Tack för alla fina ord och kommentarer. Det bär upp och håller om.

Nu är vi påväg hemåt och det blev ändå fint. När det inte blev härligt eller lyckat utifrån så slöt vår lilla familj upp och vi bodde på hotell. Sov inte så bra men ändå mysigt med hotellfrukost.

Eric och jag såg Filip & Fredriks den sista resan i sängen när Gunnel somnat. Mysigt att sådär dela en upplevelse i en film. Kunna prata om vad vi tyckte och tänkte.

Vi åt en fantastiskt god fisk via recept från tusen små rätter på instagram. Torsk med parmesangratinerad vitvinssås. Coq au vin på julafton där alla hjälptes åt i köket.

Gunnel fick en fin traktor med djur och Fantus som gosedjur. Helt galen i FAATUUU ni som vet vet. Så hon var lycklig. Och vi såg henne närmast. Omsorgen och fokuset på det lilla och mysiga.

Nu sover hon i bilen och vi lyssnar på dokumentär. Och jag är lycklig att ha min lilla familj som är min, den skapade valda familjen. Och jag hoppas för evigt att Gunnel alltid ska vilja fira jul med mig. Jag ska alltid sätta henne först. Vänta in henne. Vara där och erbjuda en hand.

Det går att göra om och göra rätt och jag är oerhört stolt över mig själv och det jobb jag gjort under flera år innan Gunnel. För att bädda bättre, erbjuda en annan stabilitet och värme genom att vara känslomässigt så tillgänglig jag förmår.

Hoppas ni alla får fina lediga dagar, oavsett hur många de blir.

Och igen är jag så tacksam för er, att ni tillsammans blir en mjuk famn att landa i. Med så kloka inspel och tankar som jag växer med. Ni är fantastiska.

<3

Stressen man känner som förälder inför längre resa med små barn. Som en skyndar. Roddar. Vi ska fira jul hos min syster i Linköping.

Så finns en förälder som lever ett väldigt eget vuxet liv med en annan vuxen och en hund. Och som har varit hos min syster sen igår. Föräldrarna våra går omlott. Vi skulle ses när vi kom och byta julklappar. Jag har skyndat sen 07:30 imorse att liksom ta oss fram så bra och smidigt som möjligt. Packat för att vara effektiva. Åkt lagom till Gunnels nap osv. När vi kör in på gatan ser jag hennes man gå mot bilen. Vi parkerar och när vi kommer in säger min syrra att de har åkt. De åker alltså i samband med att vi kommer. De har väntat från 12-14. Vi kom 14:25. Det var tydligen inte good enough. Hon tyckte de hade väntat och att vi var sena utifrån vad de föreställt sig.

Vi ser dem alltså gå ut genom dörren och när vi parkerat är de borta. Jag ringer och ba hallå vadå gick ni. Då är hon liksom sur på mig, sur på oss. Jag säger typ dra åt helvete, tappar det. Du har ingen att förhålla dig till. Du åker hem med din kille och en hund till ett tomt hus, ni är ihop, ni kan lyssna musik fritt i bilen. Stanna hur många gånger som. Noll stress. Bara er själva att förhålla er till.

Då kommer hon tillbaka, fick dåligt samvete, men sur fräser och svär. Säger till mig. Klagar. Ifrågasätter. Är du nöjd nu. Inte ”kan vi göra något för er”. Mer ”varför va ni så sena”. Jag blir vansinnig. Säger igen dra åt helvete. Oförståelsen. Känslan av hur nedprioriterad Gunnel och vi är. 20 min sena med ett barn under 2 passade inte narrativet.

Att packa med barn, åka bil, äta, hålla alla nöjda och så är det en vuxen som inte har tålamod att vänta. Inte har förståelse. Sätter sig själv i första rummet. Ni var ju så jäkla sena. Kallar mig respektlös. Och det kanske vissa tycker men för mig är detta helt obegripligt. Jag vägrar förhålla mig. Barnet i mig gör revolt mot min vuxna.

Nu ger hon sitt barnbarn en julklapp som hon köpt och jag sitter i ett annat rum för att jag är vansinnig. Jag kan inte dela den stunden.

Gunnel har lärt sig säga moomoo fast de knappt ses. Men jag vet inte om jag längre vill att moomoo ska finnas för henne, när hon så uppenbart är så otillgänglig och centrerad runt sitt eget.

Sen kommer hon till mig och jag säger lugnare att jag blir så oerhört förnärmad och ledsen av beteendet, oförståelsen och självcentreringen. Det totala fokuset på sitt.

