Jag har hämtat Gunnel på förskolan några dagar i förra veckan när jag jobbat hemma och det känns så speciellt.

Dels att det nu i början känns lite som att en kommer till undsättning. Men jag får också ett pirr i magen. En saknad när det just gått några timmar. Som inför en dejt, inför en träff med någon kär som en inte sett på länge. Även fast det just var några timmar sen sist.

Nu sitter jag på bussen påväg från jobbet med just det där pirret i kroppen. Det lär ju inte sitta i för alltid men än gör känslan det.

Och idag blir första dagen jag hämtar från jobbet och går hem från förskolan med henne i vagnen.

Så många målbilder av milstolpar som inträffar nu när de är små. Alla första gångerna.

Hoppas hon blir lika glad att se mig.

<3

En av mina tidigare ladies som jag gjorde under året i Dalarna, en smyckeslady med liten gömma för nån ring eller sånt en lägger av sig precis när man ska sova, står lite gömd i sovrummet och Gunnel har aldrig ägnat den en tanke.

Men igår såg hon den för första gången och tog tag i den, började gå runt och krama den, pussa på den och hålla den nära intill sig. Som att hon hittat en skatt.

Och det darrade till i hjärtat för mina ladies ligger så nära. Och att se henne se dem och visa uppskattning kändes så rotat. Att hon sa ååååh fin.

Ett litet moment att spara i livsminnet.

<3

Inatt drömde jag om min mormor. Mindes saker jag inte tänkt på på flera år.

Just ett minne återkommer jag till ofta i tanken och det är bara nån fåtal gång till någon som jag delat det innan. För att vi bara inte gjort det. Aldrig blottat detta. Men efter natten inatt så skrevs texten sig själv i mitt huvud och jag hörde färdiga meninagar. Så därför skriver jag ut dem.

Det där när barnet börjar upptäcka själv och börjar skapa identitet, välja eget. Jag hade inte den friheten som liten med massor och i det känner jag mig ofta oerhört berövad. Att inte ha fått vara barn. I vissa delar var jag ett barn ändå men i massor inte alls.

En väldigt liten del av allt då. Vi fick aldrig handla second hand för att det fick vi lära oss var äckligt. Just benämningen äckligt har jag levt hela livet med. Frågan ställdes varje dag om jag var äcklig eller ren och jag fick alltid svaret att, eller behövde ju efter ett tag inte ens fråga om, jag var äcklig efter skolan och också efter annat och fick alltid duscha innan jag var just ren. Innan jag fick komma in i huset. Inte bara jag. Alla hemma. Därför hade jag aldrig kompisar hem. Vi fick också höra att vi var älskade, viktigast. Sjöngs för. Men jag var ofta väldigt rädd. På tå.

Men begagnade kläder gick inte ens att fantisera om, titta på. Jag visste typ inte ens vad det var förrän jag var tonåring och kompisar började handla på typ beyond retro och myrorna. Och det var en kompis mest som just var så duktig också på att hitta gamla unika så fina plagg. Som jag avundades men visste att jag inte skulle få ta hem. Så det fanns inte i min värld.

Inte loppis heller. Men så en gång hade min skola loppis. I en av de mer nybyggda skolbyggnaderna. Jag minns hur det var uppdukat med massa saker. Jag kan inte ens säga om jag fattade konceptet att det här var pre owned saker som någon ville sälja vidare. Jag kan lika gärna tänkt att massa människor lekte affär.

Och så såg jag den, jag kan typ se bilden för mitt inre. Hur den stod placerad med stora vackra fönster bakom sig. En grön keramisk matt stenfot och en ljus vitbeige linneskärm. Tänk som salig studios lampor i aura.

Om mitt liv som liten finns det mycket att säga men jag kan inte just nu ge mer än glimtar här och där. Och just de glimtarna ger jag för att jag känner att jag behöver det. För mitt jag.

Jag minns bordet, hur vi gick runt och tittade. Jag och mormor.

Jag minns inte om den kostade tre eller fyra 20 lappar men jag minns att jag förhandlade lite som pappa lärt oss och att jag tror att jag fick den för typ 60 kr.

Jag var så stolt. Det här är den första investeringen jag verkligen minns. Jag älskade den där lampan. Jag hade valt den till mig själv. Och som sagt så vet jag inte om jag ens fattade att den varit nån annans. Att den inte skulle tillåtas fanns inte i min värld.

