Så var dagen här. Den beräknade födelsedagen!

Har alltid fått höra att min mage är såå stor… nu är det inte länge kvar… den där bebisen kommer garanterat komma tidigare än beräknat… någon som känner igen sig i att få sådana typ av kommentarer? Jag har fått höra samma sak vid alla tre graviditeter. Trots detta har jag alltid gått över tiden. Vid min första graviditet gick jag över tiden… men då mycket marginellt. Hon kom fyra dagar efter beräknat datum så inte så mycket att tala om. Men vid min andra graviditeten maxade jag de hela två veckor vi i Stockholm rekommenderas gå över tiden… men dagen innan jag skulle ringa in för planerad igångsättning startade det helt spontant och oväntat. Från inga känningar alls tills att hon var ute inom två timmar och 40 minuter.

Jag minns nu dessa två veckor som jag gick över tiden som väldigt svåra. Jag mådde rätt dåligt med mycket ångest och märkliga tankar som fladdrade runt i mitt huvud. Kände mig deppig och nedstämd… började på riktigt tro att det aldrig skulle komma någon bebis. Allt var ett stort skämt! Jag hade lurat alla eller alla hade lurat mig. Jag skulle minsann få se ut så här resten av livet, med en stor mage men utan bebis. När man inte är gravid kan det vara svårt att förstå hur två veckor kan upplevas så fruktansvärt jobbiga, det är ju bara två veckor… i vanliga fall en väldigt kort tid som bara swishar förbi helt obemärkt. Men som höggravid kan jag försäkra er om att dessa två veckor kan upplevs som extremt krävande!

Så nu står jag här igen… den första dagen på den sista resan. Hur ska det då bli denna gång? Känner ju absolut ingenting av sammandragningar eller förvärkar… att en förlossning nu plötsligt skulle starta känns väldigt långt borta. Och hur ska det bli med min planerade hemmaförlossning?? Om förlossningen inte startar spontant det vill säga… Kanske kommer den inte starta alls inom de två veckor jag nu har på mig, och att jag trots all planering ändå kommer få föda på ett sjukhus med värkstimulerande dropp och allt vad det innebär. Jag vill verkligen inte det!!

Mina tankar går till att kanske testa svepning… någon som har erfarenhet av det? Skriv gärna till mig!

Nu tickar dagarna på… på söndag har vi äntligen kommit fram till den stora dagen… BF-dagen!! Det märkliga är att jag blir mindre och mindre rädd för att föda desto närmare jag kommer självaste födelsedagen. Att all den oro och rädslan för smärtan börjar kännas mer och mer avlägsen. Hur kan det vara så? Är det något hormon som gör att man mentalt förbereder sig för vad som komma skall, och då helt plötsligt en dag bara är helt redo och inte längre är rädd?! Minns ju att jag för bara någon vecka sedan låg här hemma och våndades… tappade tron på mig själv var och varannan timme. Nästan inte ville föda… ångrade mig!

Vi ska få en son! Det har vi vetat i hela 20 veckor nu… men än idag får jag nypa mig i armen. Kan inte riktigt tro att det är sant. Jag var helt inställd på att jag skulle få tre döttrar, det skulle bli min lott i livet… flick-mamman. Och om jag ska vara helt ärlig så har nog min reptilhjärna gått och trott att det är någon annan än vi kvinnor som föder det motsatta könet. Det naturliga för mig är att jag på något sätt klonar mig själv till nya kvinnliga individer vid varje graviditet… att det kanske är papporna som föder ut alla söner? Finns absolut ingen logik i dessa tankar men jag tycker inte att det känns helt naturligt att jag ska kunna skapa det motsatta könet i min mage… det känns som sciense fiction!

Jag har ju tidigare haft en självutnämnd tro att jag är besitter mediala förmågor, alltså att jag skulle vara en sån där synsk person som kan ana vad framtiden har att erbjuda bara av min egna intention. Detta brukar jag prata om mer som ett skämt men den bakomliggande faktorn är att jag faktiskt trott på detta! Därför har jag nu väldigt svårt att förstå att det ligger en liten “pojk” där inne i min mage. Hade vi inte valt att kolla kön hade jag nog än idag varit helt övertygad om att det återigen låg en flick-bebis där inne, min tredje och sista klon. Hur hade jag då reagerat vid själva födseln när en snopp hade tittat fram? Hade jag blivit så chockad att jag inte trott på att det var mitt egna barn? Slutsats: Jag är nog inte så medial ändå… då har vi det bekräftat!

