Nu är det två veckor sedan bebisen kom till oss… Och lillebror som fortfarande inte fått något namn är helt underbar. Jag är så otroligt kär i honom. Så där kär som man bara kan bli i sin nyfödda lilla bebis… som ett magiskt dimmoln av den första bebis-förälskelsen. Doften av hans hud, de små ljuden han ger ifrån sig. Hans små lungor som andas. Allt känns bara magiskt och förtrollande.

Och för er som läste mitt inlägg om amning tidigare, till er kan jag berätta att amningen verkar gå vägen denna gång. Phuu… Ta i trä! Vågar inte ta ut någon seger i förväg men det verkar som det kommer gå bra denna gång! Det jag så innerligt önskade att det skulle göra eftersom min baby nr 2 inte var helt okomplicerad. Är otroligt glad och tacksam för det! Det jag tror mig ha gjort annorlunda från förra gången är att jag helt och totalt fokuserat på att ta det suuuperlugnt. Dessa första sköra dagar har det bara varit jag och bebisen, hud mot hud så mycket det bara går. Ingen fick komma på besök… tog inte ens emot några telefonsamtal. Städade inte, lagade ingen mat… gjorde ingenting förutom att bara vara med bebisen. Så nu, nu har jag fått de där “bomberna” som jag så innerligt önskade. Bomber fyllda med käk!! Nu känner jag mig fri, fri att göra vad jag vill. Jag och lillebror är fria att vara var vi vill i sommar… på stranden, i staden, you name it! Var som helts kan vi vara… och maten är alltid med.

Idag är det precis en vecka sedan bebisen kom till oss! Fortfarand namnlös… så vi kallar honom bebisen eller lillebror. Det blev tyvärr ingen hemmaförlossning för mig… trots all planering och förberedelser snubblade jag på mållinjen. Jag ska berätta vad som hände!

Första dagen i gravidvecka 42 åker jag in till mödravården för ett ultraljud. Ett rutinultraljud man gör när graviditeten gått en vecka över sitt beräknade datum. Allt var bra med bebisen men här upptäckte vi att jag hade på tok för mycket fostervatten, så jag blev genast skickad till Södersjukhuset för ytterligare kontroller. Här får jag beskedet att de ej längre rekommenderar mig att föda mitt barn hemma, på grund av de risker som tillkommer när bebisen omsluts av för mycket fostervatten… Risker som exempelvis navelsträngskollaps, som i sin tur kan leda till akut snitt. Ni som följt min resa mot min planerade hemmaförlossning kan kanske förstå min besvikelse. Luften gick bara ur mig, fann inga ord! Dessutom säger läkaren att de vill sätta igång mig, med värkstimmulerande dropp. Min blick föll till golvet och tårarna vill tränga fram, men jag lyckades hålla dem tillbaka. Tankarna slits mellan den extrema besvikelsen samtidigt som jag hinner tänka, det finns ju värre saker ändå. Jag ska vara glad att det inte är något fel på bebisen… nu blev det bara inte som jag hade velat och som jag hade planerat.

Läkaren ville skicka upp mig till förlossningen med det samma för igångsättning, men sjukhuset är denna dag helt överbelastat. Så det beslutades att vi ska vänta till nästkommande dag. Det sista han säger är, bara inte vattnet går nu när du kommer hem. Händer det måste du akut sätta dig i bilen och komma in! Bebisen kan tumla runt okontrollerat och då kan navelsträngen ramla fram och blockera utgången. Vi vill helst att din förlossning ska starta med värkar Ej med vattenavgång! Och om vattnet går kommer det komma mycket vatten, bara så du är förberedd på det.

Väl hemma ställer jag mig i dörröppningen till mitt hemmagjorda förlossningsrum. Tittar på den stora härliga förlossningspoolen… alla kuddarna och madrasser som ligger på golvet som jag så noga valt ut. Till och med färgkoordinerat, bara för att jag är en sådan extrem inrednings-nörd har jag inrett mitt förlossningsrum i säsongens palett. Tragikomiskt! Uppradat på bänken står det väl utvalda doftljuset, rökelserna och hinken för moderkakan med mitt namn på. All planering och förberedelse är nu helt förgäves… Nu vet jag att här inne kommer det inte födas något barn. Inte mitt barn, inte någons barn! Känner mig tom och nedstämd… orkeslös. Vänder på klacken och går och lägger mig.