Men så kommer vi hem mormor och jag och jag minns inte detaljerna men jag minns att vi inte kom in med lampan. För det fick jag inte. Den fick inte komma in hemma för att den var äcklig. Och jag förstod vad det betydde fast jag inte förstod. Jag förstod att lampan inte skulle bli min. Inte skulle finnas i mitt rum. För i den diskussionen fanns inget utrymme att just diskutera. Det var ett beslut som så många som fattades över mitt huvud och det var bara att lyda.

Det måste varit sladden tänker jag i efterhand nu för en lampa går ju att torka av. Eller skärmen. Men tydligen gick inte det äckliga att läka. Och kanske är allt detta egentligen bortom vad som borde vara mitt förstånd. Även om jag förstår för att jag kan reglerna som jag levt hela mitt liv efter. Fram till att jag flyttade för att plugga. De blev svårare att upprätthålla med åren när vi blev större men de genomsyrade allt.

Men den här gången minns jag svagt att mormor ändå tog fighten. En liten, som hon snabbt förlorade. Men för mig var den oerhört viktig. Hon stod upp för mig. Gav mitt jag ett existensberättigande. Min barnhjärna tänkte men vi kan ju inte slänga lampan för jag älskar den. Jag minns den sorgen i kroppen. Känslan av att verkligen inte vilja men inte kunna göra annat ligger nära. Vad ska vi göra?

Och mormor tog min hand och sa kom så går vi, jag tar lampan hem till mig så kan du komma och titta på den hur mycket du vill.

Jag har bara sett lampan för mer än 20 år sen men jag minns den i mitt inre.

Jag besökte lampan som en vän, mer i början. Med åren när jag blev tonåring glömdes den bort och måste ha hamnat i något skåp för jag såg den inte längre.

När mormor blev sjuk och jag hade flyttat hemifrån började jag fråga morfar om lampan men han mindes inte. Han letade också för jag bad honom, i förråd och skåp, men hittade den inte. Och jag kände mig verkligen berövad. Än idag gör jag det. Att aldrig få göra den till min. I mitt eget hem där jag hade den möjligheten och friheten att själv välja och bestämma. Sätta mina gränser.

Hon var en sån oerhört person mormor. Och jag saknar henne. Inatt vällde det över mig. Jag sörjer att hon var dement i så många år att hon på något sätt tynade bort och glömdes bort. Att hon med tiden blev en annan. Men hennes core och allt hon gjorde för oss under uppväxten. Hon är en helt central nyckelperson i att vi är vilka vi är.

Ett litet minne bland andra större sorger. Men jag minns det väldigt tydligt. Och i symbolik är det väldigt viktigt för mig. Och bara i att Gunnel kommer få ta in en lampa eller vad det än kan vara hemma här, alltid. Bara i det vilar en så stor seger för mig att ni anar inte. För den segern har jag jobbat år. För att säkra att aldrig upprepa den historien. De fina delarna bär jag med mig också men de här tar mer plats i mig. Och påverkar mig i min vardag. Som person och främst nu som mamma. Att inlyssna Gunnels gränser. Ge henne utrymme.

Och det sägs ju att trygga barn vågar springa på ica och skrika. De är inte rädda för nån konsekvens. Gunnel vet inte ens vad det är. Jag visste. Och jag sprang inte så på Ica för det hade jag inte vågat.

Och jag måste nu skriva. Ni minns kanske att jag brukar säga att solen är de mina som lämnat oss. När jag skriver klart det här nu på bussen slår en ensam solstråle in på mig. Och nästa låt som går på i mina hörlurar är grandmas hands. Bara det. Jag tar det signet. Tack mormor för allt. Men också för den gröna ljuvliga lampan.

<3

Igår var det äntligen dags för vår tjejlunch på Solen som jag sett fram emot så länge.

En nästan fyra timmars sittning av samtal och ändå kändes det som att vi knappt hann mer än börja.

Maten också jättegod. Men sällskapet i centrum och den känslan att försvinna i sitt eget i några timmar var helt ljuvligt.

Ser så fram emot vår resa som vi planerar till hösten. Köpte till och med en klänning till resan haha. Mentalt är jag redan där.