Men längtar i alla fall ihjäl mig nu efter att få träffa honom, min lilla pojke. Min pojk-klon…

Så igår kom min storasyster! Spontant hoppade hon på tåget…lyckades ta sig loss från sitt liv i Malmö med fyra barn och allt vad livet innebär… för att komma till mig som stöd och avlastning nu dagarna innan förlossningen. Hade ju varit magiskt om förlossningen skulle starta just nu när hon var här.

Skulle vilja dela mina tankar kring min önskan om att få ha med ett kvinnligt stöd vid min förlossning. Utöver barnmorskorna då såklart… vill jag testa att ha med en kompis! En nära vänn som känner mig och vet min historia. Mina mörka och ljusa sidor. Min tro är att det skulle kunna ge en annan typ av närvaro än vad min kära man kan erbjuda. Men misstro mig ej! Superviktigt med pappan. Han är också grym, fantastik och jätteviktig… men jag tror att en kvinna med egen erfarenhet av att föda kan bidra med en annan dimension till händelsen, en annan typ av förståelse samt stöd. En vänn som också delar mitt passionerade intresse för graviditet och förlossning. Hur många gånger har man inte suttit och ältat sina förlossningar med sina bästa väninnor!? Förstå den känslan att den personen då också varit med på självaste förlossningen… att sedan efteråt kunna analysera och processa vad som egentligen hände. Få höra hennes syn på händelsen ur ett kvinnligt perspektiv.

I alla tider har kvinnor funnits där för varandra vid självaste födandet. Kvinnor som levde tillsammans i kollektivet eller bygden med erfarenhet av att själva föda gick samman och stöttade. Idag anses det kanske lite märkligt att ta med andra personer utöver den blivande medföräldern vid en förlossning. Jag kan tycka att vi kanske har gått miste om någonting väldigt fint i den historian och traditionen vi en gång haft, att ha med en annan kvinna som stöd… I och med att vi nu idag väljer att hålla födandet så privat och hårt knytet till enbart kärnfamiljens närvaro.

Vetskapen om att jag har alla dessa människor som väntar på att jag ska ringa känns helt fantastiskt! Mina barnmorskor som sitter redo att komma dag som natt. Och även kanske en kompis.. om det då skulle passar i stunden. Och nu då också min alldeles egna syster.

Time will tell… hur allt kommer bli i slutändan. Snart vet vi!

Denna vecka går jag in i gravidvecka 40! Tredje gången gillt. Känns spännande och magiskt på något sätt. Kan inte riktigt ta in att denna resa och fas i livet strax kommit till sitt slut, och en ny utmaning står för dörren som trebarnsfamilj. Från att vi lite spontant kom på idén, vore ju gulligt med en bebis till att det nu strax blir till verklighet!

Just nu har jag STORA problem med sömnen. Sover extremt oregelbundet… vaknar var och varannan natt mellan två och fyra på morgonen. Detta trots att jag försöker hålla mig vaken på kvällen och inte  gå och lägga mig allt för tidigt. Ligger vaken i timmar och vrider och vänder min obekväma kropp runt om i sängen. Försöker alla knep med kuddar här och var för att stötta både mage, knän, rygg men inget hjälper. Till sist ger jag upp och går ur sängen! Vid denna tid har jag massa energi och fixar och donar… myser med en kaffekopp och väntar på att resten av familjen ska vakna. När familjen väl då vaknar går jag in i väggen… då kommer tröttheten som en jetlag svallande över mig och jag vill bara SOVA!!

Kom på den geniala idén att mina barn ej skulle gå fulla veckor på dagis och sommarfritids tiden innan bebis kommer. Tänkte vid planeringen att det skulle vara så mysigt att ha all den tiden tillsammans, men verkligheten ser ganska annorlunda ut inser jag nu… Min ofrivillga trötthet har gjort mig till en mycket tråkigt mamma, vilket i sin tur skapar väldigt gnälliga barn… så nu precis lämnade jag Nicole på dagis igen. Hon var såå glad över att få slippa mig några timmar och få vara tillsammans med sina kompisar och den fantastiska föris-personalen!! Ni underbara personer på Nicoles förskola, jag älskar er!

