Den gröna lampan

Inatt drömde jag om min mormor. Mindes saker jag inte tänkt på på flera år.

Just ett minne återkommer jag till ofta i tanken och det är bara nån fåtal gång till någon som jag delat det innan. För att vi bara inte gjort det. Aldrig blottat detta. Men efter natten inatt så skrevs texten sig själv i mitt huvud och jag hörde färdiga meninagar. Så därför skriver jag ut dem.

Det där när barnet börjar upptäcka själv och börjar skapa identitet, välja eget. Jag hade inte den friheten som liten med massor och i det känner jag mig ofta oerhört berövad. Att inte ha fått vara barn. I vissa delar var jag ett barn ändå men i massor inte alls.

En väldigt liten del av allt då. Vi fick aldrig handla second hand för att det fick vi lära oss var äckligt. Just benämningen äckligt har jag levt hela livet med. Frågan ställdes varje dag om jag var äcklig eller ren och jag fick alltid svaret att, eller behövde ju efter ett tag inte ens fråga om, jag var äcklig efter skolan och också efter annat och fick alltid duscha innan jag var just ren. Innan jag fick komma in i huset. Inte bara jag. Alla hemma. Därför hade jag aldrig kompisar hem. Vi fick också höra att vi var älskade, viktigast. Sjöngs för. Men jag var ofta väldigt rädd. På tå.

Men begagnade kläder gick inte ens att fantisera om, titta på. Jag visste typ inte ens vad det var förrän jag var tonåring och kompisar började handla på typ beyond retro och myrorna. Och det var en kompis mest som just var så duktig också på att hitta gamla unika så fina plagg. Som jag avundades men visste att jag inte skulle få ta hem. Så det fanns inte i min värld.

Inte loppis heller. Men så en gång hade min skola loppis. I en av de mer nybyggda skolbyggnaderna. Jag minns hur det var uppdukat med massa saker. Jag kan inte ens säga om jag fattade konceptet att det här var pre owned saker som någon ville sälja vidare. Jag kan lika gärna tänkt att massa människor lekte affär.

Och så såg jag den, jag kan typ se bilden för mitt inre. Hur den stod placerad med stora vackra fönster bakom sig. En grön keramisk matt stenfot och en ljus vitbeige linneskärm. Tänk som salig studios lampor i aura.

Om mitt liv som liten finns det mycket att säga men jag kan inte just nu ge mer än glimtar här och där. Och just de glimtarna ger jag för att jag känner att jag behöver det. För mitt jag.

Jag minns bordet, hur vi gick runt och tittade. Jag och mormor.

Jag minns inte om den kostade tre eller fyra 20 lappar men jag minns att jag förhandlade lite som pappa lärt oss och att jag tror att jag fick den för typ 60 kr.

Jag var så stolt. Det här är den första investeringen jag verkligen minns. Jag älskade den där lampan. Jag hade valt den till mig själv. Och som sagt så vet jag inte om jag ens fattade att den varit nån annans. Att den inte skulle tillåtas fanns inte i min värld.

Men så kommer vi hem mormor och jag och jag minns inte detaljerna men jag minns att vi inte kom in med lampan. För det fick jag inte. Den fick inte komma in hemma för att den var äcklig. Och jag förstod vad det betydde fast jag inte förstod. Jag förstod att lampan inte skulle bli min. Inte skulle finnas i mitt rum. För i den diskussionen fanns inget utrymme att just diskutera. Det var ett beslut som så många som fattades över mitt huvud och det var bara att lyda.

Det måste varit sladden tänker jag i efterhand nu för en lampa går ju att torka av. Eller skärmen. Men tydligen gick inte det äckliga att läka. Och kanske är allt detta egentligen bortom vad som borde vara mitt förstånd. Även om jag förstår för att jag kan reglerna som jag levt hela mitt liv efter. Fram till att jag flyttade för att plugga. De blev svårare att upprätthålla med åren när vi blev större men de genomsyrade allt.

Men den här gången minns jag svagt att mormor ändå tog fighten. En liten, som hon snabbt förlorade. Men för mig var den oerhört viktig. Hon stod upp för mig. Gav mitt jag ett existensberättigande. Min barnhjärna tänkte men vi kan ju inte slänga lampan för jag älskar den. Jag minns den sorgen i kroppen. Känslan av att verkligen inte vilja men inte kunna göra annat ligger nära. Vad ska vi göra?

Och mormor tog min hand och sa kom så går vi, jag tar lampan hem till mig så kan du komma och titta på den hur mycket du vill.

Jag har bara sett lampan för mer än 20 år sen men jag minns den i mitt inre.

Jag besökte lampan som en vän, mer i början. Med åren när jag blev tonåring glömdes den bort och måste ha hamnat i något skåp för jag såg den inte längre.

När mormor blev sjuk och jag hade flyttat hemifrån började jag fråga morfar om lampan men han mindes inte. Han letade också för jag bad honom, i förråd och skåp, men hittade den inte. Och jag kände mig verkligen berövad. Än idag gör jag det. Att aldrig få göra den till min. I mitt eget hem där jag hade den möjligheten och friheten att själv välja och bestämma. Sätta mina gränser.

Hon var en sån oerhört person mormor. Och jag saknar henne. Inatt vällde det över mig. Jag sörjer att hon var dement i så många år att hon på något sätt tynade bort och glömdes bort. Att hon med tiden blev en annan. Men hennes core och allt hon gjorde för oss under uppväxten. Hon är en helt central nyckelperson i att vi är vilka vi är.

Ett litet minne bland andra större sorger. Men jag minns det väldigt tydligt. Och i symbolik är det väldigt viktigt för mig. Och bara i att Gunnel kommer få ta in en lampa eller vad det än kan vara hemma här, alltid. Bara i det vilar en så stor seger för mig att ni anar inte. För den segern har jag jobbat år. För att säkra att aldrig upprepa den historien. De fina delarna bär jag med mig också men de här tar mer plats i mig. Och påverkar mig i min vardag. Som person och främst nu som mamma. Att inlyssna Gunnels gränser. Ge henne utrymme.

Och det sägs ju att trygga barn vågar springa på ica och skrika. De är inte rädda för nån konsekvens. Gunnel vet inte ens vad det är. Jag visste. Och jag sprang inte så på Ica för det hade jag inte vågat.

Och jag måste nu skriva. Ni minns kanske att jag brukar säga att solen är de mina som lämnat oss. När jag skriver klart det här nu på bussen slår en ensam solstråle in på mig. Och nästa låt som går på i mina hörlurar är grandmas hands. Bara det. Jag tar det signet. Tack mormor för allt. Men också för den gröna ljuvliga lampan.

<3