Vaknar till och nu är det kväll. Sätter mig för att skriva ett nytt förlossningsbrev, nu anpassat för den nya situationen. Inser att jag kanske inte har så mycket tid… men att förlossningen skulle starta så alldelens strax inpå hade jag inte riktigt räknat med. Hinner sätta den sista punken i förlossningbrevet och maila över det till Jonas… så går vattnet! Och precis som läkaren sagt kommer en rejäl dusch! Men det slutar inte där. Vattnet fortsätter att gå, gång på gång hela vägen till sjukhuset. Precis som i en film. Sådana filmer man brukar skratta åt… haha sådär mycket vatten är det ju inte i verkligheten. Att vattnet ens går är ju inte heller helt vanligt, ingen självklarhet i alla fall. Men mitt vatten fortsätter att gå i omgångar… tänker klyshigt nog på en scen ur Sex & the City. Sorry för den töntiga referenser, men scenen visar i varje fall när Mirandas vatten går. Rätt över Carries älskade Manolo Blahniks. Som en splush! Helt onaturligt mycket vatten. Precis så är det nu för mig…men istället för ett par Manolos sprutar jag istället ner mina vita Birkenstocks. Som sjöar av fostervatten i var toffla. Plaskblöt vandrar jag genom Södersjukhusets långa korridorer.

Tiden fortlöper men inga värkar startar. Jag går som på nålar, med minnena från min förra förlossning. Min förra förlossning där värkarna startade bara 20 minuter efter att vattnet gått, och sedan två timmar senare var bebisen ute! Personalen på förlossningen skickar mig och Jonas till köket för att vänta på ett rum. Jag berättar om läkarens oro för navelsträngskollaps men de verkar inte så värst bekymrade över det. De säger jaja det kommer nog gå bra. En gullig barnmorska met rött hår ler mot mig och säger, vi ska hitta ett fint rum till dig. Du ska få det bästa badkaret vi har att erbjuda. Jag ler tillbaka och känner mig lugn och lycklig.

Väl inne i förlossningrummet ser jag att Södersjukhuset gjort en upprustning, en renovering. Här är det nytt och fräscht. Och jag har till och med egen toalett och badkar på rummet. Jag som är van vid att traska ut i korridoren under själva förlossningen för att få kissa. Här har jag nu lyxen med ett alldeles eget badrum. Tittar på badkaret som står i hörnet… tacksam såklart, men kan inte låta bli att tänka på min enormt stora förlossningspool som stor redo där hemma. Detta lilla badkar går ju inte att jämföra med vad jag har att erbjuda i mitt egna hem. Hur ska jag kunna bli tyngdlös i det där lilla plurret, tänker jag? Ute i rummet står den fruktade förlossningssängen. Hög, smal och ranglig precis som jag kommer ihåg den. Blir påmind om hur mycket jag hatar den där sängen. Kan inte förstå varför man måste föda i en sådan… nu tänker jag på mitt madrasshav med alla fina kuddarna. Måste ju vara skönare för alla tänker jag, att få föda på madrasser? Eller bara en säng som är mer bred och låg, någonting mer grundat! Känns som man ska ramla ur denna säng, och jag har till och med svårigheter att häva min gravida kropp upp i den. Och det skulle ju faktiskt rymmas både förlossningssäng och madrasshav här inne! Så kunde man själv få välja. Men inser att det inte finns någon mening att jag har dessa tankar… Kommer inte bli några madrasser, och ingen förlossningspool heller för den delen. Detta är vad jag har att jobba med och strax drar förlossningen igång. Det är bara att börja förbereda sig och lägga upp strategier för hur det här ska gå till!