<3

Toddlertiden har typ gjort mig lite skygg. När Gunnel var mindre var vi out and about och i stan, åkte buss och överallt och jag kände att jag behärskade oss.

Men tiden nu är lite levd i en glasskål. Jag vågar inte riktigt åka bil lite längre eller göra någon utflykt ensam utan Eric. Det känns som att en behöver ha fullt fokus på henne medan den andra jobbar för uppgiften.

Men idag var Eric iväg på inspelning och vi behövde en fänkål och lite annat till en otrolig vitvinssås från 1000smårätter som vi ska äta till middag.

Så Gunnel och jag åkte med bilen, som hon nu börjat hata pga tror vi ska till förskolan, men det gick bra. Vi dansade och hade mysigt. Jag tänkte åh så fint att åka och handla. Plocka lite saker i sån där gullig barnshoppingvagn och sen ta oss hem.

Men alltså maratonet. Börjar bra med att vagnen är kul, kul att säga namn på alla frukter och springa runt lite. Sen vill hon ta alla kryddor, sno en ostprisvimpel, plocka ner en list för prislappar och blir vansinnig när jag liksom nej det där går inte släpp. Pust. En får verkligen djupandas och jag håller mig lugn. Försöker avleda, hitta nytt fokus framåt. Håll det där tack wow kolla dit.

Ligger på golvet och är missnöjd, hon inte jag. Hittar ballonger och står och pillar ett tag. Leker med deodoranter. Mamma andas. Tänker på det där nån sa om att alltid ha en banan i väskan, till mamma inte till barnet. Spring i gången men det visste jag, därför jag inte tog med vagnen in. Bara henne och lilla shoppingvagnen att ha koll på.

Flyr nästan bortom kassagränsen, bärs tillbaka, protester. Kassa. Såklart lång kö. Kommer fram. Vill inte bli buren. Krälar och skriker. Jag andas. Börjar plocka. Lyfter upp henne som skriker. Klättrar nästan över min axel. Så arg. Vill inte.

En kvinna kommer upp bakom och säger ”kan jag hjälpa dig packa upp”. Vem du än var så ville jag gråta. Tack snälla livräddande varelse. Jag sa att vi är under inskolning och att inget riktigt funkar.

Gunnel gråter om jag går ut med soporna. Det sa jag inte men det känner jag i mig. Att allt är skört nu. Oroligt.

Kvinnan säger vi har alla varit här, eller ja vi som vet vet.

Jag håller Gunnel och pratar lugnt. Känslan av att hålla i en liten bomb. Parera och tänka hela tiden på vad som blir bäst. Kvinnan packar upp min mat. En annan kvinna i kassan ler. Nån ung tjej vinkar åt Gunnel och sen ser Gunnel en golvputs som gör att jag på något sätt lyckats hålla friden, betala och packa ihop allt.

Ut till bilen. Vill inte åka i stolen men det går tillslut. Lugn bilresa och tack snälla livet för det.

Den här stressen, den här liksom noll kontroll kan inte nå liten varelse som är uppe i sitt och med temperament. Herre Jes pust.

Kvinnor som hjälper andra kvinnor har en särskild plats i alla himlar. Jag kände mig omhållen. Noll skam.

Men jag blev ledsen. Saknade känslan av en mamma själv. Att få den där hjälpen av annan. Kunna ha nån som åker med så. Det ligger nära.

Men den här kvinnan var min hjälte idag. Och just påminnelsen om att världen är snäll, i stora delar och i det lilla som blir så stort.

Känner mig misslyckad. Och att det modiga försöket ut ur glasskålen blev ett misslyckande. Att jag liksom tappade all energi. Tänkte att jag kanske byggt glasskålen i huvudet och att det kanske inte alls blir så. Men så blev det.

Den här tiden känns verkligen som ett krig. Mysigt ja ofta som det känns som att en vill och måste säga. Men likväl en kamp.

Jag ska hjälpa annan om jag får möjlighet, hela livet igenom. Och tack igen telepatiskt till kvinnan. Sa att hon var min hjälte. För det va hon.

