Nu sitter jag med den där påtåren, en andra kopp varm choklad med grädde.

Jag har sovit så gott. Jag har inte drömt utan jag har bara sovit. En så otroligt skön säng och fluffigheten.

Att sova igen utan ansvar.

Jag hade lite hjärtklappning precis när jag skulle somna. När jag insåg att det här var första natten ensam sen de la upp Gunnel på mitt bröst för första gången. Alltid har vi varit ihop. Så nära. Sovandes i flock.

Jag hoppades så att de hade det okej, att de skulle få sova.

Förutom väldigt stenhårda bröst vid 05:30, ett väldigt annars icke tillstånd, och att jag fick vakna för att pumpa så har jag sovit så gott och tungt. Jag är ju van att sova på några timmar med flera uppvak. Det här var nästan berusande. Och så ljuvligt. Om så bara för nån natt nu. Men så fantastiskt.

Vaknade till en bild av en stolt Eric. Så fint.

Tog ett morgonbad och har nu ätit frukost. Ska unna mig en promenad och kanske köpa något varmt och gott att dricka.

Det är viktigt att ta hand om sig själv också och det här är so far so ljuvligt.

<3

Ett första dygn. En så annorlunda stund. Eric & Gunnel är iväg på mini get away i Dalarna och jag är själv för första gången. Jag har varit själv ju på dagarna & på jobbet. Men att vara själv såhär en dag. Jag har tagit in på hotell. Ätit lunch med Petra, strosat utan stress, inget skynd eller dåligt samvete. Jag har hunnit prova kläder, hunnit dricka kaffe & prata. Unnat mig en koreansk vintagekappa som matchar mitt läppstift. Bett om hotellrum med badkar. Kollat Martha Stewart dokumentär på Netflix och ätit sushi i sängen. Njuter. En bröstpump fick köpas för att jag glömt min på jobbet. En sorg & en känsla av att jag överger henne. Att jag fråntar henne något hon älskar. Med att somna ammandes. Men jag har känt ett behov växa. Av att få ha kroppen ifred.

Och så skickar Eric bilder på dem, små videosnuttar & jag tänker att hon växer. De passerade Falun där vi bott. Att hon går på våra gator. Att de upplever massa & skapar minnen. Jag hoppas att hon ska somna okej & sova. Att vi alla ska utvecklas i det här. Komma in i en ny fas. Det är inte lätt att bryta mönster, att våga prova nytt & se vad som händer.

Jag ska sova med massa fluffiga kuddar ensam för första gången på 1,5 år. Jag saknar henne, jag saknar dem. Men jag ska bre ut mig & hoppas kunna sova gott. Att låta mig själv njuta av denna stund. Att hitta kraft och återhämta. Bada en gång till innan frukost. Läsa tidning, lyssna pod. Ta promenad, dricka upp & ta påtår.

Jag känner att jag hör mig själv igen, rösten som liksom behöver lite tid för att komma fram. Att få lite ro som inte bara är nån timme. Den där egentiden som är så viktig. Och det får vara ego eller selflove eller what ever.

Jag tycker det känns fint att de upplever, att ett försök till slut på nattamning inte bara blir ledsamhet och hemmavid. Att höra skrik från ett annat rum. Utan att det får ske i fin omgivning. Där hon skapar egna minnen med sin pappa.

Och mamman i mig får vila en dag, släppa fram pre mama Jeanette bara för en stund och det här känns som en skiftets dag för livet. En stund på den där stenen i skogen. En stor stund i det lilla. Stolt att vi vågar.

<3

Verkligen en påminnelse nu och särskilt kopplat till det jag skrev nyss.

Att rikta energin mot det äkta, nära och snälla.

<3

Igår kände jag mig sådär helt dränerad, totalt slut i själen. Grät i soffan efter nattningen. Men Gunnel somnade en timme tidigare än vanligt och jag hann just sitta med Eric i soffan. Att bara hämta några andetag. Och vi fick sova inatt.