Vid denna tredje och mest troligt sista förlossningen jag ska få uppleva här i livet kommer jag välja bort den smärtlindring sjukhusen vanligtvis erbjuder. Då tänker jag främst på epiduralen och lustgasen. Jag har testat båda varianterna vid mina tidigare förlossningar och både gillat och inte gillat… Denna gång väljer jag enbart att gå på de naturliga alternativen… som till viss del skrämmer mig men också fascinerar på en och samma gång. Min tro är nu att jag kommer vara mer medvetande kring händelseförloppet och faktiskt känna vad som händer i kroppen under förlossningen. Också det att jag inte på något sätt vill störa det naturliga hormonflödet som skapas när man föder helt lugnt och ostört utan några onödiga interventioner i form av mediciner och syntetiska hormoner.

Jag kommer denna gång testa bad, det vill säga att sitta i en specialutformad förlossningspool under värkarbetet. Eventuellt även föda i vatten om det känns rätt i stunden. Jag har inte ens varit i närheten av vatten vid mina tidigare förlossningar… inte ens tagit en varm dusch vad jag kan minnas… förstår verkligen inte varför nu i efterhand? Så det ska bli väldigt spännande att se hur jag kommer uppleva det.

Massage! Jag hoppas på massa, massa massage… haha! Detta är lite av en utmaning för mig då jag inte är så van vid att ställa sådana typ av krav på andra. Det ligger inte riktigt i min natur att be om sådana typ av tjänster… mina tankar går vanligtvis ungefär såhär;  – Så jobbigt för dem. – Inte ska väl de behöva göra sig besväret. – Stackare som måste massera mig, hen vill nog inte… ja ni förstår säkert. Och jag och min man är inte heller det paret som ligger och gnor varandras ryggar om kvällarna. Vi är nog ganska lata båda två… så steget till att min kära partner nu helt plötsligt ska bli en massage-master känns ganska stort. Dock hoppas jag innerligt att vi ska få till detta… det är ju trots allt en av mina livlinor för att jag ska klara av detta maratonlopp som strax står för dörren!

Sedan har vi ju andningen då… hehe… profilaxen. Har gått en och annan kurs i detta ämne men kan inte påstå mig minnas använda detta på korrekt sätt vid någon av de tidigare förlossningarna. Har absolut gjort alla felen man bara kan göra… skrikigt högt, hyperventilerat, spänt mig, stretat emot… ja allt som man då inte ska göra vid korrekt profilaxutövning. Men denna gång är då tanken att jag ska lyckas… återigen en viktig livlina till att jag ska klara detta.

Men rent generellt är ju min grundtanke att jag inte kommer vara lika stressad, utan kommer känna mig lugn och harmonisk denna gång… lugn på grund av alla de förberedelser gjort. Med tanke på allt det jag läst på i ämnet har jag lärt mig att jag nu borde ha de bästa förutsättningarna till en lugn och trygg förlossning. Vilket i sin tur kommer bidra till ett naturligt flöde av lyckohormonet oxytocin, det hormonet som är själva kärnan till en lyckad förlossning. Även kallat kärlekens och lugnets hormon!

Peace & Love

Någonting jag inte riktigt tänkt på när jag började min planering kring hemmaförlossning är alla de rester som kommer från kroppen efter en födsel… på ett sjukhus finns det ju undersköterskor som städar och tar undan blod och annat kladd. Nu kommer ju vi få städa sjäva! Och vad ska hända med moderkakan?! Tanken på att jag skulle slänga den i soporna kändes så sorgligt… fel på något sätt… beslutet landade till en början att jag skulle gräva ner den i trädgården och plantera ett träd på platsen. Men så ramlade jag över podden Babykaos med Jennifer och Julia. Där fann jag en intervju med doulan Jacqui. En intervju indelat i två avsnitt. Jacqui fascinerade mig väldigt mycket när hon berättade om sin planerade hemmaförlossning och arbete med att kapsla in moderkakor! Kände direkt att detta var vad jag ville göra så hörde genast av mig till henne.

Från att jag skrattat åt tanken… “äta sin moderkaka” till att jag nu själv kommer göra det! Någonting jag tidigare fnyst åt och tänkt att det bara är tokiga Hollywood-kändisar som gör sådant är jag nu själv en av dem. Men jag känner varför inte… älskar tanken på att just Jacqui kommer och hämtar den för att sedan åter leverera färdig produkt dörr till dörr. Jag behöver inte göra någonting!

Varför ska man äta moderkakan då… fördelarna sägs främst vara tre saker. Att det kan ge en snabbare återhämtning från blodförlusten samt ett stabilare järnvärde i kroppen. Ska även vara bra för mjölkproduktionen, att det snabbare rinna till och att man får mer mjölk i brösten helt enkelt. Men den anledningen som riktigt gjorde mig uppmärksam var möjligen till förbättrad återhämtning rent hormonellt och psykiskt! Som många känner till kan vägen tillbaka efter en förlossning vara lite av en bergochdalbana rent känslomässigt, detta har jag själv mycket erfarenhet av så känns nu väldigt spännande att se om jag kommer uppleva någon skillnad!!

