Tiden och att unna sig nuet

Ibland kommer tankar till mig på natten. Jag hör meningarna, hur jag vill skriva här. Inatt tänkte jag igen på ett samtal jag och min syster hade.

Att det är så galet att vi helt plötsligt har barn.

En är tonåring, lär sig om livet. Har precis börjat lära känna sig själv och letar sin väg. Med ro. Helt plötsligt slog en åldersstress till för mig, när jag närmade mig 25. Att det kändes som att livet behövde väljas då. Man provar sig fram, lever i olika relationer och det känns som att beslut behöver fattas så i god tid. Rädslan främst att aldrig få barn. Jag var inte alls så fokad eller intresserad innan där. Hade aldrig lekt med dockor eller vagn. Men så helt plötsligt ville jag inget annat än att rulla bugaboo, hålla ett litet knytte som är mitt, delat med nån annan älskad.

Rädslan att aldrig få det. En vän som fick höra tidigt att hon hade endometrios och skulle få svårt att bli gravid, blev sen gravid på första försöket tio år senare. Att ha levt med en sån stress och existentiell ångest i onödan. Hur ett uttalande kan påverka liv. När den som uttalar sig inte ens visste. Eller hade rätt.

Kanske är det charmen med livet, att en lever dag för dag utan att veta hur allt ska bli. Vad som blir bäst.

Tänk om nån viskat till mig ”det kommer finnas en Gunnel om några år”. Andetaget jag hade kunnat andas ut. Hon lät sig vänta på och jag hann fler än många gånger tappa tilltron att hon en dag skulle finnas. Och nu finns hon.

Samma som gravid, att jag försökte unna mig att njuta och vara glad men rädslan va ju där, att jag kan förlora. Att något kan gå fel.

Och nu helt plötsligt bara finns hon och springer runt. Jag ser gravidbilder och kan knappt minnas även om jag minns allt. Att jag varit gravid. Att jag varit en annan innan.

Nu upp i allt så är det väldigt fokus på roddet, att få ihop allt. Jag hoppas och drömmer om att få landa lite, känna att vi bemästrar. Att man kan dricka klart en kopp kaffe utan att hon behöver en eller slår ihjäl sig klättrandes på allt. Jag ser ju andra som kan och håller i det. Längtar fortfarande efter den där middagen på stan. När Eric kan natta. Att få tacka ja till event efter 17 tiden.

Och det är klart han skulle kunna, men det skulle innebära att hon behöver vara ledsen och vi vill vänta med det. Se om hon växer ifrån. Jag har hört andra som nattammar till typ 2 års ålder och kanske längre men det känns som att det inte pratas så mycket om. Vi ska vara tillbaka i allt, kunna lämna över och lämna ifrån.

Nu när jag har mycket på jobbet skaver det i mig, att jag fråntas tid med mitt barn, hon tid med sin mamma. Det blir som en djuriskt instinkt som markerar att den vill förenas. Att dagarna iväg inte kan bli för långa.

Jag längtar ändå samtidigt efter den egna tiden och den kommer. Det kommer vara overkligt härligt. Om några veckor ska jag, Petra och Pernilla på Dramaten. Eftermiddagsvisning med lunch och drink innan. Jag har redan min outfit klar. Och pirret puttrar.

Men jag påminns iallafall om det där ”glöm inte den dagen du drömde om vad du har idag”. Och minns hur jag knappt kunde andas i längtet efter barn och rädslan att aldrig få.

Så var det för mig. Jag läste Carin Falks inlägg om att vara 35, nysingel och rädd över hur livet ska bli. Vad som blir vägen. Och den kommer bli otrolig oavsett.

Ibland när barnlivet är tufft, längtar jag ut, aldrig från Gunnel men till friheten. Att inte ha någon som är beroende av en. Och det livet är också underbart. Jag har tänkt att wow tur att jag verkligen verkligen ville ha barn för det är en uppoffring. Även om en får allt tillbaka. Men det går att känna allt. Det ryms både och.

Alla har vi våra vägar som ska vandras och våra oroer. Och jag bara är i det ett tag.

Tacksam för att allt är som det är, att allt i efterhand känts menat. Att det blev rätt i tiden. Att det fick ske som det var tänkt. Att släppa kontrollen och bara hänga med. Göra det bästa av varje dag. Men vissa tankar kan bara tänkas i efterhand. Scenarios ses med klara ögon. Aldrig innan eller mitt i.

<3