Vaknar till snö men har köpt nya knallrosa låga Fubuki vinterskor och de är så sköna att jag bara kände åh när jag klev ut. Och jag fick en så fin brun fuskpälsmössa av Susanna igår som jag också invigde. Fick till och med med mig vantar till mina så torra spruckna händer. Att hitta glädje och kraft i det lilla.

Jag har varit väldigt ledsen på jobbet. Och när energi tas överallt är det svårt att omgruppera. När det aldrig finns tid för återhämtning. Att läka. Men en natt sömn blev lite laddning. Bara sådär så det går att befinna sig över ytan.

Jag ska verkligen vara rädd om min energi. Och det är svårt. Det är fint att ge och så jag vill vara. Men när en är där ute och sticker ut hakan, visar sig sårbar och svag. Och den andra inte värnar eller är medmänsklig. Då tar skadan vid. Och mer rotat. När man inte är beredd.

Det är så intressant hur elakhet och småsinthet överskuggar allt det snälla och fina. Typ äter upp ljuset. Och det vill jag inte. Att det dåliga gör att jag inte har energi att ge åt allt fint och bra som finns vid sidan av.

Det gäller att få landa tryggt någonstans. Mjukt och omtänksamt. Och då får en ibland just vara vaksam, göra sin krets liten. Minimera risker i att såras. Men jag vill inte leva halvt. Med murar. Under skydd. Men just nu behövs det. I vissa sammanhang.

Och jag är här men just nu omgrupperar jag lite. Och uppskattar allt fint ni ger.

De senaste tre veckorna har varit en ny nivå av kamp. Jag som brukar kunna komma igen känner hur tröttheten äter upp mig.

Eventuellt ska Eric och Gunnel åka iväg med Erics mamma. Liten semester och avvänjning av nattamningsresa.

Det känns läskigt och lite förbjudet spännande. Jag hör om andra som sover så mycket bättre efter att nattamningen vänjts av. Jag tänker att det typ inte ens kommer gå, nere i mitt hål. Hon skriker så oerhört och jag kan inte vara där i det. Därför känns en resa, en distans och ett miljöbyte kanske som rätt väg.

Jag vill inte att hon ska fara illa. Det känns som att jag sviker henne. Berövar henne något hon älskar. ”Tuutt tutt nam nam gooo”.

Men vi kan ha det kvar, men inte kopplat till nätterna. Det känns iallafall som att vi behöver våga prova något nytt. Och inte halvhjärtat utan löpa linan ut. Ta bort nödlösningar och alternativ. Men det dubbla är där. Mitt egna behov av att få sova utan att behöva ge med kroppen. Att få vara kroppsligt ifred.

Så i det befinner jag mig. Mentalt och det tynger mig. Men den andra delen av mig som längtat efter att vara bara jag ser dessa eventuella dagar som något form av paradis. Att ha all tid i världen igen helt plötsligt för en stund.

Jag tänker eventuellt bo en natt på hotell. Hoppas att det gör att första natten ensam på mer än 1,5 år blir härlig. Även om jag kommer våndas. Men då i en annan miljö. Hotellrum, hämtmat. Vara på stan länge. Hämtkaffe stros, hotellfrukost och förhoppningsvis Svenskt tenn utställningen på Liljevalchs.

Att släppa taget och att vi kanske kan få landa i något nytt. Växa alla på olika håll i våra roller.

Gunnel somnar hur bra som helst med Eric på dagarna men på kvällarna vid nattning är det väldigt svårt. Jag intalar mig att vi lär henne något nytt. Att vi utmanar henne till att växa. Innan har det känts forcerat men nu känner jag behovet av detta i mig.

De här veckorna av noll sömn och hela tiden avbrutna uppvak har rubbat mig i grunden. Vi har aldrig helt fått till bra sömn men det här långdragna katastrofläget är så tufft att jag inte vet vad.

