Jeanette Åkerberg

Jag har fått tips om @the.holistic.psychologist på insta och vissa av hennes inlägg är så träffande och drabbande att jag typ behöver djupandas. Så on point.

Men så såg jag det här i morse om mamahood och tyckte att det var fint att läsa hur viktigt allt är. När en är trött själv men ändå ger allt. Så är det fint att tänka och hoppas hur mycket det kommmer finnas med i barnets grogrund for life.

Varje liten stund har betydelse.

<3

<3

Förra veckan blev superflärdig med både Fannys vernissage och bokreleasemingel.

Fina Natalie bjöd med mig på trädgårdsmingel för att fira Elsa Billgren och Sofia Woods nya bok Sommarhemmet.

Vi började med lunch på Café Nizza & även det otroligt goda plocket på minglet kom från Nizza.

Kortvecka nu och snart åker vi, tiden bara flyger fram så fort.

Jag ska börja packa och preppa snart. Dra ut på lyxen.

Hoppas ni får en fin valborg om vi inte hörs innan.

<3

Igår var jag på öppning av Fanny Schultz nya keramikkollektion på Studio K49 på Kornhamstorg 49.

Fannys keramik är så sanslöst vacker och lokalen igår med de stora otroliga fönstrena blev en så fantastiskt fin kombo.

Och så många otroliga smarta snygga coola snälla kreativa peppiga kvinnor. Blev lite sen hem och det är väl bästa betyget. Åkte hem helt upprymd.

Idag öppnas visningen om du har vägarna förbi. Kolla mer hos @fannyswiatekschultz.

<3

Ni är alltid så fina med era kommentarer, ömsinta och bjussiga.

Småbarnslivet är verkligen en liten bubbla och svår att få perspektiv över då en alltid just är i bubblan och i nuet. Perspektivet är inte så långt och alla steg är nya. Så det går inte att förutse hur allt ska bli. Så är ju hela livet men lite extra påtagligt nu.

Att en längre fram kanske lättare lyckas få till balansen och inte känslan av att behövas så monumentalt. Tack för att ni hjälper med de större perspektiven.

Så fort jag tittar tillbaka på bilder slår det mig hur snabbt allt går, och att bebisGunnel är fångad i en tidskapsel som aldrig kommer igen. Både sorgligt och vackert. Men verkligen så viktigt att ge sig tiden att vara närvarande där en mest behövs. Men samtidigt viktigt att vara rädd om sig själv i allt. Att ta hand om sig vid sidan av mammandet. Balansen behövs.

Ikväll ska jag på vernissage, så glad för tidiga tider så jag hinner både dit och hem för att natta. Det ska bli så trevligt, att få träffa många Instagramkompisar irl. Och att få se vacker keramik.

<3

<3

Påsken har varit lugn och mest hemmavid. Tanken var att jag skulle vinka av en kompis vid tåget men vi har haft lite ont i halsen så det blev inte så.

Jag sa att jag kunde åka in och hon sa ”ta med Gunnel”.

Och det där satte sig i mig. Jag skrev att jag inte skulle bemästra det, att det bara skulle bli stressigt och att jag skulle komma själv om jag skulle komma. Och så blev jag ledsen av den känslan.

Jag känner inte att jag i tiden som är nu grejar det, hon är så levande och i gasen. Bara när vi var på akuten, att ha vagn och henne, flera saker att ha reda på, var så stressigt. Kanske är det bara jag som har dåligt splitfokus.

Men att åka buss, fika och sen åka hem igen hade i huvudet varit hur mysigt som helst men Gunnel hade dragit. Och det kan ju verkligen protesteras. Ostbågen in i bilen osv. Svetten som pärlar. Känslan av att inte greja, att inte veta hur en ska komma framåt.

Gunnel är min ledstjärna och jag följer henne, men så tänker jag, tränar jag liksom inte henne på sociala situationer. Hon är så med och smart men hon lyssnar ju inte på mig om hon inte känner för det. Busigast och klättrigast på jorden. Och jag älskar henne för det. Men just i den här åldern vet jag liksom inte, det blir som att jag avstår utflykter. För att det mer känns utmanande än givande. Men det kanske är min okunskap i rodd som sagt.

Och det kanske blir att jag luras av tex Instagram, andra som sitter och casually dricker ett glas vin eller fikar och barnet sitter med. Gunnel kan absolut sitta några minuter men inte mer än så. Då vill hon vidare. Och jag har så lite andan i halsen när hon springer runt allt vad hon har, att hon ska ramla. Ser faror överallt och det är både hämmande för henne och uttröttande till tusen för mig.

Jag kanske har fastnat lite i detta. Att jag sätter henne i fokus och att all plats är hennes, på hennes villkor. Vilket känns helt rätt och naturligt i sig. Men då kan jag inte göra en kopp te utan att hon gråter. Eller träna utan klump i magen osv.