Här kan ni hitta mer info angående inkapsling av moderkaka samt kontakt till Jacqui.

www.forlossningsguiden.se

www.moderkakan.com

Falskt alarm.

Vaknade i natt klockan två med starka sammandragningar… Jag fick lite smått panik! Kände mig inte alls redo just där och då. Trodde för en kort stund att nu är det dags… laddade till och med ner en “klocka värkarna app”… men sedan bara avtog det och jag lyckades somna om. Vaknade nu aningen skakad… jag är inte så van med förvärkar inser jag. Har knappt haft några förvärkar i några av graviditerna. Förstår ju nu att det bara var det jag hade i natt… men fick i varje fall chans att öva på mina profilaxandningar!

Fick frågan hur jag hittade mitt hemmaförlossningsteam…

Stockholm och Västerbottens län är de enda kommunerna där hemmaförlossning är ett subventionerat alternativ betalt av landstinget. I övriga delar av Sverige får familjen själv stå för kostnaden. Som läget ser ut idag kommer möjligheten till att få detta betalt av Stockholms landsting tas bort. Det tycker jag personligen är väldigt tråkigt. Min åsikt är att detta bör erbjudas som ett möjligt alternativ för alla som önskar. Inte bara för de som har råd!

Trots detta sagt, här kommer lite info hur du kan gå tillväga för att hitta just ditt förlossningsteam!

I mitt fall så vände jag mig till min barnmorska på mödravården, och hon tog fram en lista med alla certifierade hemmaförlossningbarnmorskor som finns för just Stockholm. Sedan fick jag själv kontakta dem för att hitta minst två som kunde ta sig ann mig, för just de veckor kring mitt beräknade datum. Det var inte helt lätt med tanke på att jag kommer föda mitt i sommaren och semestertider. Lyckligtvis fick jag napp… så min önskade hemmaförlossning kunde bli till verklighet!

Det som hände i nästa steg var att jag och barnmorskorna möttes upp för ett första samtal, där fick jag mer information gällande praktiska saker. Vilka papper och intyg som behövde skickas in till landstinget för godkännande mm. Eftersom jag är omföderska och haft komplikationsfria förlossningar var jag rätt säker på att jag skulle få det godkänt. Vilket det också blev!

Sedan möttes vi upp för ett hembesök där Jonas och tjejerna var med. Där pratade vi mer i detalj om praktiska saker kring hur vi skulle gå tillväga samt våra/mina önskemål och tankar kring förlossningen.

Känns helt fantastiskt att jag nu har en uppstartad kontakt med de personerna som ska finnas där för mig i en av de mest intima och stora stunderna i livet. Vetskapen om att när förlossningen väl startar då ska jag ingenstans. Jag ska bara vara här!

Att vara höggravid!

Den sista tiden. Man glömmer fort hur det känns att vara höggravid… den totala orkeslösheten, tyngden i kroppen… när man plötsligt snäser åt de äldre barnen. -Mamma orkar faktiskt inte! För att sedan få dåligt samvete. Tiden efter när bebis är ute faller denna fas snabbt i glömska… men tro mig nu är jag påmind igen!!

Inför förlossningen. Just nu pendlar tankarna mellan skräck och förtjusning. Ena dagen känner jag mig superstark, då är jag som en idrottskvinna som preppar inför en långt lopp… för att dagen efter känna total panik! Jag kommer inte klara detta… föda hemma utan epidural och lustgas. Hur tänkte jag nu?

Vid min första förlossning tog jag till både epiduralen samt lustgasen. Känslan där var att jag inte hade så mycket kontroll. Fick helt förlita mig på barnmorskornas guidning. Kände inte själv mina krystvärkar, minns att jag upplevde det förvirrande och märkligt.

Förlossning nr 2 gick som de flesta andragångsfödslar, supersnabbt! Här minns jag att jag bad om epidural men det fanns ingen tid för det. Jag krampade mig fast vid lustgasen som en besatt galning. Gjorde alla profylaxfel… hyperventilerade och skrek högt. Men denna gång var upplevelsen att jag kunde känna vad som hände i kroppen… jag kunde själv känna när det var dags att krysta. Känslan av att det var jag som födde detta barn, inte barnmorskorna!