Denna vecka går jag in i gravidvecka 40! Tredje gången gillt. Känns spännande och magiskt på något sätt. Kan inte riktigt ta in att denna resa och fas i livet strax kommit till sitt slut, och en ny utmaning står för dörren som trebarnsfamilj. Från att vi lite spontant kom på idén, vore ju gulligt med en bebis till att det nu strax blir till verklighet!

Just nu har jag STORA problem med sömnen. Sover extremt oregelbundet… vaknar var och varannan natt mellan två och fyra på morgonen. Detta trots att jag försöker hålla mig vaken på kvällen och inte  gå och lägga mig allt för tidigt. Ligger vaken i timmar och vrider och vänder min obekväma kropp runt om i sängen. Försöker alla knep med kuddar här och var för att stötta både mage, knän, rygg men inget hjälper. Till sist ger jag upp och går ur sängen! Vid denna tid har jag massa energi och fixar och donar… myser med en kaffekopp och väntar på att resten av familjen ska vakna. När familjen väl då vaknar går jag in i väggen… då kommer tröttheten som en jetlag svallande över mig och jag vill bara SOVA!!

Kom på den geniala idén att mina barn ej skulle gå fulla veckor på dagis och sommarfritids tiden innan bebis kommer. Tänkte vid planeringen att det skulle vara så mysigt att ha all den tiden tillsammans, men verkligheten ser ganska annorlunda ut inser jag nu… Min ofrivillga trötthet har gjort mig till en mycket tråkigt mamma, vilket i sin tur skapar väldigt gnälliga barn… så nu precis lämnade jag Nicole på dagis igen. Hon var såå glad över att få slippa mig några timmar och få vara tillsammans med sina kompisar och den fantastiska föris-personalen!! Ni underbara personer på Nicoles förskola, jag älskar er!

Vid denna tredje och mest troligt sista förlossningen jag ska få uppleva här i livet kommer jag välja bort den smärtlindring sjukhusen vanligtvis erbjuder. Då tänker jag främst på epiduralen och lustgasen. Jag har testat båda varianterna vid mina tidigare förlossningar och både gillat och inte gillat… Denna gång väljer jag enbart att gå på de naturliga alternativen… som till viss del skrämmer mig men också fascinerar på en och samma gång. Min tro är nu att jag kommer vara mer medvetande kring händelseförloppet och faktiskt känna vad som händer i kroppen under förlossningen. Också det att jag inte på något sätt vill störa det naturliga hormonflödet som skapas när man föder helt lugnt och ostört utan några onödiga interventioner i form av mediciner och syntetiska hormoner.

Jag kommer denna gång testa bad, det vill säga att sitta i en specialutformad förlossningspool under värkarbetet. Eventuellt även föda i vatten om det känns rätt i stunden. Jag har inte ens varit i närheten av vatten vid mina tidigare förlossningar… inte ens tagit en varm dusch vad jag kan minnas… förstår verkligen inte varför nu i efterhand? Så det ska bli väldigt spännande att se hur jag kommer uppleva det.

Massage! Jag hoppas på massa, massa massage… haha! Detta är lite av en utmaning för mig då jag inte är så van vid att ställa sådana typ av krav på andra. Det ligger inte riktigt i min natur att be om sådana typ av tjänster… mina tankar går vanligtvis ungefär såhär;  – Så jobbigt för dem. – Inte ska väl de behöva göra sig besväret. – Stackare som måste massera mig, hen vill nog inte… ja ni förstår säkert. Och jag och min man är inte heller det paret som ligger och gnor varandras ryggar om kvällarna. Vi är nog ganska lata båda två… så steget till att min kära partner nu helt plötsligt ska bli en massage-master känns ganska stort. Dock hoppas jag innerligt att vi ska få till detta… det är ju trots allt en av mina livlinor för att jag ska klara av detta maratonlopp som strax står för dörren!

Sedan har vi ju andningen då… hehe… profilaxen. Har gått en och annan kurs i detta ämne men kan inte påstå mig minnas använda detta på korrekt sätt vid någon av de tidigare förlossningarna. Har absolut gjort alla felen man bara kan göra… skrikigt högt, hyperventilerat, spänt mig, stretat emot… ja allt som man då inte ska göra vid korrekt profilaxutövning. Men denna gång är då tanken att jag ska lyckas… återigen en viktig livlina till att jag ska klara detta.

Men rent generellt är ju min grundtanke att jag inte kommer vara lika stressad, utan kommer känna mig lugn och harmonisk denna gång… lugn på grund av alla de förberedelser gjort. Med tanke på allt det jag läst på i ämnet har jag lärt mig att jag nu borde ha de bästa förutsättningarna till en lugn och trygg förlossning. Vilket i sin tur kommer bidra till ett naturligt flöde av lyckohormonet oxytocin, det hormonet som är själva kärnan till en lyckad förlossning. Även kallat kärlekens och lugnets hormon!

