Den här veckan har jag varit inne på jobbet varje dag och det har varit tidiga sorgliga avsked hemma. Väldigt jobbigt. Att verkligen behöva gå men när hjärtat och magen säger att det inte går.

Eric och Gunnel har kämpat på inskolning och jag har följt via sms. Sorgen innan allt landar, när det är snällt men inte naturligt. De är fina men inte vi och hon gråter och ropar efter Eric när han går. Jag beundrar och hejar på honom för jag hade inte grejat. Vill att det sen ska funka okej, det är sån själastress att veta att hon inte har det bra, även om hon utåt sett har det. Imorse vaknade hon med mig och vi hann ha en mysig timme ihop, efter en vecka av stress att inte väcka henne, smyga och andas tyst så var detta så mycket mysigare. Och en helg nu snart att landa ihop igen. Visa att vi kommer tillbaka alltid. Veckorna går så fort nu.

Solen sprack igenom igår en stund på lunchen och jag välkomnade den som en gammal vän. Glädjen i hela kroppen, upprymdheten och viljan den medför. Det här mörkret konstant är så tärande, särskilt med sömnbristen och eviga nattningar.

Jag längtar så efter ljuset och att Gunnel snart blir två. Har hört att alla borde ha en tvååring i sitt liv och jag ser fram emot det. Att inte vara lika rädd ute på tomten som förra sommaren när hon hittar stegen. Nu kommer jag kanske kunna sitta i utemöblerna och dricka kaffe med henne springandes runt.

Och detta att inte hela tiden vara rädd att hon ska frysa ihjäl osv etc.

Allt kommer, för att ni också har sagt det.

<3

Karamellbruna vintage jag tänker på Togo soffan som skinnjacka jackan & rosa Marimekkokjolen i puffig ull blev ju fint ihop tyckte jag.

<3

Kanske finns den inte, men jag tror det. Och inte den andra sidan, det är en annan fråga och ett annat inlägg. Jag pratar om småbarnsåren.

Det är verkligen fina dagar, mysiga stunder och en liten person som växer framför ens ögon. Det är otroligt. Men jag börjar låta som en broken record med alla dessa texter om eviga nattningar, ledsna nätter och allt. Men det är just det jag är i. Och, när en inte vet om andra sidan, som många säger att detta lättar, en annan tid tar vid, nån gång har de fått sina tänder. Magen igång.

Stora barn stora problem osv säger nån. Men den tiden välkomnar jag, när det går att konversera, råda. Det här telepatiska nattespelet, att förstå och veta, utan ord. Att vagga men få en avvisande hand. Att lite vara mer en trygg kropp än person. Någon som klättrar på en, har företräde till ens kropp. Igår natt sov vi bra men inatt ledset och det svänger så. Längtet efter vila, ett extra andetag. Kollen på läget. Att vi ska börja vanka in i nya rutiner och landa. Om en nu nånsin landar. Men ja det där första. Gå utan att vara rädd att du ska ramla.

Jag är i nuet och tar vara på, men jag längtar bara lite längre fram. Att få vetskap. Förskolelivet. Att få vara på rätt plats. Att du hamnar rätt. Att vi andas i det. Att det nu som är är det som ska vara.

Att få se hur livet lite kommer måla ut sig, iallafall de breda stråken, för en närtid. Snälla tack.

Jag har iallafall lagt undan lite spar, investerat i fonder. Packat sellpypåse med högt och lågt. Fått iväg. Och känner en stolthet över den där lilla extra eftertanken. Iallafall en check på den för helgens räkning.

Jag funderar i mina skav. Att söka min village. När barn är stora och kan gå till kompisar osv ja. Men som nu när Gunnel nästa vecka ska vara ensam på förskolan, när Eric börjar jobba. Och jag direkt första dagen har typ vårens roligaste jobbmöten just den förmiddagen. Mor/farföräldrar säger att de ska vara tillgängliga men så helt plötsligt är de alla bokade just då. Alla och säkert också den jag inte frågar. Den jag önskar att jag skulle kunna fråga. Den som i själen trots allt känns närmast. I roten. Men som inte är det. Hoppet som finns men vetskapen som påminner. Att sakna den där direkta förlängningen av sig själv, den som hållit en själv, förtroendet. Den som nog doftar närmast en själv, den som har lärt en sina handlag. Den som klappat och funnits. Det där otvivelaktiga, tillförlitligheten, håll mitt allt jag litar på dig. Jag vet att du vet och kan. Det saknar jag. Den saknar jag.