Hon ville inte att de skulle köra i mörkret. Frågar varför ses vi aldrig kan vi inte ses. Undrar varför. Ja undra kan en. Jag försöker se med annat perspektiv men det går inte.

Relationer är svårt och mycket stök kring julen, alla viljor, måsten, förutsättningar och situationer. Nya och gamla relationer som ska samsas. Jag vill befinna mig nånstans varmt, äta gott och vara i en snäll miljö.

Det blev en fin kväll med väldigt god mat. Tillslut. Men sorgen etsar sig fast. Den djupnar i och med att den nu även drabbar Gunnel.

Nästa år vill jag fira borta. Släppa prestigen i traditioner när det blir stök.

Ett utlämnande och ett blottande men så är det. Så vill jag leva. Utan filter. Äkta. Rått när det är så. Varmt och vackert när det är det.

Var rädda om er och era människor. Och det finns hjälp att få, samtal som går att ringa om du är ensam. Ja det är jul men det är också vilken annan dag som helst.

<3

Muntra tankar på morgonen men mindes nu att jag inatt låg och tänkte på hur mycket jag skulle vilja resa bort. Komma till värme och en annan miljö. Men nu mer än nånsin kan jag känna mig så rädd ibland för att dö. Tänker sällan på det men så slår det till. Helt svindlande och typ tappa andan rädd som om någon skrämt en. Det mindes jag från när Gunnel precis fötts. Jag grät inte utan var mer samlat rofyllt lycklig i grunden snarare än hormonell. Men när jag tänkte att vi en dag ska säga hejdå då grät jag. För det känns ofattbart och obegripligt. Det går fortfarande inte att tänka på.

Jag minns när jag var i NY för massa år sen, nykär och jag grät när vi skulle flyga hem för tänk om vi inte skulle klara resan. Jag minns att pappa kramade mig och sa men vi är alla ihop. Det kommer gå bra.

Som gravid var jag rädd under vintern att åka bussen i snö och halka. Att sånt en tar för givet och bara gör istället kändes riskfyllt och skört.

En ska ju inte ha katastroftankar men jag har dem. Och det går ju alltid bra, allt som oftast. Vi har klarat oss. Men ja tankarna finns. När vi flög hem från Wien och jag var gravid var det sån fruktansvärd turbulens. Nog min skakigaste flygresa nånsin och jag grät stilla. Inte bara rädd om mig själv längre utan om oss båda.

Som Bodil skriver ”Inget får hända dig. Nej vad säger jag. Allt måste hända dig och det måste vara underbart.”

Var det detta hon menade. För så sa mamma till oss minns jag, inget får hända er. Rädslan att rå om och vilja skydda.

Det är väl livets essens, att det är vackert för att det är skört. Men att känna det så nära är just i de stunderna svindlande. Men också en påminnelse om att uppskatta allt. Att inte bara vara i ekorrhjulet och vakna varje dag utan att vara tacksam för ännu en dag. Och det går ju inte att leva så konstant i tanken men om inte alltid så iallafall ibland.

Och jag är tacksam för varje stund. Och i tröttheten får en försöka låtsas.

Jag tänder vår fina svenskt tenn lampa nere först varje morgon för jag älskar den och blir glad varje gång. Tvn är på i bakgrunden och nu leker Gunnel med sina klossar på golvet.

Jag ska tända en brasa och sätta på julmusik. Jobba upp stämningen så kanske kropp och själ vaknar till.

Gunnel har lärt sig pussas och det är nog livets julklapp. Gulligaste nånsin.

Nu sjunger Svante Thuresson i bakgrunden. Hans julskiva är en av mina favoriter.

Här finns min jullista som jag spelar varje år med lite påfyllt längst vägen.

Tror jag känner mig skör nu i allt och då vaknar både rädslor och stora känslor. Högt och lågt. Stream of consciousness levernet i sin essens.

<3

Igår somnade Gunnel innan 22 för första gången på länge. Nattningarna är så utdragna, inte ledsna men hon kämpar så mycket. Googlar man fomo kommer det nog bara upp en bild på Gunnel. Vi är också inne i något där hon gallskriker så fort man ska ta på eller av henne kläder. Senast nyss när jag som själv fryser inne nu försökte ta på henne byxor och strumpor.

Vad är detta för tid. Hon är också förstoppad och vi kämpar så med att få matapparaten att fungera. I veckan slutade vi på akuten på kvällen och det är så jobbigt att se henne kämpa. Och att trots sina bästa ansträngningar inte veta hur en ska hjälpa. Men vi har världens bästa BVC och har fått hjälp som vi hoppas på nu.

