Att inte veta om andra sidan

Kanske finns den inte, men jag tror det. Och inte den andra sidan, det är en annan fråga och ett annat inlägg. Jag pratar om småbarnsåren.

Det är verkligen fina dagar, mysiga stunder och en liten person som växer framför ens ögon. Det är otroligt. Men jag börjar låta som en broken record med alla dessa texter om eviga nattningar, ledsna nätter och allt. Men det är just det jag är i. Och, när en inte vet om andra sidan, som många säger att detta lättar, en annan tid tar vid, nån gång har de fått sina tänder. Magen igång.

Stora barn stora problem osv säger nån. Men den tiden välkomnar jag, när det går att konversera, råda. Det här telepatiska nattespelet, att förstå och veta, utan ord. Att vagga men få en avvisande hand. Att lite vara mer en trygg kropp än person. Någon som klättrar på en, har företräde till ens kropp. Igår natt sov vi bra men inatt ledset och det svänger så. Längtet efter vila, ett extra andetag. Kollen på läget. Att vi ska börja vanka in i nya rutiner och landa. Om en nu nånsin landar. Men ja det där första. Gå utan att vara rädd att du ska ramla.

Jag är i nuet och tar vara på, men jag längtar bara lite längre fram. Att få vetskap. Förskolelivet. Att få vara på rätt plats. Att du hamnar rätt. Att vi andas i det. Att det nu som är är det som ska vara.

Att få se hur livet lite kommer måla ut sig, iallafall de breda stråken, för en närtid. Snälla tack.

Jag har iallafall lagt undan lite spar, investerat i fonder. Packat sellpypåse med högt och lågt. Fått iväg. Och känner en stolthet över den där lilla extra eftertanken. Iallafall en check på den för helgens räkning.

Jag funderar i mina skav. Att söka min village. När barn är stora och kan gå till kompisar osv ja. Men som nu när Gunnel nästa vecka ska vara ensam på förskolan, när Eric börjar jobba. Och jag direkt första dagen har typ vårens roligaste jobbmöten just den förmiddagen. Mor/farföräldrar säger att de ska vara tillgängliga men så helt plötsligt är de alla bokade just då. Alla och säkert också den jag inte frågar. Den jag önskar att jag skulle kunna fråga. Den som i själen trots allt känns närmast. I roten. Men som inte är det. Hoppet som finns men vetskapen som påminner. Att sakna den där direkta förlängningen av sig själv, den som hållit en själv, förtroendet. Den som nog doftar närmast en själv, den som har lärt en sina handlag. Den som klappat och funnits. Det där otvivelaktiga, tillförlitligheten, håll mitt allt jag litar på dig. Jag vet att du vet och kan. Det saknar jag. Den saknar jag.

Den enda tröst jag kan ge mig är att jag ska vara den, för Gunnel om hon vill. Om den dagen kommer, att jag får hålla hennes närmsta. Hennes viktigaste lilla liv. Det hoppas jag. Då ska jag vara där, om hon och livet låter mig.

Springer till bussen som vanligt och skyndar, men i huvudet är jag i detta. Kvar på ena sidan.

<3