Omkring två timmar efter att vattnet gick för första gången och vi åkte in till förlossningen, startar så äntligen värkarna. De startar lugnt och fint. Myser på med dessa lugna snälla värkar i dryga 30 minuter… klockan är kring tre på natten och jag börjar tänka på mitt kvinnliga stöd, min kompis som vi planerat att vara med på förlossningen. Tänker att du är det nog dags att ringa henne. Säger till Jonas att han ska ringa när värkarna satt igång på riktigt… vill ju inte väcka henne i onödan. Av någon anledning kan jag inte helt tro att förlossningen startat med all säkerhet. När jag väl inser att så är fallet finns det plötsligt ingen tid för samtal. Då drar förlossningen igång på riktigt och jag går in i väggen… en tung dimma av smärta. Lägger mig i badkaret och här blir det tunnelseende. Här handlar det bara om överlevnad. Smärtan har blivit så intensiv att jag inte hinner tänka, knappt få fram några ord… Det blir snabba och korta kommandon till Jonas, som masserar och masserar. Han tryker ihop höfterna, ja allt det jag lärt honom och förberett honom på. Och jag försöker samtidigt andas efter profilaxens alla regler och jag hålla mig vid liv. Hur länge jag ligger här i badkaret vet jag inte då, men plötsligt känner jag att jag har krystvärkar. Jag ber Jonas hämta den snälla barnmorskan, jag säger att jag tror det är dags nu! Barnmorskan kommer in och nu vill jag inget annat än att ligga i den smala rangliga förlossningssängen. Och jag vill ha lustgas! Ge mig lustgasen säger jag, nu klarar jag inget mer. Nu är smärtan för mycket och för intensiv. Den snälla barnmorskan stryker mig ömt på låret och berättar för mig att jag är öppen 10 cm. Jag har klarat första etappen, nu är det bara en liten bergskrök kvar till toppen och målet.

Jag hör mig själv säga… jag vill ha min bebis nu. Barnmorskan säger att det ska du få, alldeles strax är bebisen här hos dig. Nu känner jag allt som händer i kroppen, jag känner kystvärkarna komma…  Helt oväntat känns de nu som behagliga vågor och jag förstår att det är lustgasen som påverkar mig till att känna det så. Nu blir det än en gång tydligt för mig, att det är kroppen som gör jobbet och jag hänger bara med på färden. Upplevelsen är så stark, att det faktiskt är kroppen som föder barnet. Och jag förstår nu att jag är skapt och konstruerad att göra detta och alla mina teorier och tankar känns besannade!

Så kommer bebisen ut! Jag ger ifrån mig ett lyckoljud… en blandning av skratt, utandning och ett flämtande jubel. Ljudet kommer helt spontant… och jag håller om min bebis kropp. Barnmorskorna är glada, Jonas är glad. Vi småpratar om bebisen och skojar och skrattar. Ingen stressar över någon moderkaka, barnmorskorna vet att jag vill att den ska få komma helt naturligt utan oxytocinsprutan. Hon vet att jag direkt vill börja amma för att själv skapa oxytocinet naturligt i min kropp. Kort därefter säger barnmorskan, nu kommer moderkakan! Jag frågar om jag ska krysta men hon säger att det behöves inte. Den kommer av sig själv.

Klockan slår sex på morgonen och en ny dag startar… och jag sitter och ammar min nyfödda pojke i min famn. Jonas slumrar i sin lilla bäddsoffa samtidigt som han sipprar på sitt kaffe. Inser att nu har jag blivit trebarnsmor! Vi är föräldrar till tre. Plötsligt bryr jag mig inte ett skvatt om hemmaförlossning, badkar eller någonting annat. Jag är bara tacksam. Tacksam över att allt gick så otroligt bra!

Valet att föda hemma

Idag firar jag en vecka över beräknat datum… jippie! Eller rättare sagt, inte helt kul…