Jag hinner inte laga den där roliga maten jag vill se om hon gillar, jag hinner knappt diska undan stekpannorna. Det känns som att tiden som jag vill ha för att vara en bra mamma inte finns. Men så tänker jag mycket på närvaron med henne, alltid före disk eller annat. Att jag behövs mest för henne. Att när hon ropar och vill vara nära, mysa med mig så är det min plats. Jag får ha diskat och städat sen. Längre fram.

Den här resan till Madrid känns väldigt viktig för alla. Att vi ska våga igen. Att vi ska våga något annat. Bryta vardagen. För jag bär lite som en sorg av att alla dagar är samma lika, även om det är ljuvligt och mysigt.

Jag skulle vilja storstäda, sortera i skåp. Rensa och slänga. Börja om. Men det finns aldrig tid. Upplever jag.

Kämpar med dessa tankar och tänker att en dag åker vi in hand i hand, när ett förslag om utflykt blir ett uppskattat äventyr. Att jag kan få känna mig som en kreativ peppig mamma med många förslag. Och inte bara känna mig lite orkeslös och just otillräcklig.

Som det kämpas inom mig. Ligger vaken på nätterna och tänker. Känner mig ego. Men känner ett sånt behov. Vill hennes bästa men känner att vi inte alltid får till det efter mina intentioner.

Det sägs ju att barn lär en sakta ner och kanske är det just det jag håller på att lära mig. Men jag ser ju andra som får mer båda världarna. Skäms av att skriva det här, det känns jobbigt att sätta ord på känslan.

Att illusionen eller den mysiga drömbilden inte känns uppnåelig nu, kanske är det just min drömbild och inte Gunnels. Hon vill mest springa ute och åka rutschkana, kolla blommor och klättra. Som hon ska.

Det kommer för oss också en dag. Nån dag. När hon vill åka med och där vi delar såna äventyr också. Och jag ser fram emot dem.

<3

Jag såg precis att de två första säsongerna av en brittisk krimserie jag alltid såg med min morfar har kommit tillbaka till SVT play. Vi ringdes alltid efter att varje avsnitt hade setts och den, precis som många andra serier får mig att tänka på honom och sakna honom.

Och serien är inte sådär gulligt brittiskt krim utan verkligen starkt, välarbetat, mänskligt och sorgligt. Hur olika öden och historier vävs ihop, inte en story som går så lätt att förutse.

Ett jättetips.

<3

Inatt tänkte jag på det. På att vara någons trygga famn. Att jag är Gunnels. Gunnel la sig på mig, lite sådär slängde sig på mig. La sig platt utslagen över hela min bröstkorg. Som hon sov de första tre månaderna i sitt liv. Jag trodde aldrig jag skulle få ligga ensam igen. Bre ut mig. Jag får ju det mer och mer men vi är ändå nära. Hud mot hud. Hon har blivit större. Kan dra täcket upp i armhålorna och vända på sig. Låtsassnarka. Hålla handen. Ligga nära. I min armhåla. Kramas och ibland när vi kramas gör hon ett litet glädjeljud, som när man ser en väldigt gullig hundvalp.

Och så slog det mig. Tänk att jag får vara hennes trygga punkt. Att hon vänder sig till mig. Springer mot mig när hon ser mig. Släpper allt och ropar MAMMAA. Jag är hennes mamma. Och alla de stunder jag sätter mig på huk, tittar på det hon visar och är. Kramas lyssnar finns. Så är jag hennes trygga famn. Och det känns väldigt storslaget. Sånt att minnas i tröttheten. Att alla efforts ger henne trygghet och såklart också en välbefinnande känsla hos mig. Som att även hon läker mig. Att mitt rå omande klappar även mig.

Jag får ju hundratals memes men några som sagt ”släpp aldrig ditt barn i kramen först, krama till de är redo att släppa”. Och att avsätta de första tio minuterna på morgonen, när vi ses efter föris, eller när jag kommer hem från jobbet, när hon ska sova, att de första och sista tio minutrarna är helt hennes. Våra. Utan annat. Utan telefon, inga samtal. Inget annat. Bara vi.

Enkla små handlingar och val i vardagen som gör stor skillnad. Som känns bra. En liten bok fast jag borde gå till bussen. En liten god morgon stund i sängen. Så ofta det hinns men jag försöker varje dag. Tänker på det.

Och de där kramarna på natten, även när jag kanske gärna ändå hellre hade sovit, blir på något sätt beviset på närheten. Att hon känner sig trygg och sedd. Att hon vet att jag ser henne.

Alla barn älskar sina föräldrar, nästan utan undantag och det känns därför så viktigt för mig att förvalta det förtroendet. Den kärleken. Och att ge allt jag förmår att ge, tillbaka till henne. För det finns ingen jag älskar som hon. Hela livet vill jag vara den där famnen, även om hon längre fram inte kanske kommer ha mig som sin främsta famn. Men den kommer alltid att finnas. För henne.

<3