När det är stormigt och motigt på flera plan är det som att det inte finns ork kvar. Platsen att samla kraft på. Bråkade med kommunen, ringde samordnare, handläggare och handläggares chefer. Argumenterade och kämpade men mötte bara kall byråkrati. Det är det värsta. Och en känsla jag själv åren jag var på myndighet och fortfarande alltid försöker motverka. Att vara en människa som hör och förstår från andra sidan liksom. Kämpade allt jag hade förmåga till och grät när sista samtalet lades på. Gav allt men fick ändå nej. Sorgen.

Igår sov hon kortare på dagen, hon är nere på en nap men den har varit lång. Vilket samtidigt varit skönt dagtid för att en hinner både plocka lite och sitta en stund och bara vila.

Jag vet inte vad som är bäst. Igår somnade hon tidigare men jag fick natta om en ganska lång stund när jag skulle somna. Tufft när en själv är förbi sin egen trötthet. Och sen kollade jag klockan när vi stökat runt länge på morgonen och då var klockan 06, så vi har säkert hållit på sen 05 något.

När hon somnar sent vaknar hon vid typ 08-09. Lite egentid på kvällen eller sovmorgon, en får inte allt.

Kanske är det mörkret som gör allt tuffare också. Nu snöar det ute så lite julkänsla och semesterkänslan har väl inte hunnit landa än.

Jag ser så många känns det som som gör saker med barn och träffar massa andra par, har barnvakt och är ute. Kanske är jag skyddande av Gunnels känsla på ett sätt som hämmar den egna viljan? Men det är ju en så kort period i livet och jag vill inte pusha henne. Även om hon skulle greja.

Jag kan känna just en känsla av misslyckande. Att vi kämpar med mat, med sömn och nu med temperament som är pust prövande ibland. Att känna sig som nån som torterar en annan bara när man försöker hjälpa. Och jag kanske är ego som känner mitt eget så starkt bredvid omsorgen för henne. Men jag gör det.

Jag kan känna mig så slut. Att jag liksom inte rår på mitt eget. Vi var på julbord förra helgen och det gick nån timme tills Gunnel inte köpte trånga ospringvänliga ytor längre. Alla småbarnsföräldrar som går runt varandra jagandes på de små. Att vi ändå är ute där fast det hade varit lättare att bara va hemma.

Men jag kan vilja gå på Skansens julmarknad med Gunnel, men kan också känna mig rädd att typ hur blir det om hon vägrar vagnen eller blir si eller så. Att jag inte är rädd för henne men mer känner mig rädd att inte bemästra situationen och därför försätter jag mig inte i den. Inte så ofta. Det känns som att man vill vara två. Och just nu får Eric inte bära så jag bär för två.

Han är modigare än jag nu. När hon var liten var jag den modiga. Vi bara åkte in till stan och allt löste sig. Men hon är otåligare nu, vildare. Energisk och underbar men liksom inte sitta och äta bulle på NK i all evighet haha. Inte för att man behöver vara det. Men just det där lugna mysiga hade varit mysigt att ha. Det kanske kommer med åldern.

Såg på Instagram nån meme med Beatrix Potter och en kanin som bäddar ner sin babykanin pussar pannan och går ut. ”This is what we thought motherhood would be like” och sen klipp över till en galen Hulken. Exakt så känns det. Och kanske är det mest jag som är naivt dum. Att jag trott lite att om en ger allt och bara är öm, pussar, bekräftar och klappar. Pratar och lär, ger allt en har så ska de inte bli Hulken. Men uppenbarligen inte. Eller så är det jag som behöver bli modigare och utmana. För allt löser sig ju.

Första dagen på semestern och snön faller som sagt utanför. Kanske borde vi tända en brasa så hon blir lite varm om fötterna utan strumpor.

Skäms lite både över min egoism och naivitet. Men jag tror att vi är fler som känner allt. Så jag delar ändå.

<3

Sista dagen på kontoret för i år idag och den fick vara en dag i konstens tecken, mitt glädjeprojekt. Väldigt mysigt och att nu snart få vara lite ledig med familjen.

Hörs snart mer men ett litet hej

<3

Jag har varit lite frånvarande här för att jag känt mig så uppe i massa tankar.

Närmast hjärtat var att vi i fredags fick ett väldigt tråkigt besked avseende förskoleplats för Gunnel. Att hon troligen inte kommer få plats där alla andra barn i området går, de barn på gatan som hon känner igen och har umgåtts med. En så fin förskola närmast oss som har fullt fram till sommaren. Kommunen där vi bor har under typ 40 år alltid godkänt en överintagning för kortare perioder men tydligen inte just denna gång. Så Gunnel och ett barn till får inte börja.