Men det går verkligen ingen nöd på mig, försöker hålla mig positiv ändå. Jag mår relativt bra och har inte ont någonstans. Men trots det är det ändå otroligt tålamodsprövande att gå över tiden! Det är någonting magiskt laddat med det där beräknade datumet som man så länge strävat mot. En känsla av att där, just där går mållinjen… och nu vistas jag bara i ovisshet. Känslan av att helt passerat målinjen och nu fummlar runt någonstans i skogssnåret, vid sidan av löparbanan. Tron på att bebisen inte kommer komma alls infinner sig och hjärnspökena tar sin plats. Precis såhär var det vid min förra graviditet. Då gick jag över tiden precis de två veckor vi max rekomenderas att gå över tiden här i Stockholm. Den gången klarade jag mig från igångsättning med bara några timmar. Helt plötsligt gick vattnet och förlossningen var igång. Men jag minns hur jobbigt jag upplevde de två veckorna jag gick över tiden, och nu står jag här igen… Men nu idag har jag tid för ultraljud. Det ultraljud man gör när en vecka passerat för att säkerställa att bebisen mår bra och har tillräckligt med fostervatten. Därefter får man ett godkännande av barnmorskan att gå över tiden ytterligare en vecka.

Ni som följt min blogg från start vet att jag önskar föda mitt tredje barn hemma, men assistans av hemmabarnmorskor. Detta är för att jag har en stark tro om att det är det säkraste och tryggaste valet för just mig och mitt barn. Det tråkiga är dock att jag är en av de sista kvinnor här i Stockholm som får min hemmaförlossning betald med offentligt stöd. Maj månad i år beslutade Stockholms landsting att bidraget för hemförlossning på 22.000 kr ska avskaffas. Detta trots att det bryter mot patientlagen om att själv få välja var och hur man önskar föda sitt barn.

Desto mer jag sätter mig in i ämnet desto mer inser jag vilka änglar dessa hemmabarnmorskor faktiskt är. De som valt att arbeta med hemmaförlossnigarna det vill säga. Inser att de i stort sätt arbetar helt ideellt utan någon lön alls… I fem veckor sitter de jour för en spotstyvel av ersättning. Men de väljer att göra detta, pågrund av deras brinnande passion för sitt jobb. Deras starka tro att detta är det bästa för den födande kvinnan och hennes familj. Det nu landstinget säger är att var sjukhus eller förlossningsklinik själva ska välja om de önskar att erbjuda hemmaförlossning i deras verksamhet. I detta fall skulle hembarnmorskorna bli fast anställda vid sjukhusen… och därav skulle prislappen för deras arbete stiga betydligt. Med tanke på hur lång tid de faktistkt sitter jour för var födande kvinna. Förstår då varför nästan inget sjukhus visat intresse för detta. Det är helt omöjligt rent ekonomiskt med tanke på den strama budget förlossningsvården redan sitter på idag…

Både svenska och internationella studier visar på att det är minst lika säkert att föda hemma med support av barnmorskor, som att föda på sjukhus. Och för friska omföderskor är det till och med säkrare att föda sitt barn hemma! Exempelvis minskar förlossningsskador vid hemfödsel. Det görs färre interventioner som kjejsarsnitt, sugklocka eller värkstimulerande dropp. WHO rekomenderar till och med friska omföderskor att inte föda på sjukhus utan istället välja att föda hemma eller på barnmorskeledda enheter. Hur kan det då komma sig att Sveriges syn på förlossning skiljer sig så brett från resten av Europa? Se bara på våra närmsta grannar. Danmark, Norge och Island är exempel på länder där hemmaförlossning inte är någonting konstigt alls. Där är det ett självklart val för var kvinna och familj att ta. Helt och hållet med offentlig finansiering.

Jag blir ledsen när jag tänker på var Sverige och förlossningsvården är på väg att gå idag, med en allt stramare budget. En stramare budget som då också ökar pressen på den födande kvinnan samt förlossningspersonalen, som är menat att finnas där för henne och hennes familj. Detta tycker jag är mycket oroande och rent av beklagligt! Det som ska vara en av de största och finaste ögonblicken i våra liv. Det ögonblicket då vi föder våra barn.

Medan jag sitter här och väntar på att förlossningen ska dra igång tänkte jag beröra ytterligare ett ämne, nämligen amningen.

Minns mina tankar kring amning när jag var gravid för första gången, då med Stella. Jag kunde inte riktigt förstå hur jag skulle kunna ha en bebis sugandes på mina bröst hela dagarna. Kändes ytterst märkligt och onaturligt… blev nästan lite äcklad när jag tänkte på det. Verkligheten blev dock något helt annat!

