Nu tickar dagarna på… på söndag har vi äntligen kommit fram till den stora dagen… BF-dagen!! Det märkliga är att jag blir mindre och mindre rädd för att föda desto närmare jag kommer självaste födelsedagen. Att all den oro och rädslan för smärtan börjar kännas mer och mer avlägsen. Hur kan det vara så? Är det något hormon som gör att man mentalt förbereder sig för vad som komma skall, och då helt plötsligt en dag bara är helt redo och inte längre är rädd?! Minns ju att jag för bara någon vecka sedan låg här hemma och våndades… tappade tron på mig själv var och varannan timme. Nästan inte ville föda… ångrade mig!
Vi ska få en son! Det har vi vetat i hela 20 veckor nu… men än idag får jag nypa mig i armen. Kan inte riktigt tro att det är sant. Jag var helt inställd på att jag skulle få tre döttrar, det skulle bli min lott i livet… flick-mamman. Och om jag ska vara helt ärlig så har nog min reptilhjärna gått och trott att det är någon annan än vi kvinnor som föder det motsatta könet. Det naturliga för mig är att jag på något sätt klonar mig själv till nya kvinnliga individer vid varje graviditet… att det kanske är papporna som föder ut alla söner? Finns absolut ingen logik i dessa tankar men jag tycker inte att det känns helt naturligt att jag ska kunna skapa det motsatta könet i min mage… det känns som sciense fiction!
Jag har ju tidigare haft en självutnämnd tro att jag är besitter mediala förmågor, alltså att jag skulle vara en sån där synsk person som kan ana vad framtiden har att erbjuda bara av min egna intention. Detta brukar jag prata om mer som ett skämt men den bakomliggande faktorn är att jag faktiskt trott på detta! Därför har jag nu väldigt svårt att förstå att det ligger en liten “pojk” där inne i min mage. Hade vi inte valt att kolla kön hade jag nog än idag varit helt övertygad om att det återigen låg en flick-bebis där inne, min tredje och sista klon. Hur hade jag då reagerat vid själva födseln när en snopp hade tittat fram? Hade jag blivit så chockad att jag inte trott på att det var mitt egna barn? Slutsats: Jag är nog inte så medial ändå… då har vi det bekräftat!
Men längtar i alla fall ihjäl mig nu efter att få träffa honom, min lilla pojke. Min pojk-klon…
Här ligger jag numera och glor… så mycket tid helt plötsligt. Väntan, väntan och åter väntat. Men jag njuter till fullo, vet ju mycket väl vad som komma skall… eller vet jag det?
Ligger och glor på vår nyplanterade klättervildvin… tanken är att pergolan om inte allt för lång framtid ska vara inklädd i grönska. Kommer bli så fint!