Vilja och ork

Igår somnade Gunnel innan 22 för första gången på länge. Nattningarna är så utdragna, inte ledsna men hon kämpar så mycket. Googlar man fomo kommer det nog bara upp en bild på Gunnel. Vi är också inne i något där hon gallskriker så fort man ska ta på eller av henne kläder. Senast nyss när jag som själv fryser inne nu försökte ta på henne byxor och strumpor.

Vad är detta för tid. Hon är också förstoppad och vi kämpar så med att få matapparaten att fungera. I veckan slutade vi på akuten på kvällen och det är så jobbigt att se henne kämpa. Och att trots sina bästa ansträngningar inte veta hur en ska hjälpa. Men vi har världens bästa BVC och har fått hjälp som vi hoppas på nu.

När det är stormigt och motigt på flera plan är det som att det inte finns ork kvar. Platsen att samla kraft på. Bråkade med kommunen, ringde samordnare, handläggare och handläggares chefer. Argumenterade och kämpade men mötte bara kall byråkrati. Det är det värsta. Och en känsla jag själv åren jag var på myndighet och fortfarande alltid försöker motverka. Att vara en människa som hör och förstår från andra sidan liksom. Kämpade allt jag hade förmåga till och grät när sista samtalet lades på. Gav allt men fick ändå nej. Sorgen.

Igår sov hon kortare på dagen, hon är nere på en nap men den har varit lång. Vilket samtidigt varit skönt dagtid för att en hinner både plocka lite och sitta en stund och bara vila.

Jag vet inte vad som är bäst. Igår somnade hon tidigare men jag fick natta om en ganska lång stund när jag skulle somna. Tufft när en själv är förbi sin egen trötthet. Och sen kollade jag klockan när vi stökat runt länge på morgonen och då var klockan 06, så vi har säkert hållit på sen 05 något.

När hon somnar sent vaknar hon vid typ 08-09. Lite egentid på kvällen eller sovmorgon, en får inte allt.

Kanske är det mörkret som gör allt tuffare också. Nu snöar det ute så lite julkänsla och semesterkänslan har väl inte hunnit landa än.

Jag ser så många känns det som som gör saker med barn och träffar massa andra par, har barnvakt och är ute. Kanske är jag skyddande av Gunnels känsla på ett sätt som hämmar den egna viljan? Men det är ju en så kort period i livet och jag vill inte pusha henne. Även om hon skulle greja.

Jag kan känna just en känsla av misslyckande. Att vi kämpar med mat, med sömn och nu med temperament som är pust prövande ibland. Att känna sig som nån som torterar en annan bara när man försöker hjälpa. Och jag kanske är ego som känner mitt eget så starkt bredvid omsorgen för henne. Men jag gör det.

Jag kan känna mig så slut. Att jag liksom inte rår på mitt eget. Vi var på julbord förra helgen och det gick nån timme tills Gunnel inte köpte trånga ospringvänliga ytor längre. Alla småbarnsföräldrar som går runt varandra jagandes på de små. Att vi ändå är ute där fast det hade varit lättare att bara va hemma.

Men jag kan vilja gå på Skansens julmarknad med Gunnel, men kan också känna mig rädd att typ hur blir det om hon vägrar vagnen eller blir si eller så. Att jag inte är rädd för henne men mer känner mig rädd att inte bemästra situationen och därför försätter jag mig inte i den. Inte så ofta. Det känns som att man vill vara två. Och just nu får Eric inte bära så jag bär för två.

Han är modigare än jag nu. När hon var liten var jag den modiga. Vi bara åkte in till stan och allt löste sig. Men hon är otåligare nu, vildare. Energisk och underbar men liksom inte sitta och äta bulle på NK i all evighet haha. Inte för att man behöver vara det. Men just det där lugna mysiga hade varit mysigt att ha. Det kanske kommer med åldern.

Såg på Instagram nån meme med Beatrix Potter och en kanin som bäddar ner sin babykanin pussar pannan och går ut. ”This is what we thought motherhood would be like” och sen klipp över till en galen Hulken. Exakt så känns det. Och kanske är det mest jag som är naivt dum. Att jag trott lite att om en ger allt och bara är öm, pussar, bekräftar och klappar. Pratar och lär, ger allt en har så ska de inte bli Hulken. Men uppenbarligen inte. Eller så är det jag som behöver bli modigare och utmana. För allt löser sig ju.

Första dagen på semestern och snön faller som sagt utanför. Kanske borde vi tända en brasa så hon blir lite varm om fötterna utan strumpor.

Skäms lite både över min egoism och naivitet. Men jag tror att vi är fler som känner allt. Så jag delar ändå.

<3