Jag blev nästintill besatt av att amma. Det var Stella och jag mot världen! Allt funkade toppen och jag upplevde nästan ett lyckorus var gång vi ammade. Vi ammade hela dagarna i ett helt år, men slutade egentligen inte förrän Stella var uppåt 1 år och 3 månader ungefär. Självklart fick hon också riktig mat men var aldrig så värst intresserad av det. Vi bara älskade att amma, Stella och jag. Den sista tiden började jag skämmas. En dag kändes det plötsligt inte riktigt lika gulligt… ett stort barn med tänder i hela munnen som både kunde prata och gå omkring. Jag ville amma i smyg men det ville ju såklart inte Stella. Hon ville gärna slita och dra i min tröja när vi var på restauranger eller umgicks med vänner och familj. Jag skämdes och försökte komma med bortförklaringar, skrattade nervöst. Ojojoj hon är då så mammig… hehe…

Tillslut kom den dagen då jag skulle åka på min första inspirationsresa med jobbet, till Antwerpen så inte långt borta. Bara en natt på hotell så trodde det skulle vara lugnt med brösten. Upplevde inte ens att det var så mycket mjölkproduktion kvar… ack så fel jag hade. Brösten förvandlades snabbt till två fyrkantiga tegelblock som gjorde fruktansvärt ont. Jag försökte handpumpa på var och varannan toalett jag sprang över… paniken växte. Började svettas och känna mig varm och yr. Jag hade nog fått någon mild släng av mjölkstockning gissar jag… Sov inte på hela natten utan låg i badkaret på hotellrummet och spolade varmt vatten över brösten och grät. Yr och varm kom jag hem dagen efter och jag och Stella ammade för sista gången. Tårarna rann ned från mina kinder. Där och då gjorde vi slut på amningen, Stella och jag.

Så blev jag gravid igen. Lycklig över att jag åter skulle få chansen att amma! Denna gång skulle jag minsann inte sluta amma bara på grund av andra människors åsikter. Eller min upplevda känsla av andra människors åsikter, ingen hade ju någonsin sagt någonting negativt till mig helt rakt ut. Denna gång skulle jag amma i två år om jag så ville. Skröt vitt och brett om vilken expert jag var, på det här med amning det vill säga. Jag har då aldrig haft några problem med amningen… inte ens ömma bröstvårtor. Nä ingenting kände jag igen mig i vad mina väninnor beskrev som besvärligt. Så föddes Nicole, en liten fager baby. Tunn och finlämmad. Vi började amma direkt men jag upplevde aldrig riktigt att det rann till i brösten… inte på det sättet jag minns att det gjorde de första dagarna med Stella. Fick aldrig de där bomberna sprängfyllda med mjölk. Nicole verkade inte heller speciellt hungrig. Hon var nöjd och glad utan mat och sög ointresserat och svagt. Brösten blev mindre och mindre och Nicole gick inte upp i vikt som hon skulle. Efter tre månader ungefär tyckte min BVC sköterska att jag skulle börja med ersättning, flaskmatning. Jag minns sorgen än idag. Känslan var ungefär att jämföra med att någon hade dött. Jag föll handlöst rätt ner i ett mörkt sorgehål… grät så jag hulkade.

Som ni förstår så lägger jag mig nu helt platt inför min sista erfarenhet kring detta känslosamma ämne. Hur ska det bli denna gång? Det jag har lärt mig är i alla fall att det kan gå precis hur som helst, och jag ska försöka att inte bygga upp några förväntningar alls… Men innerst inne önskar jag mig en ny budda-baby. En tjock, go och glad, hungrig bebis… precis som Stella var.

Nä svepningen gav ingen effekt tyvärr… fortfarande ingen baby för er som kanske undrar.

Jag visste ju det… att det inte alls var säkert att det skulle dra igång någon förlossning bara för att man gör en hinnsvepning. Men trots att jag visste det så hann jag bygga upp en sådan förväntan och förhoppning. Jag förvandlades till en galning med mina förberedelser av juicer, smoothies och allt annat… haha! Tvingade till och med Jonas stanna hemma från jobbet. Jag hann fixa potentiella barnvakter till tjejerna. Nicole skulle följa med en kompis hem från föris och Stella skulle hem till bästisen efter sommarfritids.