<3

Tiden nu är tung. Jag känner en ofantlig sorg över det som hänt i Örebro och att tiden vi lever i inte är snäll eller god. Det går inte att skriva utan att nämna. Detta mörker tynger mig. Jag ser det goda i världen och vill leva så men sånt här kommer in i själen och tar sig in. Rädslan. Misstron och otryggheten. Att människor ska behöva vara rädda i sin vardag. Jag kände samma efter Drottninggatan och förra julen vid det höjda stabsläget. Rädslan att röra mig på stan. Det ska inte vara så. Oro kring lås på förskolan osv. Det är katastrofalt och bottenlöst. Att människor går till skolan för att lära och utvecklas och sen inte kommer hem.

Personer som mår dåligt behöver få hjälp. Bli sedda och hörda. Jag har inte orkat läsa eller lyssna in mig för mycket för att det är så mörkt. Innan har jag alltid gjort men jag har blivit sårbar och mer rädd efter Gunnel. Jag relaterar annorlunda och tänker annorlunda.

Hemma går inskolningen fram och tillbaka. Idag gav vi upp för hon var så ledsen redan hemma vid påklädnad. Sparkade och slogs när vi försökte sätta i bilstolen och hon somnade av utmattning på väg dit. Så Eric vände och kom hem igen.

Det skaver i mig, som anknytningsperson, att vi spenderat hela hennes liv åt att visa oss tillförlitliga. Jag hör dig jag ser dig. Till att nu liksom vinka som en idiot och ba hejdå hjärtat när hon gråter och inte vill bli lämnad. Det gör ont.

Men jag passar på att se tiden hemma som en tid att lite hinna ikapp. Slänga in en tvätt, dammsuga på lunchen. Så den tiden inte behöver läggas på sånt när hon är hemma. Det är fint. Maximerande. Att då njuta av att dricka varmt kaffe och hoppas att hon har det bra.

Jag börjar känna för pedagogerna, förtroende och tilliten och det känns rörande. De blir ju oerhört viktiga för oss alla.

Imorgon ska jag och mina ”mammakompisar”, Pernilla och Petra, vi som var på Dramaten, vi som ska till NY, äta lunch på Solen.

Jag har velat gå dit så länge. Och just de där luncherna en ledig dag. Sist kändes otroligt. En så fin dag. Skrev precis till dem att jag på kvällarna planerar outfit och att jag har nerskrivet allt ifrån puffig balklänning till pyjamasbyxor. Får se vad det blir.

Har ni ätit där?

Var rädda om er och varandra. Lev som att säkerheten är given men var försiktiga. Sorgligt men så viktigt.

Kram och ha en fin helg. Ni är så mycket det goda för mig.

<3

Varje morgon säger jag ”Gunnel mamma älskar dig”

Men så imorse sa den lilla rösten tillbaka ”älska diii”.

Måste ju vara en av livets milstolpar, första gången ens barn säger att hon älskar dig. Hjärtat hoppade till. Tår i bröstet.

Firade med att vara mamman som för en morgons skull hade mer tid på grund av hemmajobb och så blåste vi såpbubblor i badrummet. Glädjen i hennes blick, att något så litet kan kännas så stort för henne.

Älskade lilla modiga människa som kämpar på med inskolning. Eric sa att hon mantrade i bilen påväg dit att ”mamma kommeee tillbaka”. Men de säger att det gått bra sista dagarna, toppen till och med.

Känns viktigt att hon vet att vi alltid gör det, kommer tillbaka. Att lämna bort sitt livs lilla person är verkligen så kämpigt. Men så kommer hon hem och härmar imse vimse spindel vilket vi inte gjort eller säger något nytt och så känns det helt plötsligt också lite spännande.

Jag började plugga juridik direkt efter gymnasiet och hade varit passionerad över det länge. Verkligen jobbat för att komma in i Lund där jag ville gå. En utbildning som alltid kommer vara bra att ha i ryggsäcken som min pappa brukade säga. Konstintresseret har funnits länge men liksom inte alls nån tanke om att gå en kreativ väg till mötes. Att jag hade något sånt i mig.

Jag har försökt få in konsten i mina jobb, startat konstförening. Fått ärenden på myndigheten jag jobbade på förut som rörde konstupphandlingar. Poddat om konst och upphandling, föreläst osv.

Efter flera år på myndighet blev jag headhuntad till ett jobb med mycket bättre lön osv. Men väl där var det is i magen och en så ohärlig inte snäll känsla. Efter en vecka där fick jag veta att jag var gravid. Och då nyanställd och allt var så otryggt. Jag dolde magen som jag var så stolt över. En graviditet jag kämpat i år för.