Den enda tröst jag kan ge mig är att jag ska vara den, för Gunnel om hon vill. Om den dagen kommer, att jag får hålla hennes närmsta. Hennes viktigaste lilla liv. Det hoppas jag. Då ska jag vara där, om hon och livet låter mig.

Springer till bussen som vanligt och skyndar, men i huvudet är jag i detta. Kvar på ena sidan.

<3

I veckan var jag förbi Beyond retro för att försöka hitta en kavaj som skulle matcha en av kjolarna jag köpte från Mango.

Jag provade en Barbour-jacka för någon månad sen och kände hur det kändes som en riktig mammalook. På Beyond retro hittade jag en oversized oljerock som looked the part. Den kom också från ett märke som heter Hunting world New York. Det kändes menat eftersom allt jag typ kan tänka på är tjejresan vi ska försöka få till i höst, till NY<3

Jag började tänka också på tal om födelsedagar om bloggen. När jag började skriva. För det stod 12 months ago på ett inlägg.

Tänkte att jag kanske hade missat vår första årsdag. Det känns ändå lite stort. Men jag har tur. Tydligen skrev jag första hejet till er den 1 februari förra året.

Jag är så glad för dialogen med er, den känns viktig verkligen för mig. Ett extra sällskap i vardagen och en plattform jag är så så tacksam för.

Får fira det på något härligt sätt.

Tack igen alla ni för att ni finns och läser.

<3

På julafton hade min syrra ett litet silverfat som hon ställt en vinflaska i på bordet. Så vackert var det. Vill hitta liknande på loppis.

Älskar att blanda porslin och samla omaka av sånt jag tycker om. Hos oss finns det väldigt få likadana koppar, som gäst får man välja vilken kopp som känns härligast.

Jag är till och med en känslamänniska med sånt, och har en liten tatuering vid handleden på en margarita, i den typ av glas jag vill dricka den ur. Lättare att visa än beskriva. Den kom till efter en rolig story från lunch på Riche lilla baren under tidig pandemi där jag fick ett väldigt annorlunda och väldigt mycket mer spektakulärt glas än vad jag menade.

<3

Annars kollar vi Sveriges mästerkock. Som jag följt sen start. Högtid på året nu även om det blivit lite mer mediatränat och fixat. Men jag älskar. Och Antikrundan. Men också Lerin på äldreboendet. Så gulligt det lilla vi hunnit kolla. Dessa tre ser vi ihop hemma.

Eric förstår inte mig som ser om saker men för mig blir det som vänskaper jag återbesöker. Känslorna väcks igen och alltid ser jag något nytt. Tycker om det.

<3

Förskolebakterierna har äntrat vårt hem. Gunnel har haft feber och sån där läskig barnhosta. Och så nya stora tänder på det. Och lite kämpigt med mat och förstoppning.

Jag vakar på nätterna och det är få saker som får en att känna sig så handfallen och ynklig som när ens barn inte mår bra.

Men igår så sa jag vem är Gunnel och Gunnel la båda sina händer på sitt bröst. Jag sa jaa du är Gunnel och mamma älskar Gunnel. Så upprepar hon ”mamma äkar Gunel”. <3

Försöker tänka på sånt där, att verkligen få henne att känna sig älskad och sedd. När hon klättrar upp för en backe säger jag ååh Gunnel är så modig, och så säger hon Gunel modii.

Så stora ögonblick. Har ibland svårt att ta in dem för att det är så grundat wow värme i själen. När vi läser bok och vad det än kan vara. Mysa i soffan.

Önskar bara att jag/vi hittar tillbaka till nån ork, att göra lite saker på helgerna. Inte bara vila och komma ikapp.

Jag har börjat tänka mer på sparande. Och hur roligt det är att jag typ snålar in på blommor eller något magasin för att det är onödiga lyxutgifter. Men i förhållande till annat dyrt är det ju verkligen affordable och något som får vardagen att piffas.

Jag ska skriva ner och tänka på sånt. Andra prioriteringar.