Men så idag blev jag bjuden upp till lunch på Lindex showroom av fina Susanna som jag träffat via snack på instagram. Världens gullis. Så klok och snäll, bjussig.

Kände mig så ompysslad och det var ljuvligt.

<3

Eller ja, Gunnel somnade precis bredvid mig.

Vi är tusen procent inne i ”18 månaders sömnregression” och det är fan kämpigast ever. Nattningarna tar timmar och hon vaknar på nätterna. Oavsett en sovstund på dagen har hon inte somnat förrän vid 22-24. Knappt så en själv orkar vara vaken hela linan ut.

Jag har börjat ta pauser, så vi turas om att trötta ut henne. Med att dansa, busa, amma (inte så mycket turas om där) och läsa osv osv.

Mina små pauser där jag går undan och äter något gott framför Antikrundan har blivit min livlina de senaste veckorna. Idag är andra dagen på två veckor som hon somnar innan 21 och jag hoppas att hon inte vaknar på nån timme.

En behöver den där stunden på kvällen med sig själv och nu har jag inte den. Men vi skapar den mitt i istället och det hjälper. Och vi kämpar på som team, alla tre. Men det tär och energin kommer inte självmant.

Men i allt då har jag gjort kraftansträngningar, som nu då återknyter till ”på temat”. Istället för att vila i helgen har jag rensat och städat. Fyllt kartonger med överflödiga kläder och saker som är framme utan att vi använder. Och det har blivit så mycket luftigare hemma. Lättare att städa undan.

Och istället för ”ge upp skiter i” känslan så upprätthåller vi det här nya varje kväll. Iallafall har vi lyckats i några kvällar nu. Och min själ mår bättre i det. I redan. I att det är fint. Kommit upp till fint på morgonen, tänt brasa osv.

Min pappa har till och med lagt golv uppe på vår vind för att vi ska kunna få undan saker. Kärlek på ny nivå.

Och jag har bäddat ett av våra extratäcken med fint från @midnatt.official och lagt i soffan. Och det är så gos. Varför egentligen ha filt när det blir extra mysigt med täcke i soffan i vackert gosigt material. (Så trött att jag inte ens kommer på ordet för ”örngott på täcket”, överkast kom näst eller lakan men allt är ju fel. Tänkte googla men nu kom jag på påslakan.) Ja förlåt och ni fattar.

Men som Bodil skriver om inga baksidor så rår vi mer om hemmet. Och med det även oss själva. Jag fick energi av att orka. Och jag har flyttat säng och piffat så jag lättare kan bädda på morgonen. För mig själv. Och för känslan.

Så lite mer vari jag är. Och tipset till den som är med mig i samma eller liknande. 15 min kan göra livets skillnad. Och att vara rädd om den egna energin. Respekten till att du ser hemmet och att du förtjänar det fina.

<3

Jag är ju en väldig materialist i själen och ger materiella ting ofta ett väldigt emotionellt värde. Särskilt speciella plagg eller saker som är köpta från platser jag älskar, nån drömmig resa eller en viktig tid i livet. Jag är mästare på att hitta symbolik.

Drömmen och min eviga benchmark är ju en svenskt tenn soffa men de är så dyra nu att jag typ skulle behöva bli kund Keno för att ens överväga.

Men som minne av min mormor och morfar har jag tänkt länge att jag skulle vilja investera i någon riktig powermöbel. En sån där möbel en annars kanske inte har råd med eller köper. Något som håller typ för alltid och som jag kommer värdesätta hela livet. Och som kommer påminna mig om dem.

Jag tror mig redan veta att jag kommer köpa en gul stol från svenskt tenn till vår köksblandning av tonstolar och loppisfynd som jag målat rosa. För att mormor älskade gult.

Men jag funderar på en powerstol, utan att veta vilken idag. Älskar också Dux fåtöljer.

Har du nån sån där drömmöbel? Tell me gärna så ett eventuellt val blir ännu svårare. Det är det värt.

