En hjälpande hand

Toddlertiden har typ gjort mig lite skygg. När Gunnel var mindre var vi out and about och i stan, åkte buss och överallt och jag kände att jag behärskade oss.

Men tiden nu är lite levd i en glasskål. Jag vågar inte riktigt åka bil lite längre eller göra någon utflykt ensam utan Eric. Det känns som att en behöver ha fullt fokus på henne medan den andra jobbar för uppgiften.

Men idag var Eric iväg på inspelning och vi behövde en fänkål och lite annat till en otrolig vitvinssås från 1000smårätter som vi ska äta till middag.

Så Gunnel och jag åkte med bilen, som hon nu börjat hata pga tror vi ska till förskolan, men det gick bra. Vi dansade och hade mysigt. Jag tänkte åh så fint att åka och handla. Plocka lite saker i sån där gullig barnshoppingvagn och sen ta oss hem.

Men alltså maratonet. Börjar bra med att vagnen är kul, kul att säga namn på alla frukter och springa runt lite. Sen vill hon ta alla kryddor, sno en ostprisvimpel, plocka ner en list för prislappar och blir vansinnig när jag liksom nej det där går inte släpp. Pust. En får verkligen djupandas och jag håller mig lugn. Försöker avleda, hitta nytt fokus framåt. Håll det där tack wow kolla dit.

Ligger på golvet och är missnöjd, hon inte jag. Hittar ballonger och står och pillar ett tag. Leker med deodoranter. Mamma andas. Tänker på det där nån sa om att alltid ha en banan i väskan, till mamma inte till barnet. Spring i gången men det visste jag, därför jag inte tog med vagnen in. Bara henne och lilla shoppingvagnen att ha koll på.

Flyr nästan bortom kassagränsen, bärs tillbaka, protester. Kassa. Såklart lång kö. Kommer fram. Vill inte bli buren. Krälar och skriker. Jag andas. Börjar plocka. Lyfter upp henne som skriker. Klättrar nästan över min axel. Så arg. Vill inte.

En kvinna kommer upp bakom och säger ”kan jag hjälpa dig packa upp”. Vem du än var så ville jag gråta. Tack snälla livräddande varelse. Jag sa att vi är under inskolning och att inget riktigt funkar.

Gunnel gråter om jag går ut med soporna. Det sa jag inte men det känner jag i mig. Att allt är skört nu. Oroligt.

Kvinnan säger vi har alla varit här, eller ja vi som vet vet.

Jag håller Gunnel och pratar lugnt. Känslan av att hålla i en liten bomb. Parera och tänka hela tiden på vad som blir bäst. Kvinnan packar upp min mat. En annan kvinna i kassan ler. Nån ung tjej vinkar åt Gunnel och sen ser Gunnel en golvputs som gör att jag på något sätt lyckats hålla friden, betala och packa ihop allt.

Ut till bilen. Vill inte åka i stolen men det går tillslut. Lugn bilresa och tack snälla livet för det.

Den här stressen, den här liksom noll kontroll kan inte nå liten varelse som är uppe i sitt och med temperament. Herre Jes pust.

Kvinnor som hjälper andra kvinnor har en särskild plats i alla himlar. Jag kände mig omhållen. Noll skam.

Men jag blev ledsen. Saknade känslan av en mamma själv. Att få den där hjälpen av annan. Kunna ha nån som åker med så. Det ligger nära.

Men den här kvinnan var min hjälte idag. Och just påminnelsen om att världen är snäll, i stora delar och i det lilla som blir så stort.

Känner mig misslyckad. Och att det modiga försöket ut ur glasskålen blev ett misslyckande. Att jag liksom tappade all energi. Tänkte att jag kanske byggt glasskålen i huvudet och att det kanske inte alls blir så. Men så blev det.

Den här tiden känns verkligen som ett krig. Mysigt ja ofta som det känns som att en vill och måste säga. Men likväl en kamp.

Jag ska hjälpa annan om jag får möjlighet, hela livet igenom. Och tack igen telepatiskt till kvinnan. Sa att hon var min hjälte. För det va hon.

<3