Peace & Love

Någonting jag inte riktigt tänkt på när jag började min planering kring hemmaförlossning är alla de rester som kommer från kroppen efter en födsel… på ett sjukhus finns det ju undersköterskor som städar och tar undan blod och annat kladd. Nu kommer ju vi få städa sjäva! Och vad ska hända med moderkakan?! Tanken på att jag skulle slänga den i soporna kändes så sorgligt… fel på något sätt… beslutet landade till en början att jag skulle gräva ner den i trädgården och plantera ett träd på platsen. Men så ramlade jag över podden Babykaos med Jennifer och Julia. Där fann jag en intervju med doulan Jacqui. En intervju indelat i två avsnitt. Jacqui fascinerade mig väldigt mycket när hon berättade om sin planerade hemmaförlossning och arbete med att kapsla in moderkakor! Kände direkt att detta var vad jag ville göra så hörde genast av mig till henne.

Från att jag skrattat åt tanken… “äta sin moderkaka” till att jag nu själv kommer göra det! Någonting jag tidigare fnyst åt och tänkt att det bara är tokiga Hollywood-kändisar som gör sådant är jag nu själv en av dem. Men jag känner varför inte… älskar tanken på att just Jacqui kommer och hämtar den för att sedan åter leverera färdig produkt dörr till dörr. Jag behöver inte göra någonting!

Varför ska man äta moderkakan då… fördelarna sägs främst vara tre saker. Att det kan ge en snabbare återhämtning från blodförlusten samt ett stabilare järnvärde i kroppen. Ska även vara bra för mjölkproduktionen, att det snabbare rinna till och att man får mer mjölk i brösten helt enkelt. Men den anledningen som riktigt gjorde mig uppmärksam var möjligen till förbättrad återhämtning rent hormonellt och psykiskt! Som många känner till kan vägen tillbaka efter en förlossning vara lite av en bergochdalbana rent känslomässigt, detta har jag själv mycket erfarenhet av så känns nu väldigt spännande att se om jag kommer uppleva någon skillnad!!

Här kan ni hitta mer info angående inkapsling av moderkaka samt kontakt till Jacqui.

www.forlossningsguiden.se

www.moderkakan.com

 

 

 

Falskt alarm.

Vaknade i natt klockan två med starka sammandragningar… Jag fick lite smått panik! Kände mig inte alls redo just där och då. Trodde för en kort stund att nu är det dags… laddade till och med ner en “klocka värkarna app”… men sedan bara avtog det och jag lyckades somna om. Vaknade nu aningen skakad… jag är inte så van med förvärkar inser jag. Har knappt haft några förvärkar i några av graviditerna. Förstår ju nu att det bara var det jag hade i natt… men fick i varje fall chans att öva på mina profilaxandningar!

Fick frågan hur jag hittade mitt hemmaförlossningsteam…

Stockholm och Västerbottens län är de enda kommunerna där hemmaförlossning är ett subventionerat alternativ betalt av landstinget. I övriga delar av Sverige får familjen själv stå för kostnaden. Som läget ser ut idag kommer möjligheten till att få detta betalt av Stockholms landsting tas bort. Det tycker jag personligen är väldigt tråkigt. Min åsikt är att detta bör erbjudas som ett möjligt alternativ för alla som önskar. Inte bara för de som har råd!

Trots detta sagt, här kommer lite info hur du kan gå tillväga för att hitta just ditt förlossningsteam!

I mitt fall så vände jag mig till min barnmorska på mödravården, och hon tog fram en lista med alla certifierade hemmaförlossningbarnmorskor som finns för just Stockholm. Sedan fick jag själv kontakta dem för att hitta minst två som kunde ta sig ann mig, för just de veckor kring mitt beräknade datum. Det var inte helt lätt med tanke på att jag kommer föda mitt i sommaren och semestertider. Lyckligtvis fick jag napp… så min önskade hemmaförlossning kunde bli till verklighet!

Det som hände i nästa steg var att jag och barnmorskorna möttes upp för ett första samtal, där fick jag mer information gällande praktiska saker. Vilka papper och intyg som behövde skickas in till landstinget för godkännande mm. Eftersom jag är omföderska och haft komplikationsfria förlossningar var jag rätt säker på att jag skulle få det godkänt. Vilket det också blev!

Sedan möttes vi upp för ett hembesök där Jonas och tjejerna var med. Där pratade vi mer i detalj om praktiska saker kring hur vi skulle gå tillväga samt våra/mina önskemål och tankar kring förlossningen.

Känns helt fantastiskt att jag nu har en uppstartad kontakt med de personerna som ska finnas där för mig i en av de mest intima och stora stunderna i livet. Vetskapen om att när förlossningen väl startar då ska jag ingenstans. Jag ska bara vara här!

 

 

 

Att vara höggravid!

Den sista tiden. Man glömmer fort hur det känns att vara höggravid… den totala orkeslösheten, tyngden i kroppen… när man plötsligt snäser åt de äldre barnen. -Mamma orkar faktiskt inte! För att sedan få dåligt samvete. Tiden efter när bebis är ute faller denna fas snabbt i glömska… men tro mig nu är jag påmind igen!!

