Amning

Medan jag sitter här och väntar på att förlossningen ska dra igång tänkte jag beröra ytterligare ett ämne, nämligen amningen.

Minns mina tankar kring amning när jag var gravid för första gången, då med Stella. Jag kunde inte riktigt förstå hur jag skulle kunna ha en bebis sugandes på mina bröst hela dagarna. Kändes ytterst märkligt och onaturligt… blev nästan lite äcklad när jag tänkte på det. Verkligheten blev dock något helt annat!

Jag blev nästintill besatt av att amma. Det var Stella och jag mot världen! Allt funkade toppen och jag upplevde nästan ett lyckorus var gång vi ammade. Vi ammade hela dagarna i ett helt år, men slutade egentligen inte förrän Stella var uppåt 1 år och 3 månader ungefär. Självklart fick hon också riktig mat men var aldrig så värst intresserad av det. Vi bara älskade att amma, Stella och jag. Den sista tiden började jag skämmas. En dag kändes det plötsligt inte riktigt lika gulligt… ett stort barn med tänder i hela munnen som både kunde prata och gå omkring. Jag ville amma i smyg men det ville ju såklart inte Stella. Hon ville gärna slita och dra i min tröja när vi var på restauranger eller umgicks med vänner och familj. Jag skämdes och försökte komma med bortförklaringar, skrattade nervöst. Ojojoj hon är då så mammig… hehe…

Tillslut kom den dagen då jag skulle åka på min första inspirationsresa med jobbet, till Antwerpen så inte långt borta. Bara en natt på hotell så trodde det skulle vara lugnt med brösten. Upplevde inte ens att det var så mycket mjölkproduktion kvar… ack så fel jag hade. Brösten förvandlades snabbt till två fyrkantiga tegelblock som gjorde fruktansvärt ont. Jag försökte handpumpa på var och varannan toalett jag sprang över… paniken växte. Började svettas och känna mig varm och yr. Jag hade nog fått någon mild släng av mjölkstockning gissar jag… Sov inte på hela natten utan låg i badkaret på hotellrummet och spolade varmt vatten över brösten och grät. Yr och varm kom jag hem dagen efter och jag och Stella ammade för sista gången. Tårarna rann ned från mina kinder. Där och då gjorde vi slut på amningen, Stella och jag.

Så blev jag gravid igen. Lycklig över att jag åter skulle få chansen att amma! Denna gång skulle jag minsann inte sluta amma bara på grund av andra människors åsikter. Eller min upplevda känsla av andra människors åsikter, ingen hade ju någonsin sagt någonting negativt till mig helt rakt ut. Denna gång skulle jag amma i två år om jag så ville. Skröt vitt och brett om vilken expert jag var, på det här med amning det vill säga. Jag har då aldrig haft några problem med amningen… inte ens ömma bröstvårtor. Nä ingenting kände jag igen mig i vad mina väninnor beskrev som besvärligt. Så föddes Nicole, en liten fager baby. Tunn och finlämmad. Vi började amma direkt men jag upplevde aldrig riktigt att det rann till i brösten… inte på det sättet jag minns att det gjorde de första dagarna med Stella. Fick aldrig de där bomberna sprängfyllda med mjölk. Nicole verkade inte heller speciellt hungrig. Hon var nöjd och glad utan mat och sög ointresserat och svagt. Brösten blev mindre och mindre och Nicole gick inte upp i vikt som hon skulle. Efter tre månader ungefär tyckte min BVC sköterska att jag skulle börja med ersättning, flaskmatning. Jag minns sorgen än idag. Känslan var ungefär att jämföra med att någon hade dött. Jag föll handlöst rätt ner i ett mörkt sorgehål… grät så jag hulkade.

Som ni förstår så lägger jag mig nu helt platt inför min sista erfarenhet kring detta känslosamma ämne. Hur ska det bli denna gång? Det jag har lärt mig är i alla fall att det kan gå precis hur som helst, och jag ska försöka att inte bygga upp några förväntningar alls… Men innerst inne önskar jag mig en ny budda-baby. En tjock, go och glad, hungrig bebis… precis som Stella var.