Det sprang precis två prärievargar över gården. Jag trodde först att det var grannens hundar, men det visade sig vara något mycket vildare. Älskar sånt, men jag ska nu dra ner och ta in djuren nu. Hönsen och kaninerna kan nämligen inte vara överlyckliga av den här informationen.

Kan inte vi köra en traditionell frågestund? Frågor i kommentarsfältet och jag svarar som inlägg. Livet i USA? Hur det är att plugga på ett amerikanskt universitet? Hästar, katter, barn? Kriser och tips. Det går också bra att önska en viss sorts innehåll på bloggen. Otroligt pinsamt om ingen frågar något så blir glad om du klämmer fram en fråga. <3

Magnus längtar som sagt hem till Santa Monica. Han vill tillbaka till älsklingscafét Primo Passo, till att beställa hem mat, inte köra Vidde till skolan, till att spontant få biljetter till en Ramsmatch osv. Jag är kvinnan på landet. Kom precis in från att ha matat grisarna (för mer info hänvisar jag er till mina insta stories). Och har bara idag ridit tre hästar. Är i mitt livs muskulösaste form utan att ha sprungit eller på annat sätt tränat alls den här månaden.

Om vi en dag bestämmer oss för/får möjligheten att bo permanent här uppe måste jag nog rida lite mindre och jobba lite mer. Det sagt konsumerar vi mycket mindre här uppe. Hemma i Santa Monica äter vi ute flera dagar i veckan. Här storhandlar vi och är tvungna att kompromissa ifall vi glömt att köpa något. Sen är ju såklart ett stort hus en större belastning för klimatet än en lägenhet, men men.

Jag är i alla fall väldigt lycklig. Tror att man blir det av djur. Och att vara närvarande som man är tvungen att vara när man rider. Tänk att det blev så här. PS är någon intresserad av en visning av huset? I så fall kunde jag göra ett inlägg om det imorgon.

När jag var kring tjugo hade jag en pojkvän som blev ohyggligt svartsjuk och våldsam. Det började försiktigt och slutade med att han fick spel för att jag borstade tänderna innan jag skulle gå ut eftersom det såklart innebar att jag var på väg att kyssa en annan man. Eller det slutade med att han försökte strypa mig och dunkade mitt huvud mot tvättmaskinen (jag skriver mer om det i Livet & Patriarkatet).

Våld är våld och kommer i olika former. I helgen läste jag Matilda Gustavssons “Klubben” som handlar om det (sexuella) våld som Jean Claude Arnault under årtionden systematiskt utsatte kvinnor för. Ingen ska behöva utsättas för det. Detsamma gäller psykologiskt våld. Gaslighting. Våld är våld och vem som helst kan utsättas för det. Det är inte en viss typs personer som utsätts, vem som helst kan drabbas. För dig som blir utsatt för det, eller bara vill tala om våld, eller känner någon som behöver hjälp, finns Kvinnolinjen. 

“Kvinnolinjen finns till för alla kvinnor och flickor som har upplevt våld, hot eller rädsla.
I telefonen svarar kvinnor som är frivilliga och har utbildats av Kvinnolinjen. Samtalen är konfidentiella och avgiftsfria.

Du behöver inte fundera på om du har utsatts för psykiskt eller fysiskt våld eller för sexuella trakasserier eller gräl som urartat i våldsamheter. Förövaren kan vara vem som helst – din make, din tidigare partner, din granne eller en helt obekant person. Du kan ringa också om du oroar dej för en närstående. Det räcker att du vill tala om våld.

Vi är på din sida. Vi lyssnar på dej. Om du vill ha råd lyckas det också: vi ger dej anvisningar om hur du kan få skydd eller hjälper dej att hitta tjänster på din egen ort.

När du ringer till Kvinnolinjen är det du som beslutar hur mycket du vill berätta om dej själv. Ditt telefonnummer registreras inte i något som helst skede hos Kvinnolinjen, inte heller bandas samtalen. Samtal som i Finland rings till Kvinnolinjen är avgiftsfria och syns inte i telefonräkningen.”

Magnus saknar vårt hem i Santa Monica, men jag älskar fortfarande att leva här på landsbygden. För att inte tala om att ha ett stort hus! Igår bjöd vi över Sofie och Eric, satte oss på balkongen, åt popcorn, jordgubbar och drack drinkar. Otroligt trevligt.

