Att vara någons trygga famn

Inatt tänkte jag på det. På att vara någons trygga famn. Att jag är Gunnels. Gunnel la sig på mig, lite sådär slängde sig på mig. La sig platt utslagen över hela min bröstkorg. Som hon sov de första tre månaderna i sitt liv. Jag trodde aldrig jag skulle få ligga ensam igen. Bre ut mig. Jag får ju det mer och mer men vi är ändå nära. Hud mot hud. Hon har blivit större. Kan dra täcket upp i armhålorna och vända på sig. Låtsassnarka. Hålla handen. Ligga nära. I min armhåla. Kramas och ibland när vi kramas gör hon ett litet glädjeljud, som när man ser en väldigt gullig hundvalp.

Och så slog det mig. Tänk att jag får vara hennes trygga punkt. Att hon vänder sig till mig. Springer mot mig när hon ser mig. Släpper allt och ropar MAMMAA. Jag är hennes mamma. Och alla de stunder jag sätter mig på huk, tittar på det hon visar och är. Kramas lyssnar finns. Så är jag hennes trygga famn. Och det känns väldigt storslaget. Sånt att minnas i tröttheten. Att alla efforts ger henne trygghet och såklart också en välbefinnande känsla hos mig. Som att även hon läker mig. Att mitt rå omande klappar även mig.

Jag får ju hundratals memes men några som sagt ”släpp aldrig ditt barn i kramen först, krama till de är redo att släppa”. Och att avsätta de första tio minuterna på morgonen, när vi ses efter föris, eller när jag kommer hem från jobbet, när hon ska sova, att de första och sista tio minutrarna är helt hennes. Våra. Utan annat. Utan telefon, inga samtal. Inget annat. Bara vi.

Enkla små handlingar och val i vardagen som gör stor skillnad. Som känns bra. En liten bok fast jag borde gå till bussen. En liten god morgon stund i sängen. Så ofta det hinns men jag försöker varje dag. Tänker på det.

Och de där kramarna på natten, även när jag kanske gärna ändå hellre hade sovit, blir på något sätt beviset på närheten. Att hon känner sig trygg och sedd. Att hon vet att jag ser henne.

Alla barn älskar sina föräldrar, nästan utan undantag och det känns därför så viktigt för mig att förvalta det förtroendet. Den kärleken. Och att ge allt jag förmår att ge, tillbaka till henne. För det finns ingen jag älskar som hon. Hela livet vill jag vara den där famnen, även om hon längre fram inte kanske kommer ha mig som sin främsta famn. Men den kommer alltid att finnas. För henne.

<3