Känslan av otillräcklighet

Påsken har varit lugn och mest hemmavid. Tanken var att jag skulle vinka av en kompis vid tåget men vi har haft lite ont i halsen så det blev inte så.

Jag sa att jag kunde åka in och hon sa ”ta med Gunnel”.

Och det där satte sig i mig. Jag skrev att jag inte skulle bemästra det, att det bara skulle bli stressigt och att jag skulle komma själv om jag skulle komma. Och så blev jag ledsen av den känslan.

Jag känner inte att jag i tiden som är nu grejar det, hon är så levande och i gasen. Bara när vi var på akuten, att ha vagn och henne, flera saker att ha reda på, var så stressigt. Kanske är det bara jag som har dåligt splitfokus.

Men att åka buss, fika och sen åka hem igen hade i huvudet varit hur mysigt som helst men Gunnel hade dragit. Och det kan ju verkligen protesteras. Ostbågen in i bilen osv. Svetten som pärlar. Känslan av att inte greja, att inte veta hur en ska komma framåt.

Gunnel är min ledstjärna och jag följer henne, men så tänker jag, tränar jag liksom inte henne på sociala situationer. Hon är så med och smart men hon lyssnar ju inte på mig om hon inte känner för det. Busigast och klättrigast på jorden. Och jag älskar henne för det. Men just i den här åldern vet jag liksom inte, det blir som att jag avstår utflykter. För att det mer känns utmanande än givande. Men det kanske är min okunskap i rodd som sagt.

Och det kanske blir att jag luras av tex Instagram, andra som sitter och casually dricker ett glas vin eller fikar och barnet sitter med. Gunnel kan absolut sitta några minuter men inte mer än så. Då vill hon vidare. Och jag har så lite andan i halsen när hon springer runt allt vad hon har, att hon ska ramla. Ser faror överallt och det är både hämmande för henne och uttröttande till tusen för mig.

Jag kanske har fastnat lite i detta. Att jag sätter henne i fokus och att all plats är hennes, på hennes villkor. Vilket känns helt rätt och naturligt i sig. Men då kan jag inte göra en kopp te utan att hon gråter. Eller träna utan klump i magen osv.

Jag hinner inte laga den där roliga maten jag vill se om hon gillar, jag hinner knappt diska undan stekpannorna. Det känns som att tiden som jag vill ha för att vara en bra mamma inte finns. Men så tänker jag mycket på närvaron med henne, alltid före disk eller annat. Att jag behövs mest för henne. Att när hon ropar och vill vara nära, mysa med mig så är det min plats. Jag får ha diskat och städat sen. Längre fram.

Den här resan till Madrid känns väldigt viktig för alla. Att vi ska våga igen. Att vi ska våga något annat. Bryta vardagen. För jag bär lite som en sorg av att alla dagar är samma lika, även om det är ljuvligt och mysigt.

Jag skulle vilja storstäda, sortera i skåp. Rensa och slänga. Börja om. Men det finns aldrig tid. Upplever jag.

Kämpar med dessa tankar och tänker att en dag åker vi in hand i hand, när ett förslag om utflykt blir ett uppskattat äventyr. Att jag kan få känna mig som en kreativ peppig mamma med många förslag. Och inte bara känna mig lite orkeslös och just otillräcklig.

Som det kämpas inom mig. Ligger vaken på nätterna och tänker. Känner mig ego. Men känner ett sånt behov. Vill hennes bästa men känner att vi inte alltid får till det efter mina intentioner.

Det sägs ju att barn lär en sakta ner och kanske är det just det jag håller på att lära mig. Men jag ser ju andra som får mer båda världarna. Skäms av att skriva det här, det känns jobbigt att sätta ord på känslan.

Att illusionen eller den mysiga drömbilden inte känns uppnåelig nu, kanske är det just min drömbild och inte Gunnels. Hon vill mest springa ute och åka rutschkana, kolla blommor och klättra. Som hon ska.

Det kommer för oss också en dag. Nån dag. När hon vill åka med och där vi delar såna äventyr också. Och jag ser fram emot dem.

<3