Här kommer den sista frågan från frågestunden.

“Hur fungerar barnrådgivningen i USA/LA? Är systemet likadant som i Norden med regelbundna kontroller och är kulturen kring rådgivning likadan där? Behöver man ha försäkring för att få rådgivning och om man försäkring är ett måste – vad gör då de som inte har råd med försäkring? Vilka grejer kollas upp i rådgivningen, får föräldrar stöd? Hur förhåller sig samhället till barn med specialbehov som behöver extra stöd? Om du jämför det stöd du som föräldrer fått i Finland och i USA, märker du likheter eller skillnader?”

Nu är jag verkligen ingen expert. Men barnrådgivningen i USA sker mestadels av barnläkare. Regelbundna kontroller. Man har sin egen pediatriker som lär känna barnet och gör väl ungefär samma tester (fast kanske lite mer) som i Finland. Jag var otroligt missnöjd med den rådgivningsperson som jag gick hos i Finland före och efter Vidars ankomst. Tycker att det var helt värdelöst. Det sagt fattar jag ju att jag hade otur och det är ett riktigt bra och framförallt jämlikt system.

Har man försäkring här i USA har man fler barnläkare att välja mellan. Har man inte råd finns det stöd från staten. Har ej en djup insikt i barn med specialbehov, men de av mina kompisar som har barn som behöver extra hjälp är VÄLDIGT nöjda med stödet de fått. Många väljer att stanna i Kalifornien eftersom de tror att deras barn har det bättre här än i Norden. Det sagt är detta LA och de kompisar jag pratar om hör väl till nåt slags övre medelklassskikt. Det finns säkert en massa andra historier och erfarenheter.

Jag tror att jag är inne på det sista kapitlet på kapitelboken om hästar jag skriver. Den andra delen om Maja & Frank. Det känns som om jag känner huvudpersonerna lite bättre nu och det gör det också lättare att skriva. När jag är klar ska jag låta manuset vila lite, sen läsa igenom och redigera och sen skicka det till min förläggare och till Louise som ska illustrera. Jag är så glad och stolt över att ha Louise som illustration. En så otroligt rolig, smart, generös och begåvad person.

MEN det var inte det jag skulle skriva om. Jag ville uppmärksamma er om att det ligger ett nytt avsnitt av Magnus och Peppes podcast ute och väntar på er lyssning. Det handlar bland annat om microtargeting, att gråta och lära sig, alltså skräddarsydd reklam, om det amerikanska presidentvalet, om bra filmer och mycket mer. Lyssna! Korrigera! Håll med eller inte med! Säg gärna vad ni tycker.

Jag är definitivt en tv-serieperson. Kollar på alla serier, men knappt någon film. Bio kommer inte på fråga, såvida det inte är Frozen II eller motsvarande. Den här helgen har jag till min egen stora förvåning sett hela tre filmer och varit nöjd med dem alla.

När jag kom hem efter middagen på fredag kväll frågade jag Magnus om han ville se Marriage Story med mig. Han tyckte att det var för sent, MEN väckte mig på lördagen med kaffe på sängen och ett förslag om att kolla på filmen med honom då. Ja, sa jag! Det var nästan orättvis att se filmen efter att ha läst vara översvallande recensioner av den. Visst var den bra, men överspelade inte Johanson och Driver lite? Som om de stod på en teaterscen.

På lördagen läste jag ett av alla de nyhetsbrev jag prenumererar på hos New York Times och fick tipset om en annan Adam Driver-film, nämligen The Report. Baserad på en sann historia om hur en medarbetare till den amerikanska senaten luskar reda på den tortyr som så många människor utsattes för efter 9/11. Hu vad hemsk den var. Men också bra!

Imorse var jag bjuden på en förhandsvisning av Sveriges Oscarsbidrag “And then we danced“. En otroligt fin film som handlar om en ung homosexuell man i Tbilisi som i dansvärlden. Den handlar om att dansa, om fattigdom, syskonskap, att festa hela natten, bli kär, första kyssen, få sitt hjärtat krossat och att vara gay i en totalitär stat. Den var så otroligt fin! Så glad över att jag fick se den.

