<3

<3

I morse gick jag till jobbet innan Eric och Gunnel hade vaknat. Sen Madrid sover de ihop och jag har sovit på soffan.

Det är otroligt hur hon och han går upp, utan tårar, glatt, skrattar och busar i sängen. Somnar, kan somna om på natten. Ibland ledset i någon minut men verkligen något helt nytt. Innan Madrid var det knappt ens tänkbart.

Första natten hade varit tuff för dem med vaket och svårt att finna ro. Men sen så kunde hon ligga på hans bröstkorg, bli klappad, och till slut somna.

Jag har velat låta det ta tid, jag har hört om mammor där amningen fasas ut naturligt. Att barnet helt plötsligt en dag bara inte vill ha mer. Och det har låtit så fint, som något som passar oss.

Jag har varit förskonad mycket men det kommer ändå kommentarer om amningen och att vi fortfarande ammar. Att jag måste ta tillfället i akt nu.

Och det gör vi på nätterna. Men när Gunnel såg mig första morgonen och började dra i tröjan för att mysa så blev hon bedrövligt ledsen när jag sa nej, när jag försökte avleda eller göra annat. Det gick inte. Och det kändes fel. För mig. Inom mig. Jag kände mig gråtfärdig och tillslut så bestämde jag att vi testar på dagarna.

Och det har gått så bra, hon verkar inte koppla det till nätterna längre och det är vår mysstund. Som vi båda vill hålla kvar i lite till.

Och jag är stolt att jag lyssnade på min röst, på mig och Gunnel. Vad som funkar för oss.

Och det otroliga i att Eric nattar och sover. Faktiskt. Jag saknar henne intill och när jag hör henne vakna på natten vill hela kroppen gå upp och hjälpa till.

Men att kunna dela på känslan av att vara så behövd, att vara den enda som kan. Att jag första kvällen hemma efter Madrid åkte mot solnedgången för att storhandla. Vid 19:30. Något som varit otänkbart de senaste två åren. Att jag lite overkligt än, skulle kunna vara ute på middag eller sent, eller sova borta. Åka iväg till kompis eller om jobbet ska resa. Så kan jag. Utan magontet faktiskt. För Eric och Gunnel har det bra. Och jag hör inte gråt från soffan, jag hör skratt och glada röster.

Jag kan inte beskriva det lugnet. Att jag i lugn och ro kan diska och fixa efter middagen, kolla lite tv med vetskap om att jag inte kan behöva pausa närsomhelst. För att Eric har kollen, ansvaret.

Det är en ny värld som öppnar sig, men också så är jag just så stolt att vi har gjort det här i en takt som känts som vår. Som inte pushats av omvärld eller förväntningar eller förutfattade meningar. Utan att jag verkligen varit som en gås när det kommit till åsikter som inte känns som våra. Som magkänslan inte håller med om.

Och alla ska just göra på det sätt som känns rätt för dem. Jag hade ångrat mig i efterhand om någon annans åsikt eller tankar fått mig att sluta amma innan vi känt det. När min känsla inte sagt att det är vägen för oss.

Ingen av oss var redo att sluta helt och det finns inget mysigare än när hon kommer gående med sin lilla filt och säger mysa tut tut och kryper upp intill i soffan. Den stunden är så viktig. Och jag är så glad att vi har den, för då känns allt bara som en vinst. Då känns det som att vi växer som individer och familj.

Att de sover mysigt med varandra och att jag sover mer ostört. Att vi alla får uppleva nytt. Och att Gunnel var redo, att vi inte drabbar henne något utan att det mer blir som ett utvecklingssteg.

För vissa är detta inte en grej alls men för mig och oss har detta varit en jättegrej. Kanske har det med min egen såriga mammarelation att göra, att jag vill ge allt jag kan. Att hennes bästa får vägvisa här. Och hur amningen inte är en belastning utan nu bara vår lyx och vårt mys.

En liten morgonreminder om att våga lyssna på sin egna röst och göra precis på det sätt som känns bra för en själv och sitt barn. För vi är alla olika.

<3

En av kvällarna i Madrid gick vi förbi två tjejer utanför en bar och jag hörde att de pratade svenska, frågade om de var svenskor och om de kunde ta en bild på oss. Så vi fick några bilder på hela triaden.

Jag tänkte både inför och efter en sån här resa på det där om att ”tjejer inte kan leka tre”, och som liten var jag ibland inte inkluderad i grupper. Den som inte blev bjuden på kalas osv. Utanför. Umgicks mer med killar. Spelade fotboll.

Så livet just nu och den här resan, vårt umgänge har blivit som en revansch för mig. Även om jag inte går runt och reflekterar över det så.