Jag bestämde mig för att söka jobb och försöka ta mig därifrån. Det kändes varken möjligt att stå ut till en mammaledighet och jag ville inte heller komma tillbaka dit, eller ägna mammaledigheten åt att söka jobb. Jag fick komma på intervju i gravidvecka 12, två olika intervjuer faktiskt men en som blev mitt jobb nu. Ville berätta om graviditeten men gjorde inte det för jag kunde inte riskera att bli kvar där jag var. Min nya chef var så mänsklig, fin och närvarande. Jag sökte mig dit pga den magkänslan till henne.

Ett jobb på Trafikförvaltningen i Region Stockholm. Det är med andra ord på SL, eller ja förvaltningssidan av SL. Och ett jobb med trafikupphandlingar. Ingen konst men en trygg plats.

Tanken hade inte slagit mig. Men så när jag kom tillbaka från min mammaledighet och fick ett nytt uppdrag så skrev även min chef ”vi har också en upphandling av konsten till Saltsjöbanans nya slutstation som byggs vid Slussen och jag tänkte på dig”. Hjärtat stannade lite. Kalla det ödet eller känslan av att vara på exakt rätt plats. Och det är mitt ljuvligaste projekt. Där jag får sitta med konstrådgivare och arkitekter, konstnärer. Den kreativa processen. Se ritningar och prata konst, men där jag är den som håller i upphandlingen och den juridiska praktiska processen. Där mina två delar förenas.

Tanken att den konsten kommer vara bestående. Att Gunnel kan gå dit som vuxen, kanske när jag inte finns mer, och veta, kanske visa sina barn att den där konsten var mamma med och köpte in till staden. Till SL. Det kändes så meningsfullt. Som att min väg utstakats. Att vardagen fick sån mening. Minns hur jag hade gåshud på vägen hem den dagen jag fick veta.

Och idag hade vi möte igen. Och jag passade på att piffa med min nya danska blomma. Som jag såg på ett event förra september. Den kändes som en symbol för peppen och glädjen att få vara just där.

Lite livet då och nu blandat.

<3

Hej från en badpaus.

Vi gjorde ett försök att åka och titta på ett hus idag, mest på kul för att det såg så flådigt ut. Vi brukar aldrig väcka Gunnel när hon sover men gjorde det nu för att hinna i tid. Och alltid brukar vi liksom ta det lugnt och i hennes takt när hon vaknar osv men just för en gång tänkte jag att vi kanske bara skulle kunna lyfta över henne i bilstolen och att hon kunde få halvsnooza vidare på vägen. Det gick inte enligt plan kan jag väl sammanfatta det. Och toddler tantrum eller protester är något helt annat nu för tiden. Det där spjärnet, den fysiska bara vägran att sitta i stolen. Som brukar sluta efter nån sekund men där en ändå inte vill forcera henne ner mot hennes vilja. Försöken att lugna men vägran så fort en provar på nytt. Brandlarmsskriken. Reptilstressen i att försöka agera och tänka med ett brandlarm i örat, eller flyglarm kanske. Stressen för henne men stressen i en.

Väl framme ville hon inte gå in i huset, började gråta. Vi tänkte att det är inskolningen. Den ligger som en blöt filt över livet nu känns det som. När det inte finns feeling eller engagemang på förskolan som liksom på något sätt bär en igenom det tuffa. När en verkligen går emot sin inre känsla och princip i att lämna. Att känna sig trängd in i ett hörn av livet och köplatser till den andra förskolan osv osv. Det är hennes lilla liv och jag vill ju ge henne allt men för en termin nu får vi befinna oss i hörnet. För vi kan inte råda mer. Det går inte att lösa. Och det tar så mycket energi. Gör också den egna känslan i inskolningen halvdan. Som att satsa på en relation man vet snart är över. Går ju aldrig. Även om vi gör det.

Ibland är det enda som kan bryta tantrum just typ tvn men den kan en ju inte alltid ta till, även om det är så lätt. Suktet. Pick your battles. Att det blir tyst. Ro i rummet.