När det blev för kallt att sitta ute åkte vi ner till Malibu och restaurangen Moonshadow som jag åkt förbi hundratals gånger, men aldrig ens tänkt på att stanna vid. Det visade sig dock att detta är en av Sofies favoritrestauranger. Trots att vi kom två timmar försent till vår bokning trollade personalen fram ett bord åt oss och sen satt vi största delen av kvällen och diskuterade #metoo. ÄLSKAR när man pratar om riktiga saker och inte bara skvallrar om andra människor (alltså, jag är inget helgon, jag kan verkligen också njuta av lite hederligt skvaller).

Vi satt kvar så länge att personalen till slut vänligt, men bestämt bad oss dra. Då fick Sofie för sig att hon ville bada i Stilla havet. Eric och jag var chockade över en vansinniga idén, men Magnus hakade på. Det tog oss en liten stund att hitta en väg ner till stranden och sen tog det inte länge innan de två dårarna hoppade bland vågorna. Jag var hemma vid ett. Ni vet hur jag är, dålig på att bli jättefull och att stanna ute hela natten. Magnus kom en timme senare. Idag är alla sköra.

Jag har nog aldrig känt ett sånt skrivmotstånd som idag. Jag skriver en mening och finner mig själv inne hos New York Times, skriver en till och är plötsligt på Twitter. Noll disciplin. Till saken hör att Magnus tog barnen med till vårt hem i Santa Monica (flyttar tillbaka i december. Kuriosa: skådespelaren Matias Varela med familj bodde där medan vi varit uppe i Topanga) och jag har egentligen massor av tid att åstadkomma mästerverk. Gör det ej.

Jag läste också The Cut och den här texten om Instagram och hur skönt det ska bli utan likes. Nu menar jag inte bara den mer eller mindre latenta prestationsångesten kring om folk ska gilla det man lägger ut. Utan också det generiskt, strategiskt beräknande Instagram som mer handlar om att väcka avundsjuka eller beundran än att dokumentera något som hänt. Insta kommer att sjukt mycket intressantare när folk lägger ut bilder helt utan pretentioner.

Min poddpartner Karin J skrev att hon får tre likes på politiska åsikter och 300 på en snygg klänning. För mig är det 3 på hästar och 300 på Majlis. Både Majlis och hästar gör mig lycklig, men det ska ändå bli skönt att ens behöva reflektera över andra människors bekräftelse gällande mina val av bilder. Eller vad tycker ni?

“My model for this brave new world is Diane Keaton, whose Instagram is a masterpiece. Celebrities who didn’t become famous on social media are often unfamiliar with the tropes — their super fans will like anything, and their career isn’t contingent on Insta-fame, so they don’t have to learn how to perform for likes. Keaton posts pictures of dogs and kids she doesn’t know, scenes from movies she loves, and amazing mirror selfies of her outfits past and present. Scrolling through, I get an idea of what Diane Keaton likes, rather than just what she looks like. I’d like for people to be more like Diane Keaton, starting with myself.”

Nu är det bara en dryg vecka kvar av den här otroliga tiden på landet. Det ska bli lite skönt att vara tillbaka i människobyn, men känner allt starkare att vi nog måste bo här. Säga vad man vill om Los Angeles, men man får i alla fall uppleva en massa härligt här. Nog om mig, det är dags för fredagslänkar.

För var det svarta män som sålde gräs och hamnade i fängelse, nu gör rika vita miljoner av branschen.

Folk demonstrerar runt om i världen och använder sig tydligen av laserstrålar för att distrahera polisen.

Tycker WeWorks uppgång och fall är så spännande. Om ni inte orkar läsa kan jag också tipsa om The Daily-avsnittet.

Hur norrmännen slutade äta socker.

Kan inte de mexikanska kartellerna hålla sig till droger, måste de ge sig in i avokadomarknaden också?

Jobba mindre!

Alla emojies som publiceras på Twitter i realtid.

TikTok är kinesiskt, som alla vet, och det gillar såklart inte Sillicon Valley pga av marknadsbortfallet. Men det finns också andra problem med appen.

Google gillar inte facket.

How does love affect the brain.

Klimatkrisen håller redan på att rasera vårt samhälle.

