Lilla luckan av andetag

Hej från en badpaus.

Vi gjorde ett försök att åka och titta på ett hus idag, mest på kul för att det såg så flådigt ut. Vi brukar aldrig väcka Gunnel när hon sover men gjorde det nu för att hinna i tid. Och alltid brukar vi liksom ta det lugnt och i hennes takt när hon vaknar osv men just för en gång tänkte jag att vi kanske bara skulle kunna lyfta över henne i bilstolen och att hon kunde få halvsnooza vidare på vägen. Det gick inte enligt plan kan jag väl sammanfatta det. Och toddler tantrum eller protester är något helt annat nu för tiden. Det där spjärnet, den fysiska bara vägran att sitta i stolen. Som brukar sluta efter nån sekund men där en ändå inte vill forcera henne ner mot hennes vilja. Försöken att lugna men vägran så fort en provar på nytt. Brandlarmsskriken. Reptilstressen i att försöka agera och tänka med ett brandlarm i örat, eller flyglarm kanske. Stressen för henne men stressen i en.

Väl framme ville hon inte gå in i huset, började gråta. Vi tänkte att det är inskolningen. Den ligger som en blöt filt över livet nu känns det som. När det inte finns feeling eller engagemang på förskolan som liksom på något sätt bär en igenom det tuffa. När en verkligen går emot sin inre känsla och princip i att lämna. Att känna sig trängd in i ett hörn av livet och köplatser till den andra förskolan osv osv. Det är hennes lilla liv och jag vill ju ge henne allt men för en termin nu får vi befinna oss i hörnet. För vi kan inte råda mer. Det går inte att lösa. Och det tar så mycket energi. Gör också den egna känslan i inskolningen halvdan. Som att satsa på en relation man vet snart är över. Går ju aldrig. Även om vi gör det.

Ibland är det enda som kan bryta tantrum just typ tvn men den kan en ju inte alltid ta till, även om det är så lätt. Suktet. Pick your battles. Att det blir tyst. Ro i rummet.

Ledset igen när vi sen skulle åka ifrån huset. Jättemysig lunchstund men sen gråt igen. Hon som brukade stå i hallen och säga ”åka bil” säger nu ”inte åka bil”. Hon tror att vi ska dit, att vi ska lämna henne. Imorgon börjar Eric jobba och vi dyker ut djupare i det okända. I livslogistik och roddande men pust just nu.

Totalt skrikande hemma igen när jag tog ett glasspaket från henne som vi köpt. Och det som liksom inte slutar. Som att hon går i baklås. Två föräldrar som försöker allt för att få henne att lugna sig men det går liksom inte. Tar säkert 10 min. Och huvudvärken är där. Närmast i känsla som en hjärnblödning. Säkert också för henne.

Men så nu går jag undan en stund. Laddar om. När det finns så mycket vilja i henne, beslutsamhet och driv. Men när de vuxna ibland måste visa vägen och vara den som fattar beslut.

FBI borde träna upp sina agenter inför förhör med att hantera en toddler en stund. Det känns som att all annan förhandling är lättare.

Någon som gråter när en plockar disk. Någon som klättrar på stolarna. Att aldrig kunna äta upp, aldrig sova klart. Det tär verkligen att så sällan få vara sin egen eller ha egen takt. Och det är att vara förälder men jag hoppas det inte ska kännas just såhär för alltid.

Andan i halsen. Men nu ska jag nyttja min lilla stund, och det finns också stress i den begränsningen. Lilla luckan av andetag. Skynda njuta. Innan skiftbyte och det var den dagen.

Känslan av ledsamhet och sorg, ja det är naturligt att de ska uttrycka sig och få ta plats. Och det får hon. Det är verkligen centrumet av hela livet och vardagen. Hinner knappt kram hej till Eric. Så vissa dessa dagar när det just är all plats och en försöker navigera runt om. Som idag. Då känns det kämpigt.

Men jag köpte tulpaner på ICA, fördelade två olika färger lite blandat i två olika vaser. Drömmer om dagen de kan stå på soffbordet men den dagen är en annan dag och inte idag. Men nån gång så.

Kämpa toddler parents och en liten mental klapp från mig till mig är väl budskapet. This is no joke. Känner mig misslyckad. Som att alla andras barn sitter i stolar utan skydd utan att klättra eller slå ihjäl sig. Men en ser aldrig allt. Vill inte begränsa henne i försöken att skydda henne. Men allt kommer väl tids nog. Både att landa och vara underbart. Vilket det ju är mellan varven hela tiden också. Men ni vet.

Försöker alltid att se det storslagna och gör det allt som mest men idag fick parenting the best of me. Kände hur jag blev irriterad och tappade mitt zen. När en inte hinner sortera och landa huvudet. Fixa eller göra som tänkt. Känner mig gnällig men såna här dagar behöver också få finnas antar jag. Sorgen att inte ha det där skyddsnätet att ta hjälp av imorgon när schemana inte går ihop utan stress ligger också där och påverkar.

Jag har skrivit ner en mening, att jag vill skriva lite mer om drömmar. Så det inte bara blir mammatexter. Även om de just nu är överst inombords.

<3