TIPSA mig gärna om bra filmer ni sett på sistone! Gillar dokumentärer, komedier (Booksmart!), draman och ja, bra filmer.

På den här bloggen blandar vi högt och lågt! Inte för att mode är långt, det är en form av kultur. Däremot är snabba trender och lågpriskedjor modets engångsbestick i plast.

Igår åkte jag till Studio City, trafiken var givetvis hemsk. På Ventura Blvd (hej Tom Petty!) ligger Wasteland, som är en second hand-kedja med butiker i hela Los Angeles. Den bästa av dem ligger på Ventura. Där träffade jag Frida och sen provade vi kläder, mest på skoj, en stund. Jag testade bland annat följande.

En otroligt skön tröja från Alexander Wang. olyckligtvis var storleken XS och den täckte knappt min mage trots att jag hade superhöga jeans (också de second hand, förresten). Synd på snyggt plagg, men orka gå och dra ner skjortan hela tiden.

Sen provade jag den här tröjan från Opening Ceremony. Den hade ännu lapparna kvar och var väldigt snygg. MEN lite för stor för mig och ärligt talat lite för dyr. It’s loss som inte får ha mig i sig.

Den här tröjan ångrar jag lite att jag inte köpte. Otroligt snygg färg och modell. Argumentet för att lämna kvar den var att den var lite dyr, att jag har väldigt många tjocktröjor med tanke på att jag bor i Los Angeles (som för övrigt är mörkt och regnigt just nu) och att jag bara fick välja ett plagg.

Sist, men inte minst (den titeln fick Alexander Wang) gjorde den här silkesskjortan entré. Otroligt skön och snygg. Så pass att jag köpte den och smög in på toaletten på restaurangen vi åt på efteråt och bytte om till den.

Glad självständighetsdag! Jag är inte så patriotisk av mig. Är inte den som tycker om att profilera mig som finländare genom att dela PISA-resultat, vackra bilder från den finländska naturen, eller varför Finland är världens lyckligaste/bästa/smartaste/snyggaste etc land. Det sagt är jag såklart oerhört tacksam för att mina mor- och farföräldrar och hela deras generation stod upp mot Ryssland under kriget. Att växa upp i ett självständigt Finland är definitivt att föredra framför Ryssland.

Jaja, nu kör vi igång med fredagslänkarna.

Välskriven och hemsk text om folk (#intealltfolk) som dör när de försöker bestiga Mount Everest och om hur bergstoppen förvandlats till en turistattraktion. Själv försöker jag verkligen förstå VARFÖR man vill lägga ner så mycket pengar för en bra historia och instagrambild.

Djuraktivister låter folk genom VR-glasögon förstå hur industriell djuruppfödning fungerar. Lätt att sätta julskinkan i halsen när man verkligen SER helvetet.

Att jobba som hushållerska för Donald Trump är… speciellt?

Sexuella trakasserier och mord, hur säkert är det egentligen att ta en Uber hem?

Shoppa nya kläder? Här kommer lite statistik (från den svenska marknaden) om hur mycket de nya braorna påverkar klimatet.

Det här hittar gränsbevakningen i fickor och väskor hos immigranter.

I Israel är Louis C.K. välkommen upp på scen (och säkert mycket snart i USA också).

Ung, amish och TikTok-kändis (TikTok är för övrigt den app som slukar överlägset mest tid om jag får mig för att öppna den).

Det här minns jag att någon föreläste om redan på min USC-tid, men hur sjukt är det inte att privata fängelser profiterar på fångarnas telefonsamtal?

Har jag redan tipsat om The Morning Show? Otrolig casting. Började lite långsamt, men blir bara bättre och bättre.

“Vad är den största lärdomen du fått genom din coaching, Friday Lab, karrärserfarenhet överlag? Alltså, om du skulle dela med dig av ETT toppentips, vad skulle det vara? (PS: tack för att du tar dig tid att skriva en blogg som vi får läsa!)”

