These nights

Kompenserar för den härliga dagen igår med en av de kämpigaste nattserierna nu.

Skriver mellan 03-04, när vi har hållit på länge och kroppen kryper. Nu är tårarna precis där innanför. Frustrationen. Tröttheten som är så tung att den blir en huvudvärk, en krypande ilska och sorg och ja verkligen frustration. En fysisk inre panik.

Nu har du fått 97,5% av vad jag har, kan jag snälla få de sista 2,5%. Det kanske bara är 0,5% kvar till mig men snälla jag behöver dem.

Kan inte något snälla komma enkelt. Jag ger allt, klappar lugnar är där, kan det inte nån dag bara landa och funka. Tredje natten nu typ tror jag tappar räkningen, av att vara mänsklig napp. Och jag fattar att det är mycket med inskolning och allt, men så också för mig. Jobbstart. Synkandet av två liv. Olika roller. Som inte vill samma. Som inte kan samma.

Att jag behöver gå upp innan några andra ljus är tända, att mitt larm de sista nätterna har ringt precis när jag lyckats få henne att somna. Vänder mig om för den lilla egna sömnen och då ringer klockan.

Hjärtat går typ av för mig då, i egoismens och överlevnadens tecken. I att bara bara bara vilja få sova.

De nätterna en får drömma är bäst. Då känner jag mig utvilad. När det liksom hunnit bli en stund av djupsömn. När vakandet släpper för en stund. Nu efter vad som känts som dvalande timmar av närhet tänkte jag att klockan ringer men nu när jag kollar var klockan 03. Och jag blev iallafall lycklig av det. Chansen till att nån timme kanske ska bli. Men jag dör av det här. Känner hur kroppen faktiskt typ förtvinar. Sprängs. Upplöses.

Men sen vaken en stund är allt igång igen. På morgonen. Lampan tänds, systemet vaket. Jag förstår inte. Inte om det blir så idag.

Jag förstår inte just nu de som skaffar fler barn. Jag vill bara förbi detta. Jag har inget mer att ge. Det här är verkligen core stunder av kamp för överlevnad.

Nu har du fått allt. Jag behöver bara lite. Snälla. Snälla. Snälla.

Drar bort mig och hoppas det ska räcka men hon vaknar direkt. Hur. Gör. Folk. Detta.

Att säga nej blir ännu mer gråt. Ett barn som verkligen sätter sig upp och vaknar. Allt tar då ännu mer tid. Tid jag inte har. Ork jag inte har. Väcker Eric. Så nu får ingen sova.

Kanske blir det lättare efter en sån kamp i några dagar men jag ser inte det ljuset. Det som funkar för andra funkar inte. Jag känner inte det. Har inte den kampen i mig.

Kan inte fatta beslut här i natten. Svamlar. ”Varför väcker du mig om du ger upp efter två minuter och ska fortsätta amma”, jag vet inte. Jag orkar inte skriken.

Och jag måste gå upp sen. Sorgen då i gryningen att inte räcka till. För nån. Känner mig som en dålig mamma. Grejer inte det heller. Grejar inget. vill ju ge henne allt. Men när allt just är mer än vad en har. Att inte alltid lyckas smyga upp utan att väcka. Att sabba hennes natt. Utöver min egen. Att inte ge henne bäst förutsättningar att vara utvilad till förskolan. Att verkligen inte själv få en stund att fixa mig och koncentrera mig.

Lägger mig i ett annat rum. Skrik och gråt. Som att jag kan sova då. Det är ju omöjligt. Stressen och dåligt samvete. Jag skakar. Jag orkar inte. Jag har verkligen inte mer. Jag har alltid mer. Men inte idag. Jag ska jobba. Ha utvecklingssamtal 9:00. Vara liksom sharp. Prata måluppfyllnad. Ha startmöte för nytt projekt, hålla startmöte till och med. Att överleva känns som ett verkligt mål. Tack godnatt.

De flesta nätter är ju nån gång snabbt kolla läget och sen somna om och då funkar det. Men de här nu. Flera på rad och att samtidigt behöva jobba. Tålamodet finns inte och hon känner det.

Jag förstår inte de som grejar att göra om detta. Jag har det inte i mig.

Hur kan det vara så svårt att sova. Det finns ju inget skönare.

Jag får ont i hela kroppen av att avvisa henne. Höra hennes förtvivlade arga skrik. Heja Eric som kämpar på nedervåningen. Nu låter det som att hon somnar. Hoppas vi också kan.

Den här natten känns just nu värre än alla nätter ihop. Känslan av att inte vilja eller kunna ge mer när en måste.

Samhället vill få in alla i samma ask och tidsspann. Och då är vi ett av de länder i världen som får vara hemma längst med våra barn. Allt det här att lämna bort sitt barn för att göra annat känns så fel. Eric säger hur ska vi kunna jobba. Det känns inte naturligt. Att hon är där och vi inte.

Det är Gunnels överlevnadssystem som kickar in, första separationerna från oss sådär mer än fåtalet promenader med morfar eller farmor. Hon kollar att vi finns kvar.

Viktigt att kunna vara ledsen men för rätt saker inte i onödan.

Mitt larm ringer och hon gråter på nedervåningen. Jag bär upp henne, en snooze och hon somnar vid mig, snabbt. Hör hur hon snuttar i luften när hon somnat.

Nu tror hon jag ligger intill men jag är på väg bort. Hoppas hon vaknar innan så vi kan säga hejdå. Hoppas inte så hon får sova. Sminkar mig i badrummet. Eric har somnat på soffan. Lägger monitorn intill honom och smyger ut ur huset.

Går från ett mörkt hus mot bussen, fullmåne, massa bilar, hur är andra vakna. Missar bussen, får vänta länge så jag typ åker i samma tid som en vanlig dag, men ändå inte.

Får sista sittplatsen på bussen. Helt slut och solen har inte ens gått upp.

Jag minns nu hur jag inatt sa att jag hatar Beatrix Potter. Falsk marknadsföring av parenting. Det är verkligen en helt annan grej. Hoppas att det inte är såhär för alltid. Säg att det inte är så.

Och att de är så mycket bebis på nätterna, i egen dvala inte nåbar. Och sen väl vaken på riktigt världens gullis ”vaaad ärr deeet mamma”.

Jag älskar dig. Men herre alla någon ingen vad jag vill sova.

~

Går på tunnelbanan nu och mitt emot mig sitter en mamma och dotter, där dottern är i min ålder. De är kopior av varandra, eller ja. Dottern är en kopia av mamman och de sitter mitt emot varandra med varsin take away kaffe. Pratar och skrattar. Jag har inte haft det. En dag som är så kommer förhoppningsvis också, hoppas det. Och då kommer alla dessa nätter, kråkfötter och gråa hår att vara värt det. Men just nu, heja heja oss alla som inte får sova pga de små.

Mamman gick av samtidigt som jag och jag vände mig om och sa det. Att de var så fina, och att jag som legat vaken hela natten med min lilla dotter blev så glad av dem. Hon klappade mig på axeln och sa att ja det går över och en dag är man bästa vänner.

Hoppas hon har rätt.

<3