Jag har flera fantastiska vänner, starka coola intelligenta skitballa kvinnor som jag beundrar och tycker om. Och det fina skiftet som jag upplever väldigt tydligt, i att kvinnor stöttar varandra, snarare än att tävla och racka ner på varandra. Både i livet och på Instagram. Iallafall i min bubbla.

Sen jag blev mamma så blir det naturligt att tiden inte finns på samma sätt, att hinna ses och vara tillgänglig som innan.

Petra och jag pratades på Instagram innan jag fött Gunnel, Petra väntade sin dotter och köpte en lady. Och vi hördes när barnen kommit och bestämde oss för att ses på en mammafika. Och jag blev kär direkt, så imponerad av henne, ville typ hänga varje dag. Som när man träffat en partner nästan. Och vi hängde hela mammaledigheten. Livets present.

Pernilla och hennes dotter gick på samma babysim som oss, och jag fick direkt känslan att det var riv i henne. Att hon var speciell. Någon jag ville hänga med.

Och även om vi mötts och förenats via barnen så är Petra och Pernilla verkligen två kvinnor jag velat hänga med oavsett. Och att vi kan ses utan barn och prata om vad som är kämpigt eller fint. Stötta varandra med jobbtankar. Berätta om tidigare liv, egna tonår. Blotta och dela saker som kanske inte så många fått höra om.

Och det fina i att vi verkligen är olika, att vi har olika driv och mål, olika inspiration och tankar om typ det mesta. Men att vi alla på något sätt ändå är väldigt lika, med liknande erfarenheter. Och att vi verkligen lyssnar på varandra, försöker lyfta varandra, ser utom oss själva, bortom det egna och kan råda varandra utifrån den egnas bästa. Att vi ser varandra på ett sätt jag sällan upplevt innan. Och att vi möts i det.

Vi kan ställa frågor och prata väldigt blottlagt. Och vi alla älskar kläder, även om vi även där har olika uttryck. Hotellrummet blev nästan som en popup butik i den så lämpliga helväggshyllan, där alla väskor och 20+ par skor möttes och lånades.

Det var en ljuvlig resa och jag kan sakna den lilla tjejvardagen med långsamma frukostkaffet, sminka sig i sängen. Hjälpas åt att välja outfits. Långa luncher. Och alla samtal som skedde.

Det har jag inte upplevt innan. Inte i tonåren heller. Så det känns som att jag både växer framåt och fyller i tomrum bakåt.

Och jag är så tacksam för att jag hittat vänner som dem.

Det gäller att se möjligheterna och våga säga hej, för det kan leda till att fantastiska personer äntrar ens liv.

Jag ser fram emot ett livslångt resande och samtalande med dessa tu.

<3

De här kapporna handmålas och är one of a kind, hade jag sett den här hade jag köpt den utan att blinka. Hoppas de gör en till liknande.

Älskar.

Via @tuttifrutti.antwerp

<3

Vilka fantastiska dagar vi fick tillsammans. Och så märkligt det är egentligen att kunna resa till ett annat land och leva i en annan värld i några dagar. Verkligen en bubbla, och det surrealistiska att Madrid finns varje dag, men i vårt liv bara som en liten kapsel.

Madrid kändes verkligen som en metropol, NY stort och med väldigt vacker och pampig arkitektur. Och vi bodde på vad som kändes som Times square. Billig taxi och kaffe, vin till helt andra priser än hemma. Så vi unnade oss taxi när vi inte orkade gå annars gick vi.

Och bästa presenten var att det gick så bra för dem där hemma, första natten kämpig men sen över allas förväntan. Det bidrog till känslan av att verkligen kunna koppla bort och njuta. Fina luncher, samtal, promenader, ett vackert museum, nästan inget regn och bästa sällskapet.

Nu kommer massa bilder för jag hade ju med min nya mobil som tog så fina bilder tyckte jag.

Så ja Madrid, verkligen ett tips från mig. Och en resa där vi alla fick växa.

<3

Igår morse låg vi och killade varandra i ansiktet. I morse gnuggade vi näsorna, sover med hennes panna under min haka. La en hand på henne trots att hon kanske skulle vakna. Sa hejdå innan hon vaknade.

Vi gjorde oss i ordning ihop. Jag sa att idag ska mamma flyga flygplan. Det mest ledsamma påklädandet inför föris på länge. Trots myspauser.

Ledset på föris trots sandlåda ihop en stund, trots försök till olika sätt att lugna.

Jag fick ångest inombords men var lugn mot henne, lugn tryggande försäkrande röst. Ses snart osv.

Alla lämningar har gått så bra så jag tänkte fint att få lämna en sista gång innan jag åker men det blev tårkänsla i bilen hem sen. Känslan av att tänk om det här är ödet som säger att jag inte ska åka, katastroftankarna, tänk om det händer något, nu när jag har dig att förlora. När du har mig att förlora. När jag är viktig för någon på riktigt. Men en måste våga leva, och flygvärdinnor vågar flyga varje dag.