Hon kommer då ev börja på en annan kommunal förskola en bit bort. Och det känns så jobbigt i roten. Som att det är riktat mot oss. Att hon liksom blir utstött. Och på grunder som inte verkar välgrundade. Jag går in i mitt jurist mode och bråkar för henne men det tar så mycket och gör verkligen ont. Mina gamla sår från att ha varit mobbad väcks och det känns så orättvist och onödigt. Jag tog fredag med den nyheten så har väntat hela helgen på att kunna ringa runt för att få klarhet.

Eric nattar Gunnel nu och jag har sovit på soffan. Allt har känts bra men inatt när jag låg och kände mig ledsen inför situationen och att jag var ifrån henne och dem så kändes det väldigt utsatt och tungt inombords.

Jag vill hennes bästa och det kanske är jättebra på stället dit hon kommer men hela föreställningsbilden behöver ändras. Alla tankar och känslor. Bekantskapen som istället blir något helt främmande och annat. Men jag jobbar just nu på det. Och annars får hon om hon inte stormtrivs på det här andra, börja till hösten på platsen som det känns menat och tänkt.

Hur ett slentrianbeslut från nån på en kommun kan påverka ens barns hela vardag och miljö. Maktlösheten i att inte ha någon makt att sätta tillbaka. Och att de använt vårt ”accepterande av plats i väntan på första valet” som ett ja för att budgetera in oss och och besluta mot oss känns så så fel. Och nu har jag väl snart pratat med alla som går.

Det känns som att de också väntade och drog på beskedet för att vi såhär precis till jul och terminsstart precis efter inte ska kunna göra så mycket.

Jag som jobbat på myndighet och i offentlig verksamhet i flera år känner inte igen mig i bemötande eller hantering.

I övrigt börjar jobbet lugna ner sig och det är bara den här veckan innan julledighet. Jag önskar att vi hade en resa till värmen bokat men det blir mysigt ändå. Att vara hemma och rå om.

Jag hör gärna om andras tips eller uppfattningar angående att börja förskolan osv. Jag beställde massa slit och släng men ändå Disneykläder osv på Sellpy och även klisterlappar med hennes namn. Det kändes högtidligt som en förberedelse mentalt. Att den här överlämningen ska ske. Att vi försöker göra det bästa för henne för vad mer kan vi göra? Och hoppas att hon kommer trivas och ha kul.

Jag längtar efter det nya året. Att få en slags nystart som förhoppningsvis likt våren går mot det ljusa. Att börja känna att jag får lite koll på läget i livet.

Jag är så tacksam för den här platsen att ventilera och få så kloka inspel tillbaka från er som läser.

Bara att Eric kan natta Gunnel nu också är en omställning som öppnar upp för en och annan middag med tjejkompis och annat fint att varva in i vardagen och allt.

Men lite där är vi nu. Kämpar också med att få Gunnel att äta bättre, och somna. Det är alltid svårt att jämföra, att vilja väl och göra allt en förmår men att vissa saker inte funkar eller behöver mer tid ändå.

Snart är väl allt ett minne blott. Och nya faser tar vid.

<3

<3

Jag använder väldigt sparsmakat med smycken, mitt pärlhalsband och ett Louis Vuitton armband med ett J som jag haft i flera år.

För någon vecka sen skrev Kathrine Maron till mig, omg i det fick typ chock när jag såg henne bland mina meddelanden. Jag har ju postat hennes outfits som inspo, en av de coolaste danskorna. Så frågar hon om jag skulle vara intresserad av smycken från Pernille Corydon. Jag kollade på hemsidan och blev kär i allt, så klassiskt kvinnligt vackert.

Jag har väldigt krokiga sneda fingrar och skämdes för dem som liten, hittade på ursäkter till att de såg ut som de gjorde. Sen när jag blev lite större kunde jag se på min farmor att hon hade likadana händer. Vackert målade naglar men också sneda och krokiga. Då kändes det lite bättre.

Och idag älskar jag mina händer. Keramiken är en stor anledning till det, de är mina främsta verktyg som skapar åt mig. De tar fram min inre bild och tanke, realiserar i leran.

Nu är de otroligt torra och jag måste bli bättre på att smörja in dem. Men jag ömmar för mina händer. Förr hade jag alltid nagellack men det blir inte så bra med keramikandet, jag vill inte att det ska lossna flagnor i leran. Så jag målar aldrig dem längre, bara tånaglarna.

Jag har dem också väldigt kortklippta för det finns nästan inget obehagligare än att hålla på och skulptera i lera med långa naglar. Det blir också små märken överallt. Så skönt att kunna skylla de kortklippta omålade naglarna på keramiken.

