Dansk blomma

Jag började plugga juridik direkt efter gymnasiet och hade varit passionerad över det länge. Verkligen jobbat för att komma in i Lund där jag ville gå. En utbildning som alltid kommer vara bra att ha i ryggsäcken som min pappa brukade säga. Konstintresseret har funnits länge men liksom inte alls nån tanke om att gå en kreativ väg till mötes. Att jag hade något sånt i mig.

Jag har försökt få in konsten i mina jobb, startat konstförening. Fått ärenden på myndigheten jag jobbade på förut som rörde konstupphandlingar. Poddat om konst och upphandling, föreläst osv.

Efter flera år på myndighet blev jag headhuntad till ett jobb med mycket bättre lön osv. Men väl där var det is i magen och en så ohärlig inte snäll känsla. Efter en vecka där fick jag veta att jag var gravid. Och då nyanställd och allt var så otryggt. Jag dolde magen som jag var så stolt över. En graviditet jag kämpat i år för.

Jag bestämde mig för att söka jobb och försöka ta mig därifrån. Det kändes varken möjligt att stå ut till en mammaledighet och jag ville inte heller komma tillbaka dit, eller ägna mammaledigheten åt att söka jobb. Jag fick komma på intervju i gravidvecka 12, två olika intervjuer faktiskt men en som blev mitt jobb nu. Ville berätta om graviditeten men gjorde inte det för jag kunde inte riskera att bli kvar där jag var. Min nya chef var så mänsklig, fin och närvarande. Jag sökte mig dit pga den magkänslan till henne.

Ett jobb på Trafikförvaltningen i Region Stockholm. Det är med andra ord på SL, eller ja förvaltningssidan av SL. Och ett jobb med trafikupphandlingar. Ingen konst men en trygg plats.

Tanken hade inte slagit mig. Men så när jag kom tillbaka från min mammaledighet och fick ett nytt uppdrag så skrev även min chef ”vi har också en upphandling av konsten till Saltsjöbanans nya slutstation som byggs vid Slussen och jag tänkte på dig”. Hjärtat stannade lite. Kalla det ödet eller känslan av att vara på exakt rätt plats. Och det är mitt ljuvligaste projekt. Där jag får sitta med konstrådgivare och arkitekter, konstnärer. Den kreativa processen. Se ritningar och prata konst, men där jag är den som håller i upphandlingen och den juridiska praktiska processen. Där mina två delar förenas.

Tanken att den konsten kommer vara bestående. Att Gunnel kan gå dit som vuxen, kanske när jag inte finns mer, och veta, kanske visa sina barn att den där konsten var mamma med och köpte in till staden. Till SL. Det kändes så meningsfullt. Som att min väg utstakats. Att vardagen fick sån mening. Minns hur jag hade gåshud på vägen hem den dagen jag fick veta.

Och idag hade vi möte igen. Och jag passade på att piffa med min nya danska blomma. Som jag såg på ett event förra september. Den kändes som en symbol för peppen och glädjen att få vara just där.

Lite livet då och nu blandat.

<3