Without awareness no change osv. Jobbar på det. Att se och välja annat. Tack för all er pepp och kloka råd.

Så mycket tid så lite tid.

Jag har under naps och nattningar sett lite nya rörande dokumentärer. Tänker att jag ska dela en liten dropp av nytt och gammalt sådär verkliga se detta tips.

Kände ni förresten våren i luften igår? Jag gjorde och ljuset! Lite senare än vanligt och sådär lite skarpare och just ljusare. Kom nu våren. Jag behöver dig. Skynda snälla.

<3

<3

Kompenserar för den härliga dagen igår med en av de kämpigaste nattserierna nu.

Skriver mellan 03-04, när vi har hållit på länge och kroppen kryper. Nu är tårarna precis där innanför. Frustrationen. Tröttheten som är så tung att den blir en huvudvärk, en krypande ilska och sorg och ja verkligen frustration. En fysisk inre panik.

Nu har du fått 97,5% av vad jag har, kan jag snälla få de sista 2,5%. Det kanske bara är 0,5% kvar till mig men snälla jag behöver dem.

Kan inte något snälla komma enkelt. Jag ger allt, klappar lugnar är där, kan det inte nån dag bara landa och funka. Tredje natten nu typ tror jag tappar räkningen, av att vara mänsklig napp. Och jag fattar att det är mycket med inskolning och allt, men så också för mig. Jobbstart. Synkandet av två liv. Olika roller. Som inte vill samma. Som inte kan samma.

Att jag behöver gå upp innan några andra ljus är tända, att mitt larm de sista nätterna har ringt precis när jag lyckats få henne att somna. Vänder mig om för den lilla egna sömnen och då ringer klockan.

Hjärtat går typ av för mig då, i egoismens och överlevnadens tecken. I att bara bara bara vilja få sova.

De nätterna en får drömma är bäst. Då känner jag mig utvilad. När det liksom hunnit bli en stund av djupsömn. När vakandet släpper för en stund. Nu efter vad som känts som dvalande timmar av närhet tänkte jag att klockan ringer men nu när jag kollar var klockan 03. Och jag blev iallafall lycklig av det. Chansen till att nån timme kanske ska bli. Men jag dör av det här. Känner hur kroppen faktiskt typ förtvinar. Sprängs. Upplöses.

Men sen vaken en stund är allt igång igen. På morgonen. Lampan tänds, systemet vaket. Jag förstår inte. Inte om det blir så idag.

Jag förstår inte just nu de som skaffar fler barn. Jag vill bara förbi detta. Jag har inget mer att ge. Det här är verkligen core stunder av kamp för överlevnad.

Nu har du fått allt. Jag behöver bara lite. Snälla. Snälla. Snälla.

Drar bort mig och hoppas det ska räcka men hon vaknar direkt. Hur. Gör. Folk. Detta.

Att säga nej blir ännu mer gråt. Ett barn som verkligen sätter sig upp och vaknar. Allt tar då ännu mer tid. Tid jag inte har. Ork jag inte har. Väcker Eric. Så nu får ingen sova.

Kanske blir det lättare efter en sån kamp i några dagar men jag ser inte det ljuset. Det som funkar för andra funkar inte. Jag känner inte det. Har inte den kampen i mig.

Kan inte fatta beslut här i natten. Svamlar. ”Varför väcker du mig om du ger upp efter två minuter och ska fortsätta amma”, jag vet inte. Jag orkar inte skriken.

Och jag måste gå upp sen. Sorgen då i gryningen att inte räcka till. För nån. Känner mig som en dålig mamma. Grejer inte det heller. Grejar inget. vill ju ge henne allt. Men när allt just är mer än vad en har. Att inte alltid lyckas smyga upp utan att väcka. Att sabba hennes natt. Utöver min egen. Att inte ge henne bäst förutsättningar att vara utvilad till förskolan. Att verkligen inte själv få en stund att fixa mig och koncentrera mig.

Lägger mig i ett annat rum. Skrik och gråt. Som att jag kan sova då. Det är ju omöjligt. Stressen och dåligt samvete. Jag skakar. Jag orkar inte. Jag har verkligen inte mer. Jag har alltid mer. Men inte idag. Jag ska jobba. Ha utvecklingssamtal 9:00. Vara liksom sharp. Prata måluppfyllnad. Ha startmöte för nytt projekt, hålla startmöte till och med. Att överleva känns som ett verkligt mål. Tack godnatt.