Men det blir skört i att allt blir viktigt.

Nu är jag iallafall påväg, min outfit som tagits fram under månaders nattningar blev perfekt. Väskorna tunga av allt roligt att ha med, valmöjligheter och ombyten.

Älskade Gunnel mamma är för alltid din. Och allt måste hända. Och det måste vara underbart, för det säger Bodil.

Vi ses om några dagar och när jag landar kommer jag andas ut. Varje steg en utandning. Rädslan brukar släppa väl på planet men ja.

Fint att vara rädd för det betyder ju att det som finns i mitt liv betyder.

Med allt detta ventilerat, outfitbilder kommer och Madrid I can’t wait to meet you.

<3

Via @schillerdufva

<3

Jag läste en artikel för ett tag sen om hur åtta eller om det var tolv minuter med en vän kan ställa om hela ens inre känsla. Från stress till lugn. Den där ventilen. Och hur mannen i artikeln brukade smsa sin vän som i kod, ”har du 8 min?”. För det har en ju oftast. Mer behövs tydligen inte.

Igår skrev jag iallafall till Petra om hon ville ha en kram och det ville hon. Så vi fick den där lilla stunden. Lyxen att hon också jobbar på NK.

Sen åkte jag för att göra mani pedi med Pernilla inför resan.

Aldrig varit med om en sån uppladdning inför en resa, med packning i förväg, välgenomtänkta inköp men också stressköp. Syr upp jeans för hand för att hinna och alla vill att vår lilla lucka på jorden ska bli perfekt. Det skickas massa looks och förslag på restauranger i olika chattar. Det känns lite overkligt att vi ska åka.

Tittar på Gunnel på morgonen så glad. I badet när jag sminkar mig. Och klumpen i magen bakom allt om att hon kommer gråta och undra var jag är. Att vi alltid somnar och sover ihop.

Men kanske blir inte alla avslut perfekta, och jag har inte den där helt säkra magkänslan om amningen. Skönt att slippa på nätterna kanske, men också mysigt när vi ligger nära. Hoppas i sådana fall hon kommer vilja ligga nära ändå.

Jobbigt att vara dubbel i känslorna. Att inte veta. Att tänka att det ju vore smart osv, mest logiskt. Även om kanske inte känslan är med.

Jag har tänkt att jag ska låta det kännas som det känns, ta en dag i taget och utvärdera. Inte tvinga fram något åt varken ena eller andra hållet.

Se vad som blir.

Och imorgon åker vi. Nästan allt är packat utom just sminket. Lite sista fix. Sen ska jag unna mig att njuta. Det måste jag. Vad är det annars värt?

Och sen kommer vi hem igen och då är vi tillsammans igen.

En blink av annat som jag behöver och hon lär inte minnas detta. Bara en glimt av livet. Intalar mig det iallafall.

<3

Hela valborgshelgen var Gunnel och jag ute hos min pappa. Han bor ju kvar i huset jag bott i från att jag var tre år.

Många minnen sitter i väggarna och precis runt gatan bodde mormor och morfar under hela min uppväxt. Att de inte längre finns där och sitter i sina fåtöljer och är i köket längre gör så ont att jag inte riktigt förmått mig att åka ut. Pappa har mest kommit till oss, också för att det är enklare med barn att vara där alla deras prylar finns.

Men också till stor del för minnena. Främst de svåra som jag blir mer medveten om i mina tidiga miljöer. Minnen som sitter i väggarna.

Men också många fina minnen och just de fick ta mest plats i helgen.

Att se Gunnel springa i samma backar som jag, där jag lärt mig cykla, där allt började. Att återerövra mark med henne intill. Att se mina gamla klätterträd, mitt barnrum och allt ur hennes ögon. Vakna med samma vy som jag vaknat med i sådär 17 år. Det var verkligen svindlande. Och fint. Och jag såg vårt område med vuxna ögon på ett helt annat sätt.

Det var storslaget i det lilla att alla träd står kvar, att varenda kvadratcentimeter är utforskad. Där jag hittar som i min egen ficka. Och hur fint det var att få dela det med Gunnel.

Det var fint för mig som kämpat mycket med olika svåra delar att också få återvända och uppleva det bra.

Med världens finaste lilla dotter som jag (partisk) är så stolt över. Att hon finns och att hon för en helg fanns i min gamla värld läkte vissa delar i mig.

Det gjorde mig om inget annat lite modigare. Och jag fick mersmak att faktiskt reclaima mina hoods mer. Och att få visa henne min värld. Som jag så vackert får uppleva igen fast genom hennes ögon.

Full circle moment lite.

<3