igen så att jag imponeras av alla småbarnsföräldrar och allt detta rodd.

Vad gör en inte för de små liksom.

<3

Gunnel och jag har varit vakna ett tag, gått till ICA och köpt frukt, pressat juice och haft det mysigt. Nu sover hon i vagnen och jag ligger i soffan och kollar Antikrundans gamla avsnitt som
SVT släppt på nytt.

Jag älskar verkligen Antikrundan, det är så mysigt, fint, lärorikt och kul. Ett snällt program som gör gott och vill väl. Vi sitter alltid bänkade när det sänds. Mitt tips i feel good väg.

Borde gå ut en stund i studion men vi har haft en period av mer vaket och ledset på nätterna så nu sitter jag här och bara är.

Hoppas ni får en jättefin helg och tack för att ni finns.

<3

<3

<3

Jag började känna av en förkylning till helgen, i fredags begravdes mormor och det blev en vacker livsfirande fin ceremoni. Så fint det kan bli. Och i lördags hade jag tjejdag med Petra & Pernilla. Lunch på Riche och sen teater på Dramaten. Lunchen blev sådär SATC optimalt härlig med drinkar god mat och updates om allas liv, roliga planer framåt.

Men så lagom till i söndags började jag hosta och har stegvis tappat rösten.
Så jag har hållit mig hemma och jobbat på distans. Det har varit jobbigt att hosta och inte kunna prata, vilket jag älskar, så det har varit kämpigt MEN mina axlar har sjunkit. Jag har istället för att behöva skynda konstant hittat tid, på morgonen att spendera tid med Gunnel och mysa istället för att resa. Jag har hunnit få till någon stund ute i studion efter jobbet. Planerar inför lite kommande nytt och roligt! Jag har fått äta lunch med de mina, skärma stressen i min borg. Jobba med tända ljus och vårt goda kaffe eller te.

Det har varit min bästa vecka på länge trots allmäntillståndet som sjuk. Mitt sinne har haft ro. Tack för all er omtanke och nu blir det fint med lite långhelg och att tänka extra på alla fina som inte längre finns med oss.

<3

Säljer några fina dyrgripar som jag använder för sällan<3

Kan både skicka eller mötas på stan. Swish är toppen!

Smsa 079 341 3556 eller skriv kommentar om du är intresserad av något!

<3

Jag läser era kommentarer och blir så varm. Ni är så kloka och fina. Blir stolt och mallig över att ni är inne här och läser.

Jag känner det när jag läser och läser om, hur viktigt det är att stötta och se varandra. Att en får tillbaka av att ge. Att delandet och omhållandet av varandras känslor är så fint. Att det sårbara inte är lika sårbart när det tas emot av andra snälla välmenande fina. Att vilja varandra väl.

Så tack. För att ni läser, finns och delar. Utan er är det ju bara ett skrivande ut i tomma intet.

<3