Jag har alltid lagt så oerhört mycket pengar på kläder och nedprioriterat inredning. Men det är vackert med något bestående som en verkligen kan se och sitta i for life. Den tanken har jag burit länge. Men kläder har som sagt alltid gått före och jag förstår inte de som har råd att prioritera allt. Och tur är kanske det. Annars hade jag inte haft nån gräns. Och då kanske det speciella som blir inte heller hade känts just lika speciellt.

Lite blandad inspo och tanke om investering. On my mind nu.

Puss och godnatt

<3

Linda Tol är en av mina stora inspirationskällor. Hon har absolut en mer stilren och stram stil än jag men jag älskar hur hon kombinerar och hon har alltid så snygga kappor osv.

I love.

<3

I nuet är nätterna där jag får sova så pass att jag drömmer, något jag verkligen njuter av. Det har blivit en ny nivå av lyx.

Drömmar är så speciellt och intressant men också något jag kan väldigt lite om. Ofta så fort en ska börja prata om drömmen dagen efter är det som att hjärnan zoomar ut och inte minns. Tydligheten och känslan suddas ut.

För någon natt sen så drömde jag en dröm jag drömt under flera år. Jag besöker en italiensk trädgård och har alltid tänkt att det är en trädgård jag faktiskt varit i tillsammans med familjen som yngre. Italien är vårt andra land och vi var där nästan varje år under hela min uppväxt.

Min första resa som bebis var till Venedig och det var även där jag fick en sån otrolig känsla inför att jag blev gravid med Gunnel.

Men i förrgår då så drömde jag om trädgården igen. Vi drack cappuccino på ett perfekt italienskt café och gick sen över till den här branta vidsträckta långsmala otroliga trädgården med vackra kvinnor i marmor, grönska och italienska vindar. Den vackraste en kan tänka sig.

Jag blev väckt av Gunnel men lyckades somna om och dessutom komma tillbaka in i drömmen. Det är väl det finaste. Att få återkomma till en vacker dröm, fortsätta få befinna sig i den storyn. I en annan miljö.

Jag vaknar med en annan liten lycka i kroppen för att jag har fått vara i Italien under natten. Men så börjar jag tänka tillbaka till våra resor, varifrån trädgården kommer.

Och jag har någon form av fotografiskt minne med resor och mitt lokalsinne är en av mina styrkor. Jag hittar där jag varit och kan gå fritt utan karta på platser där jag bara varit nån gång. Rutnätet och kopplingarna mellan platser finns inom mig. Och jag kan minnas dem i efterhand. Ibland när jag ska somna går jag min favoritpromenad i Köpenhamn och den blir helt levande. Som att jag är där.

Jag går upp på morgonen och tänker på drömmen och så inser jag att den här otroliga vackra italienska trädgården som jag besökt under flera år och återkommit till i mina drömmar inte finns i verkligheten. Jag har iallafall inte besökt den, inte på riktigt. Jag har skapat den inom mig.

<3

Jag har så fina samtal med Carolijn i Nederländerna. Det är så fint med instagram och det kvinnocommunity jag upplever där.

Jag läste hennes bok om hennes första år som mamma när jag var mammaledig och det kändes som ord från en syster. Från nån nära.

Jag skapade en mother till henne och hon skrev att hon tagit analoga bilder på skulpturen. Och när jag fick dem tappade jag nästan andan.

Det är ibland svårt att fånga känslan jag upplever från ladiesarna. På foto. Att de på något sätt finns och lever upp. Men i hennes bilder gestaltas det så fint. Så ömt och vackert. Och jag blev så stolt, att jag faktiskt skapat skulpturen, skapat henne. Och att de bor utomlands hos en kvinna jag värdesätter och inspireras så av.

Det är verkligen intimt, känslan med keramiken och mina ladies är en förlängning av mig. Jag känner för dem och deras symbolik. För att de givit styrka i stunder och för att ni har dem i era hem.

Så de här bilderna gör mig så varm och glad.

Thank you Carolijn for capturing them so beautifully.

<3