Inför förlossningen. Just nu pendlar tankarna mellan skräck och förtjusning. Ena dagen känner jag mig superstark, då är jag som en idrottskvinna som preppar inför en långt lopp… för att dagen efter känna total panik! Jag kommer inte klara detta… föda hemma utan epidural och lustgas. Hur tänkte jag nu?

Vid min första förlossning tog jag till både epiduralen samt lustgasen. Känslan där var att jag inte hade så mycket kontroll. Fick helt förlita mig på barnmorskornas guidning. Kände inte själv mina krystvärkar, minns att jag upplevde det förvirrande och märkligt.

Förlossning nr 2 gick som de flesta andragångsfödslar, supersnabbt! Här minns jag att jag bad om epidural men det fanns ingen tid för det. Jag krampade mig fast vid lustgasen som en besatt galning. Gjorde alla profylaxfel… hyperventilerade och skrek högt. Men denna gång var upplevelsen att jag kunde känna vad som hände i kroppen… jag kunde själv känna när det var dags att krysta. Känslan av att det var jag som födde detta barn, inte barnmorskorna!

Gravid vecka 39!

Två veckor kvar till BF. Förlossningsrummet är iordningställt och redo! Känns helt magiskt att själv få välja exakt hur jag ska få ha det på min förlossning. Mina saker, kuddar, mattor… vetskapen om att jag faktiskt kommer få föda i vatten om jag så önskar.

Jag kommer föda i tvättstugan! Valet av plats var inte helt självklar. Min första tanke var nog någon härligare plats i huset. Uppe i vardagsrummet eller varför inte ute i trädgården… men vid närmare eftertanke och råd från mina hemmaförlossnigsbarnmorskor landade beslutet tillsist till tvättstugan.

Mitt namn är Frida och jag är gravid med baby nr 3! Följ mig under de sista veckorna innan min planerade hemmaförlossning. Jag vill gärna dela med mig av min graviditet och resa mot varför jag väljer att föda mitt tredje barn hemma. Jag och min man Jonas bor i ett hus i en söderförort till Stockholm. Paradiset på jorden i min mening! Vi har två tjejer Stella 9 och Nicole 5. Mina tankar kring det tredje barnet kom i somras, den där varma torra sommaren som ni nog alla minns. Den sommaren förvandlades jag till en vad jag vill kalla “hippie mum”, lämnade knappt vårt område. Värmen och den semestern fick mig verkligen att varva ner från den hets och vardags-stress som jag vet att många delar med mig. Detta fick mig på andra tankar angående mina drömmar och mål framåt, och min längtan efter det tredje barnet började… den tredje graviditeten blev en del i min meditativa resa till ett mer grundat jag. Så blev jag gravid! Ganska snabbt efter beslutet… ångrade mig tusen gånger och kände vad har vi gjort!! Känslan kring den här tredje graviditeten har verkligen varit helt olik mina två tidigare. Då var det mer som ett självklart mission som bara skulle göras och avklaras. Målet var barnet. Nu är målet så mycket mer, så att  jag nästan ibland glömmer bort bebisen. Misstro mig inte, ser sååå fram emot att få träffa denna nya lilla individ. Ett stort projekt kring denna graviditet har nämligen handlat om själva förlossningen, jag önskar att få föda hemma i mitt älskade hus.

Från början hade jag inte så värst mycket politiska tankar kring mitt val att föda hemma. Snarare att jag kände att jag bara ville det. Inget djupare än så. Men dessto mer jag satte mig in i ämnet och fördjupade mig i allt som gick att komma över i läsning och research blev jag mer och mer övertygad att detta var det ultimata valet för mig. -Att få den förlossning jag önskar. Det gav mig också väldigt mycket tankar kring mina tidigare två erfarenheter. Vad var det som hände egentligen? Ingenting var eller gick fel med någon av förlossningarna men min nya pålästa hjärna fick mig att förstå nya saker som jag tidigare inte varit medveten om.

Oxytocin!!!! Min största aha-upplevelse handlar om vetskapen kring hormotet oxytocin. Kanske bara jag som inte känt till detta mirakel-hormon som tydligen flödar i oss. För mig blev det en av grundpelarna till varför min övertygelse blev så otroligt stark. Att jag ville föda hemma! Jag gjorde en koppling mellan stress-rädsla-oxytocin under mina tidigare förlossningar. Båda gångerna var jag väldigt rädd och mådde ganska dåligt rent psykiskt. Jag upplevde bilresan till sjukhuset som traumatiskt. Tiden just innan man får plats på BB. Ska vi få plats eller inte? Kommer det finnas någon barnmorska där för mig? Vad ska hända med de större barnen/barnet? Vad ska jag ha med mig? Måste hinna äta… ja ni kanske förstår. Denna stress har jag ju nu i efterhand förstått inte har den bästa inverkan för förlossningens gång och oxytocinet. Stress och rädslan hämmar nämligen att detta hormon får flöda fritt. Och det är detta hormon som får oss att föda.