Men kanske är det så att jag faktiskt behövde göra mig så pass mentalt förberedd, ifall att det ändå skulle ha startat. Bättre det, att bli besviken på att det inte startar någon förlossning än att jag skulle hamna i chock tänker jag. Men helt uppenbart att man lider av något svår typ kontrollbehov, inte den bästa kombon när man går och väntar på att föda barn… den stunden i livet där kontroll är en omöjlighet!

Så idag bestämde jag mig för att bara chilla och njuta. Valde att spendera dagen i sängen. Lyssnat på poddar och ögonshoppat på nätet, sådan megalyx! När har man tid med sånt egentligen!?

Imorgon kör vi svepning igen! Jag och min fina barnmorskekompis. Även det en sådan lyx. Tack Johanna för att du finns där för mig. Känner mig som en Hollywood star!

Idag blir det svepning! Kommer hem en kompis till mig idag som jobbar som barnmorska, och vi ska köra en hinnsvepning.

Poolen är nu preppad och klar med den plastlining som ska ligga i för hygienen. Väntar med att fylla upp bassängen tills vi vet om det kommer dra igång nu idag eller inte… Jag har även laddat upp med handdukar, frukt och smoothies. Massa olika goda drycker som jag tror mig vilja ha i stunden. Musik, vetekudde, rökelse… you name it, allt är förberett. Känner mig helt och fullt redo för detta nu. Sååå spännande!!!

Wish me luck!

Så var dagen här. Den beräknade födelsedagen!

Har alltid fått höra att min mage är såå stor… nu är det inte länge kvar… den där bebisen kommer garanterat komma tidigare än beräknat… någon som känner igen sig i att få sådana typ av kommentarer? Jag har fått höra samma sak vid alla tre graviditeter. Trots detta har jag alltid gått över tiden. Vid min första graviditet gick jag över tiden… men då mycket marginellt. Hon kom fyra dagar efter beräknat datum så inte så mycket att tala om. Men vid min andra graviditeten maxade jag de hela två veckor vi i Stockholm rekommenderas gå över tiden… men dagen innan jag skulle ringa in för planerad igångsättning startade det helt spontant och oväntat. Från inga känningar alls tills att hon var ute inom två timmar och 40 minuter.

Jag minns nu dessa två veckor som jag gick över tiden som väldigt svåra. Jag mådde rätt dåligt med mycket ångest och märkliga tankar som fladdrade runt i mitt huvud. Kände mig deppig och nedstämd… började på riktigt tro att det aldrig skulle komma någon bebis. Allt var ett stort skämt! Jag hade lurat alla eller alla hade lurat mig. Jag skulle minsann få se ut så här resten av livet, med en stor mage men utan bebis. När man inte är gravid kan det vara svårt att förstå hur två veckor kan upplevas så fruktansvärt jobbiga, det är ju bara två veckor… i vanliga fall en väldigt kort tid som bara swishar förbi helt obemärkt. Men som höggravid kan jag försäkra er om att dessa två veckor kan upplevs som extremt krävande!

Så nu står jag här igen… den första dagen på den sista resan. Hur ska det då bli denna gång? Känner ju absolut ingenting av sammandragningar eller förvärkar… att en förlossning nu plötsligt skulle starta känns väldigt långt borta. Och hur ska det bli med min planerade hemmaförlossning?? Om förlossningen inte startar spontant det vill säga… Kanske kommer den inte starta alls inom de två veckor jag nu har på mig, och att jag trots all planering ändå kommer få föda på ett sjukhus med värkstimulerande dropp och allt vad det innebär. Jag vill verkligen inte det!!

Mina tankar går till att kanske testa svepning… någon som har erfarenhet av det? Skriv gärna till mig!

Nu tickar dagarna på… på söndag har vi äntligen kommit fram till den stora dagen… BF-dagen!! Det märkliga är att jag blir mindre och mindre rädd för att föda desto närmare jag kommer självaste födelsedagen. Att all den oro och rädslan för smärtan börjar kännas mer och mer avlägsen. Hur kan det vara så? Är det något hormon som gör att man mentalt förbereder sig för vad som komma skall, och då helt plötsligt en dag bara är helt redo och inte längre är rädd?! Minns ju att jag för bara någon vecka sedan låg här hemma och våndades… tappade tron på mig själv var och varannan timme. Nästan inte ville föda… ångrade mig!