De flesta nätter är ju nån gång snabbt kolla läget och sen somna om och då funkar det. Men de här nu. Flera på rad och att samtidigt behöva jobba. Tålamodet finns inte och hon känner det.

Jag förstår inte de som grejar att göra om detta. Jag har det inte i mig.

Hur kan det vara så svårt att sova. Det finns ju inget skönare.

Jag får ont i hela kroppen av att avvisa henne. Höra hennes förtvivlade arga skrik. Heja Eric som kämpar på nedervåningen. Nu låter det som att hon somnar. Hoppas vi också kan.

Den här natten känns just nu värre än alla nätter ihop. Känslan av att inte vilja eller kunna ge mer när en måste.

Samhället vill få in alla i samma ask och tidsspann. Och då är vi ett av de länder i världen som får vara hemma längst med våra barn. Allt det här att lämna bort sitt barn för att göra annat känns så fel. Eric säger hur ska vi kunna jobba. Det känns inte naturligt. Att hon är där och vi inte.

Det är Gunnels överlevnadssystem som kickar in, första separationerna från oss sådär mer än fåtalet promenader med morfar eller farmor. Hon kollar att vi finns kvar.

Viktigt att kunna vara ledsen men för rätt saker inte i onödan.

Mitt larm ringer och hon gråter på nedervåningen. Jag bär upp henne, en snooze och hon somnar vid mig, snabbt. Hör hur hon snuttar i luften när hon somnat.

Nu tror hon jag ligger intill men jag är på väg bort. Hoppas hon vaknar innan så vi kan säga hejdå. Hoppas inte så hon får sova. Sminkar mig i badrummet. Eric har somnat på soffan. Lägger monitorn intill honom och smyger ut ur huset.

Går från ett mörkt hus mot bussen, fullmåne, massa bilar, hur är andra vakna. Missar bussen, får vänta länge så jag typ åker i samma tid som en vanlig dag, men ändå inte.

Får sista sittplatsen på bussen. Helt slut och solen har inte ens gått upp.

Jag minns nu hur jag inatt sa att jag hatar Beatrix Potter. Falsk marknadsföring av parenting. Det är verkligen en helt annan grej. Hoppas att det inte är såhär för alltid. Säg att det inte är så.

Och att de är så mycket bebis på nätterna, i egen dvala inte nåbar. Och sen väl vaken på riktigt världens gullis ”vaaad ärr deeet mamma”.

Jag älskar dig. Men herre alla någon ingen vad jag vill sova.

~

Går på tunnelbanan nu och mitt emot mig sitter en mamma och dotter, där dottern är i min ålder. De är kopior av varandra, eller ja. Dottern är en kopia av mamman och de sitter mitt emot varandra med varsin take away kaffe. Pratar och skrattar. Jag har inte haft det. En dag som är så kommer förhoppningsvis också, hoppas det. Och då kommer alla dessa nätter, kråkfötter och gråa hår att vara värt det. Men just nu, heja heja oss alla som inte får sova pga de små.

Mamman gick av samtidigt som jag och jag vände mig om och sa det. Att de var så fina, och att jag som legat vaken hela natten med min lilla dotter blev så glad av dem. Hon klappade mig på axeln och sa att ja det går över och en dag är man bästa vänner.

Hoppas hon har rätt.

<3

Den här våren kommer bli mys. Känner det. Och jag har jobbat i studion sen slutet på förra året på en kollektion som ska bli till för något väldigt speciellt.

TWWP kommer bli mer wowigt än redan och jag är så stolt att få vara med på ett hörn.

Nu målar lite events och happenings upp sig. Håll utkik så säger jag inte för mycket.

Men jag går på moln med en trave vackra magasin under armen på väg till café för att bara sitta lite.

Och lämnade ifrån mig keramik som jag är väldigt stolt över. I lite av en ny era och uttryck. Så. Pepp. Och kul.

Önskar alla möten kunde vara såhär härliga.

Väldigt pepp och det är ju en härlig känsla att få varva annat med.

Tack för att ni gör det här möjligt.

<3