Standstill

Jag vill inte vara en broken record och det finns nog stor risk för upprepning men jag kämpar just nu rätt mycket i mitt huvud med att räcka till.

Det känns som att jag springer konstant men alltid är sen. Jag njuter inte av varandet och jag känner mig inte närvarande nånstans. I korta stunder men det är för mycket som jagar på, som jag har svårt att själv råda över eller stoppa.

Jag tror att det mesta bottnar i hur intensivt det är på jobbet, på ett sätt som nu mer ofta än sällan känns nästan ohållbart och åtminstone svårt. När det mellan möten knappt finns tid att jobba ikapp eller gå på toa. Att hinna bättra på läppstiftet. De sekunderna finns inte och det kanske är världsligt men det är också talande för tempot.

Hemma i alla fall i vardagen tycker jag är så svårt. Att inte hinna duscha av sig dagen i någon lugn och ro, tio minuter av pust nu tar vi av oss den här dagen och äntrar hemmet i mjuka snälla kläder, utan smink, utan fasad. Den lilla stunden är svår att få till, den gör våld på Erics tid. Hans dagar är också väldigt långa. Vem tar man av när ingen har tid eller utrymme?

Och jag behöver det där lilla för att typ kunna landa, annars förblir jag i stressen jag inte vill ta med mig in. Restid och långa dagar på kontoret gör att jag är borta men samtidigt vill jag inte heller ta med mig känslan in hemma. Att liksom synas och finnas för Gunnel utan att ha tiden, jag vill inte vara hemma men otillgänglig, avvisande. Då är jag hellre borta och sen där hemma om ni fattar.

Men det där, att inte kunna gå upp i att laga mat, hacka en lök utan att ha andan i halsen över den lilla som klättrar i fönstret eller är påväg i trappan eller gräver i nån kruka eller äter av mattans trådar. Den stressen som ligger där lite hela tiden, jag bemästrar inte den.

Att liksom förlika mig med den känslan. Det kämpar jag med väldigt.

Att inte hinna plocka upp kläder i badrummet, att inte vilja prioritera sånt de få minuter som ges. Att bli stressad när det tar för lång tid för henne att somna, behovet av de där minuterna i soffan. Bara sittandes. Innan natten som halvsovs. Innan morgonen då jag måste skynda för att komma iväg, och även om jag går upp tidigare än nånsin är jag ändå sen.

Och vikten att lyfta upp henne när hon drar mig i benet. Att amma för att försöka söva om henne när jag smyger upp men inte lyckas.

Att få på mig linserna, ansiktsvatten, serum och kräm. Step one. Kanske klara av att gå ner och sminka mig, step two. Då får hon gärna vakna. Allt innan linserna blir stress. Men nu ramlar hon inte lika mycket. Nu kan hon vara utanför med klossar medan. Men det där. Jag sa det till min syster idag. Att jag inte kan andas för att jag inte bemästrar mitt liv just nu.

Jag hinner inte göra det värdigt för henne. Och inte för mig. Inte ens det basala hinns med. Och jag skäms för min otillräcklighet. Jag är besviken på mig själv. Men också uppgiven av situationen. Att jag inte har svar. Rådighet. Känslan av en lösning.

Jag får respekt i efterhand för alla som gör detta, hämtar och lämnar. Roddar och fixar. Jag springer hem från bussen. Känner av att jag är sen. Min kropp säger det till mig.

Jag behöver sova nån natt. Få gå ut på en middag. Hinna höra och hitta tillbaka till mig själv för att kunna ge. Och jag är på jobbet, jag äter och åker buss ensam. Men jag är då hela tiden påväg. Skyndar hem. Skyndar bort för att vara snabb tillbaka. Ständigt påväg och sen.

Och jag har kapat nästan allt. Helgerna blir bara en stund att andas några andetag. Att vila när hon vilar. Att plocka det som går. Jag hann också en liten stund i studion, men den där stressen. Att stå i skuld och vara tacksam. Att stunden i studion tar av Erics egentid, av Gunnels tid. Det där att inte vara sin egen.

Jag kämpar med det. Drömmer mig bort till när Gunnel kanske kan sitta och rita medan jag brer en macka, eller iallafall inte klättra ur stolen om jag inte gett henne något på två sekunder. En tidigare kollega skrev nyss på sin instagram att hon njöt så av sin åttaåring. Att hon inte förstod de som sa stoppa tiden om nuet jag är i.

Jag älskar Gunnel och jag älskar nuet också men jag hinner aldrig. Jag får inte andetagen att vara i nuet. Den där få bort dagen duschen. Mitt system är i uppror, låst av stressen och otillräckligheten. Jag hinner inte ens processa att mormor dött. Att jag är borta från mitt barn så långa dagar. Vi som satt ihop.

Den där stunden att hinna om, vara i förväg. Kommer den igen, säg att den gör det?

Jag har svårt att placera allt, att höra alla tankar men i detta befinner jag mig. Och jag vill så väl med allt. Jag vill vara närvarande och bra för Gunnel. Vara hennes trygghet. Men jag vet inte helt. Allt är ändå nytt för oss alla. Att vara familj. Att ha barn. En får aldrig den där lilla stunden på en sten i skogen. Reflektionen av vad som händer, livet som pågår. Livet som springer och jag som springer med det.

Men jag längtar efter att få stå lite still. Och att i den stillheten inte vara sen eller efter. Att nån gång hinna vara före.

<3