Jag har för övrigt tragglat mig igenom The Morning Show. Tyckte den var medioker först, men nu kring avsnitt fem tar den fart. Är också oerhört pepp på att börja kolla på The Crown. Är i vanliga fall fruktansvärt ointresserad av kostymdrama, men den här älskade jag.

En av mina sämsta egenskaper är att jag har noll tålamod. Inte på ett sånt där charmerande sätt, utan på ett störande: ALLT MÅSTE HÄNDA NU!-sätt. Motsatsen till mindfullness och meditation. Fördelen är, om man nu verkligen måste gräva fram en sån, att jag få saker och ting gjorda. Nackdelen är att det inte alltid blir så bra som det kunde med lite tålamod.

Idag lastade vi Sequoia och ponnyn Sophie i den stora trailern och körde över till Malibu. Vägarna här är smala och inte sällan ligger det flera hundra meters stup bara några meter ifrån en. Det gör mycket för utsikten, men om man är höjdrädd är det ingenting jag kan rekommendera. Första gången jag körde upp till Topanga svor jag på att aldrig göra det igen. Det löftet höll inte, men jag kan med handen på hjärtat säga att jag aldrig kommer att ratta en stor hästtrailer på stigarna uppe i Santa Monica Mountains. Lyckligtvis fixade Tamara det och vi körde till ett av naturområdena i Malibu. Otroligt vackert var det!

Majlis och jag hoppade på varsin häst och Tamara hajkade. Luften var ren av allt regn, men det syntes fortfarande hur mycket det brunnit här för exakt ett år sedan. Svarta, döda träd. Hästarna var pigga och glada och kunde ha gått hur långt som helst. Nästa gång lämnar vi kanske barnet hemma för mer galopp.

Allt var verkligen perfekt tills vi skulle lasta Sequoia som VÄGRADE stiga in i trailern. Vi lockade, mutade, jag red, vi avbröt och longerade honom, hotade, pressade, bönade och bad, men ingenting hjälpte. Hästskrället vägrade gå in. Mitt tålamod tröt, men det fanns liksom inga andra alternativ. Det går inte att tvinga in 600 kg kött som inte vill bli tvingat. Till slut ställde vi oss med ryggen mot ingången och började prata amerikansk inrikespolitik och då, när ingen stirrade på honom, tassade (hovade?) hästen in. Då hade det nästan gått en och en halv timme av arbete. Det enda som funkade var tydligen tålamod. Inte tvinga fram, snarare vänta ut. Jag vet inte om det låg någon livslärdom här, men det var en bra prövning.

Lade upp den här bilden och skulle skriva om något helt annat, men det slog mig att allt jag har på mig, inklusive min älskade Alexander Wang-väska, är second hand och började skriva om hur jag är som vanligt en late bloomer. Det är först under senare år som jag valt att shoppa andra gamla kläder. Min kompis och före detta kollega Karin skrev redan kring 2008 en bok om att loppisfynda. Här kommer jag elva år senare: “Hey guys! Jag har upptäckt en grej!“. Men bättre sent än aldrig. Och det har kanske inte gått fort, men är nu en helt självklar sak. Jag känner mig inte direkt smutsig de gånger jag köper nyproducerat, men det känns så onödigt eftersom ALLT redan finns som second hand. ALLT.

Min insikt handlar om många faktorer: klimatkrisen, om hur klädproduktionen belastar både människor och miljö, möjligheten att fynda otroligt snygga grejer till ett förmånligt pris och så vidare. Jag fattar att shopping fortfarande är shopping och att second hand inte är lösningen på lång sikt (kanske inte ens på kort), men att inte köpa nyproducerat ger i alla fall en signal åt producenterna.

Det sagt kan jag samtidigt tycka att det blir lite tröttsamt med att ha second hand-shopping som en identitet eller ett ställningstagande. Ett “kolla vilken GOD människa jag är!“. Det är ett privlegium att välja att köpa second hand. Min kompis Patrik skriver om hur lite pengar hans mamma hade när han var liten. Att klä sig i någon annans gamla kläder var ytterligare en förnedring i samband med att vara fattig.