En arbetares händer. Men så nu, med den här nya vackra ringen så älskar jag dem lite mer. Hela dagen igår gick jag runt som en nyförlovad och kollade ner på ringen.

Jag vill aldrig gå i god för saker jag inte känner för eller tror på, så tacksam för dessa vackra smycken.

Tack @pernillecorydon och @kathrinemaron för lyxigaste vardagssmyckena, kommer ha dem hela tiden.

<3

Ibland när jag får en inre bild, en känsla eller tanke kring keramiken kan jag nästan bli skakig av upprymdheten. Som en extas. En ivrighet att uttrycka.

Tankarna nu. Att vara ifrån. Att vilja finnas och utgöra en trygghet. En värme. Det trygga omhuldande. Minnesskapandet. Utvecklandet av form.

Jag tycker leran är vacker. Att formen alltid blir kropp på något sätt. Skapar en aura av befinnande. Av varande.

Och jag ville skapa något annat. Jag gjorde några skulpturer på samma tema som jag i min iver funderar på om jag ändå inte ska visa innan de är färdiga. Jag som är sämst på att hålla på saker. Otåligast på jorden. Så lite här med tankar om tvåsamhet, om tillhörande kontraster. Kanske borde jag hitta nån form av stenfyrkant att montera de på. Hade känts pampigt.

Behåller alltid en av något nytt som jag gillar. Men ska låta de glaseras härligt och sen fotas. Inom sinom tid men jag ser dem inom mig.

<3

Eric och Gunnel är fortfarande bortresta. Jag tror att Eric känner modet nu när han vet att det går. Att han får uppleva det mysiga med att sova intill sin lilla. Men också känslan att vara en annan persons trygghet. Att de växer i sin relation genom att kämpa och hitta lösningar ihop. Men jag kan inte prata för honom.

Jag är inne i många tankar själv. Det här är första gången jag ju spenderar tid med mig själv ensam sen Gunnel kom. Och inte tid på jobbet där jag ändå skyndar hem, där jag känner mig otillräcklig och stressad. Utan nu i känslan att jag iallafall för en dag i taget har all tid i världen.

Jag hinner med, jag tar undan disken utan att känna att det är min enda paus som jag inte vill slösa. Jag rår om mig, umgås och hittar tillbaka till mig utan barn. Som att mamma Jeanette varit den primära jag och att jag nu får umgås med mitt gamla jag. Att barnlösa Jeanette får hinna ikapp lite. Att ens hinna landa att jag är någons mamma, ibland försvinner den identiteten och jag har svårt att ta in det även fast stora delar av min dag och mina tankar kretsar kring det.

Att jag nu har myskvällar som kan få vara lite längre. Sitta uppe. Igår försökte jag sy en hatt jag försökt få tid till i månader. Den blev skit men att kolla film och vara koncentrerat uppe i det var otroligt. Att ansvaret inte hela tiden gläntar utan att vilan faktiskt är längre än så. Och jag känner att jag behöver den här tiden. Att jag är tacksam att få den.

Det där är en av de stora utmaningarna med att bli förälder och att ha litet barn. Att ens partner alltid blir ens avbytarbänk. Vill Eric träna byter jag av. Vill jag vila eller vara i studion byter han av. Att vi alltid är beroende av varandras vilja och ve. Tillmötesgåendet. Givandet och tagandet. Jag är tacksam att han kämpar och hittar nya vägar och att jag i det får just den här tiden för mig. Kanske är den faktiskt för oss alla.

Förr var jag rädd för att vara själv, kände mig just inte själv utan ensam. Men nu uppskattar jag den tiden. Räds den inte. Men tar alla bra poddar som känns trygga och ”hemma” slut kommer några sekunder av den där åh nej oron över att vara i sig själv under tystnaden.

Jag är mörkrädd och det har jag väl alltid varit. Men med fullt hus är jag inte det. Så just att släppa taget och somna i ett förutom mig tomt hus var sådär lite hjärtklappande. Men jag har sovit så gott. Inte det där legat vaken och tänkt och oroat mig. Utan verkligen däckat. Kanske är det just distansen. Ingen som kämpar i rummet intill utan att de är långt borta. På något sätt bortom mitt förstånd. Bortom min känsla av att hon är ledsen. Att vara frånkopplat och utloopad från all planering, omsorg och kärlek. Jag är i en stund av tystnad.

Köper mat jag gillar och tänder ljus varje gång jag sätter mig nånstans.

Jag behöver den här tiden. Och hämtar ikapp. Och hon mår bra. I det finns också vilan.

<3