Vi ska få en son! Det har vi vetat i hela 20 veckor nu… men än idag får jag nypa mig i armen. Kan inte riktigt tro att det är sant. Jag var helt inställd på att jag skulle få tre döttrar, det skulle bli min lott i livet… flick-mamman. Och om jag ska vara helt ärlig så har nog min reptilhjärna gått och trott att det är någon annan än vi kvinnor som föder det motsatta könet. Det naturliga för mig är att jag på något sätt klonar mig själv till nya kvinnliga individer vid varje graviditet… att det kanske är papporna som föder ut alla söner? Finns absolut ingen logik i dessa tankar men jag tycker inte att det känns helt naturligt att jag ska kunna skapa det motsatta könet i min mage… det känns som sciense fiction!

Jag har ju tidigare haft en självutnämnd tro att jag är besitter mediala förmågor, alltså att jag skulle vara en sån där synsk person som kan ana vad framtiden har att erbjuda bara av min egna intention. Detta brukar jag prata om mer som ett skämt men den bakomliggande faktorn är att jag faktiskt trott på detta! Därför har jag nu väldigt svårt att förstå att det ligger en liten “pojk” där inne i min mage. Hade vi inte valt att kolla kön hade jag nog än idag varit helt övertygad om att det återigen låg en flick-bebis där inne, min tredje och sista klon. Hur hade jag då reagerat vid själva födseln när en snopp hade tittat fram? Hade jag blivit så chockad att jag inte trott på att det var mitt egna barn? Slutsats: Jag är nog inte så medial ändå… då har vi det bekräftat!

Men längtar i alla fall ihjäl mig nu efter att få träffa honom, min lilla pojke. Min pojk-klon…

Så igår kom min storasyster! Spontant hoppade hon på tåget…lyckades ta sig loss från sitt liv i Malmö med fyra barn och allt vad livet innebär… för att komma till mig som stöd och avlastning nu dagarna innan förlossningen. Hade ju varit magiskt om förlossningen skulle starta just nu när hon var här.

Skulle vilja dela mina tankar kring min önskan om att få ha med ett kvinnligt stöd vid min förlossning. Utöver barnmorskorna då såklart… vill jag testa att ha med en kompis! En nära vänn som känner mig och vet min historia. Mina mörka och ljusa sidor. Min tro är att det skulle kunna ge en annan typ av närvaro än vad min kära man kan erbjuda. Men misstro mig ej! Superviktigt med pappan. Han är också grym, fantastik och jätteviktig… men jag tror att en kvinna med egen erfarenhet av att föda kan bidra med en annan dimension till händelsen, en annan typ av förståelse samt stöd. En vänn som också delar mitt passionerade intresse för graviditet och förlossning. Hur många gånger har man inte suttit och ältat sina förlossningar med sina bästa väninnor!? Förstå den känslan att den personen då också varit med på självaste förlossningen… att sedan efteråt kunna analysera och processa vad som egentligen hände. Få höra hennes syn på händelsen ur ett kvinnligt perspektiv.

I alla tider har kvinnor funnits där för varandra vid självaste födandet. Kvinnor som levde tillsammans i kollektivet eller bygden med erfarenhet av att själva föda gick samman och stöttade. Idag anses det kanske lite märkligt att ta med andra personer utöver den blivande medföräldern vid en förlossning. Jag kan tycka att vi kanske har gått miste om någonting väldigt fint i den historian och traditionen vi en gång haft, att ha med en annan kvinna som stöd… I och med att vi nu idag väljer att hålla födandet så privat och hårt knytet till enbart kärnfamiljens närvaro.

Vetskapen om att jag har alla dessa människor som väntar på att jag ska ringa känns helt fantastiskt! Mina barnmorskor som sitter redo att komma dag som natt. Och även kanske en kompis.. om det då skulle passar i stunden. Och nu då också min alldeles egna syster.

Time will tell… hur allt kommer bli i slutändan. Snart vet vi!