Drömmen är väl att alla konsumerar mindre och vägen dit går kanske genom att shoppa second hand. Lite som att man inte behöver gå från stor karnivor från en dag till en annan, utan kan börja med köttfri måndag och sen arbeta sig ner till att äta mest bara vegetariskt. Det svårt att vara en perfekt människa, men man kan alltid försöka bli lite bättre. Åh gudars så präktig jag låter nu. Men tror faktiskt att det enda sättet att få folk att leva mer klimatsmart och undvika att utnyttja andra människor är att långsamt lura dem (oss!) in i ett nytänk (så där som snabbmodekedjorna lurade oss in i att tycka att det är helt normalt och okej att köpa nya kläder varje vecka). Om det blir för drastiska förändringar som att aldrig mer köpa en ny pryl, aldrig mer äta kött och helt sluta flyga tror jag att folk ger upp dag tre och sen bara skiter i allt.

Hehe, såna här inlägg är inte jättebra om man vill tjäna pengar på bloggen. Företag är sällan jättesugna på att synas i sammanhang där bloggaren uppmanar folk att konsumera mindre, men men.

Eller hur resonerar ni?

Jag steg upp klockan sex för att spela in ett avsnitt av Mellan raderna. Vad gör man inte för konsten? Det blev i alla fall ett riktigt bra avsnitt, om jag får säga det själv. Sen handlade en stor del av dagen om hästar, men det har ni sett så mycket av så jag bromsar lite med bilderna där. Det jag egentligen ville skriva om är hur vi hade ett möte i Little Ethiopia i West Hollywood och stannade på Shake Shack på vägen dit. Shake Shack är kanske inte stans hetaste restaurang, men fy fasiken så goda portobelloburgare de har där! Det och ett glas pinot noir. mmm.

Los Angeles är ju en fantastisk stad för vegetarianer och veganer. Här finns ju allt. Jag älskar både Gracias Madre och Café Gratitude (trots att den för mycket #blessed ibland), men portobellon tävlar fasiken om första plats. Kan inte ni lista era bästa ställen för vegetarisk mat i städerna ni bor i? Typ Helsingfors: Yes Yes Yes. Det måste inte vara en helvegetarisk restaurang, men nog en som har en riktigt bra vegetarisk/vegansk rätt?

I dag tog Magnus med Majlis till Big & Tiny som är ett slags co-working/förskola. Barnen för handledd lek (Majlis kom hem med en fluffig regnbåge på ett papper) medan föräldrarna kan jobba i rummet bredvid. Först var det otroligt skönt att vara ensam hemma. Tjugo minuter senare kände jag mig bara ensam. Jag är så van att Magnus sitter och klipper podd och Majlis mal på “peppepeppepeppepeppe.”

Jag skrev som ett djur (eller snarare som en journalist/författare), försökte uppdatera Friday Lab-webbsidan (det gick sådär), tog en tupplur, skickade iväg en faktura (för min tredje medverkan i SVT Morgonstudio!) och red en häst. Det var dock alldeles för varmt för att vistas utomhus. Imorgon ska det bli svalare och kanske till och med åska på onsdagen. Blixtutsikten från balkongen måste vara otrolig så håller tummarna för att det ska åska.

Imorgon ska jag äta middag med några forna klasskamrater från USC i Little Ethiopia (som i praktiken består av ett kvarter). Ser enormt mycket fram emot det! Flera år sedan vi senast sågs. Det ska bli lite kul att åka ner till människobyn också. Här på landet skrotar jag ju omkring osminkad och i ridbyxor.

Förresten, jag red såklart några hästar senare på kvällen. Majlis fick också rida och när jag efteråt bar henne uppför backen till vårt hus sa hon, som vanligt, “Peppe är väldigt stark“. Jag gillar att hon alltid säger så, 1) för att det stämmer 2) för att det måste kännas fint att ha en mamma som är trygg och stark. Har ni lärt era barn att ni är på ett visst sätt? Jag försöker övertyga mina om att jag också är rolig.

Sen började Majlis tala om lejon, och det finns ju mountain lions (alltså puman) här. Barnen får inte gå ensamma ut efter att det blivit mörkt. Ännu för drygt ett år sedan hade farmen fem alpackan, nuförtiden finns det bara tre kvar. Igår sa ägaren att hon ibland lämnar kossan ute med hästarna så puman ska ta den istället för någon av de andra djuren. Jaja, livet på landet.