Ledset igen när vi sen skulle åka ifrån huset. Jättemysig lunchstund men sen gråt igen. Hon som brukade stå i hallen och säga ”åka bil” säger nu ”inte åka bil”. Hon tror att vi ska dit, att vi ska lämna henne. Imorgon börjar Eric jobba och vi dyker ut djupare i det okända. I livslogistik och roddande men pust just nu.

Totalt skrikande hemma igen när jag tog ett glasspaket från henne som vi köpt. Och det som liksom inte slutar. Som att hon går i baklås. Två föräldrar som försöker allt för att få henne att lugna sig men det går liksom inte. Tar säkert 10 min. Och huvudvärken är där. Närmast i känsla som en hjärnblödning. Säkert också för henne.

Men så nu går jag undan en stund. Laddar om. När det finns så mycket vilja i henne, beslutsamhet och driv. Men när de vuxna ibland måste visa vägen och vara den som fattar beslut.

FBI borde träna upp sina agenter inför förhör med att hantera en toddler en stund. Det känns som att all annan förhandling är lättare.

Någon som gråter när en plockar disk. Någon som klättrar på stolarna. Att aldrig kunna äta upp, aldrig sova klart. Det tär verkligen att så sällan få vara sin egen eller ha egen takt. Och det är att vara förälder men jag hoppas det inte ska kännas just såhär för alltid.

Andan i halsen. Men nu ska jag nyttja min lilla stund, och det finns också stress i den begränsningen. Lilla luckan av andetag. Skynda njuta. Innan skiftbyte och det var den dagen.

Känslan av ledsamhet och sorg, ja det är naturligt att de ska uttrycka sig och få ta plats. Och det får hon. Det är verkligen centrumet av hela livet och vardagen. Hinner knappt kram hej till Eric. Så vissa dessa dagar när det just är all plats och en försöker navigera runt om. Som idag. Då känns det kämpigt.

Men jag köpte tulpaner på ICA, fördelade två olika färger lite blandat i två olika vaser. Drömmer om dagen de kan stå på soffbordet men den dagen är en annan dag och inte idag. Men nån gång så.

Kämpa toddler parents och en liten mental klapp från mig till mig är väl budskapet. This is no joke. Känner mig misslyckad. Som att alla andras barn sitter i stolar utan skydd utan att klättra eller slå ihjäl sig. Men en ser aldrig allt. Vill inte begränsa henne i försöken att skydda henne. Men allt kommer väl tids nog. Både att landa och vara underbart. Vilket det ju är mellan varven hela tiden också. Men ni vet.

Försöker alltid att se det storslagna och gör det allt som mest men idag fick parenting the best of me. Kände hur jag blev irriterad och tappade mitt zen. När en inte hinner sortera och landa huvudet. Fixa eller göra som tänkt. Känner mig gnällig men såna här dagar behöver också få finnas antar jag. Sorgen att inte ha det där skyddsnätet att ta hjälp av imorgon när schemana inte går ihop utan stress ligger också där och påverkar.

Jag har skrivit ner en mening, att jag vill skriva lite mer om drömmar. Så det inte bara blir mammatexter. Även om de just nu är överst inombords.

<3

Jag var ju tvungen att dubbelkolla för ett tag sen och nu höll jag på att missa vårt första jubileum för att jag inte haft mobilen med mig så mycket idag.

Jag har städat, gått promenad med Gunnel, handlat osv osv och nu har jag en liten ljuvlig kvällsstund där allt är okej städat och huset doftar rent och gott.

Och så kollar jag i kalendern och ser att jag och bloggen firar eller fyller ett år idag.

Den här plattformen har överträffat mina förhoppningar flera gånger om. Att ni blivit verkligen många som läser, att ni bjuder på er själva och kommenterar. Att det här blivit en plattform som är ett befriande utlopp för mig, där jag kan ventilera mina känslor främst kring mammaskapet och varandet i en fortfarande ny värld och vardag känns det som. Men också för samtalet med er som jag värdesätter oerhört.

Jag hoppas att ni uppskattar bloggen och jag tar just läsandet från er som den finaste komplimangen. Men vet om att jag är lika tacksam jag för att ni just är här tillbaka. Utan er hade det inte varit något.

Så ett tack, och jag hoppas att ni fortsätter titta in här ibland och jag ska göra mitt bästa för att göra det worth while.

Hipp hipp hurra fina bloggen och tack The way we play för förtroendet.

<3