Friday Lab har på många sätt varit ögonöppnande för mig. Igår när Frida föreläste om equus coaching sa hon att hon medan hon ännu bodde i Sverige tyckte att coaching var lite löjligt. Varför inte gå i terapi om man har problem, liksom. Sen började hon själv jobba med det.

Lite så kände jag också länge. Det var Maja som fick mig att fatta styrkan i att vara tydlig med sig själv. Att de mönster, sätta mål, fundera på varför man inte gör något och varför man gör något annat och vikten av att formulera det man vill. Jag tänkte först skriva att just formulerandet är min viktigaste lärdom, men sen insåg jag att det nog är gruppen. Jag fick en så stor aha-upplevelse i hur mycket mer man får gjort när en grupp på tio-elva andra personer hejar på en stöttar en och kommer med råd och förslag. Om det inte var så uttjatat skulle jag skriva “tillsammans är vi starka”.

Tack för att du läser bloggen!

Har ni någon bra lärdom från coaching eller yrkeslivet?

Jag har nu i två dagars tid försökt publicera inlägget om hur man skriver en barnbok och känner att det är lite väl hajpat, men nu ligger det i alla fall uppe på min andra blogg “Brev från Amerika” som ligger på Hufvudstadsbladet! Läs gärna den. Hela bloggen alltså. Där skriver jag lite längre inlägg om livet i USA och ibland plockar tidningen in dem i pappersversionen.

En annan fråga:

“Jag tänkte på det du skrev om att bli projektledare i familjen och att många aktiviteter står och faller med att (ofta) mamman orkar rodda i allt. Jag känner igen mig 100% i detta och det gör mig så trött. Hur ska jag ta mig ur rollen som familjens ständiga projektledare? Tankar? Tips?”

Ja, herregud vad jag är trött på att vara projektledare och initiativtagare. Det sexigaste som finns måste väl ändå vara när ens partner säger “I got this, babe!” eller inte ens säger det utan bara GÖR. När “Fifty shades of Grey” kom ut läste jag en analys som handlade om att den var så oerhört populär bland utslitna småbarnsmammor eftersom huvudpersonen bara blir omhändertagen och har någon som till och med tar ansvar för sexet. Tänker ofta på det.

MEN HUR ska man styra upp det? Boken “Så jävla trött” av Gemma Hartley, som vi för övrigt har som månadens bok i Friday Lab Community (nästa vecka öppnar vi upp för nya medlemmar!), tycker att man ska kompromissa och slappna av i sina egna krav. Jag vet inte om jag håller med. Klart att man ska syna sig själv och sin egen roll och ifall det finns barn inblandade kan man ju inte utsätta dem för experimentet: “Vad händer om jag slutar bry mig“, men jag tycker också att det krävs ett ordentligt snack. Det kommer knappast att funka, men då kan man försöka skriva ett brev. Det funkar antagligen inte heller. Då får man inombords bestämma sig för om man kanske trivs bättre som särbo (också en ekonomisk fråga såklart) eller om man bara måste satsa på att göra det bättre för generationer som kommer efter en och jobba så satans för jämställdhet, uppfostra feminister till söner och döttrar och drömma om en bättre värld för dem. Det är för sent för oss. Vi är Leonardo DiCaprio och barnen är Kate Winslet i Titanic.

Jag plockar inte upp stora barns och vuxna mäns kläder från golvet. Jag undviker också att städa upp köket efter dem. Det funkar inte alltid, men vill i alla fall skicka en signal om att man ska städa upp efter sig själv.

Jag håller också själv på med ett privat experiment där jag förbjudit mig att tänka en enda elak tanke om en annan människa (inklusive det folk publicerar på sociala medier). Så fort jag känner mig det minsta irriterad på Magnus skuffar jag bort tanken. Vet inte om det hjälper rent konkret med projektledandet, men märker att jag själv mår bättre av det

Vi fortsätter med frågelådan. Det låga inlägget om hur man skriver barnböcker får vänta en stund eftersom bloggen vägrar mig låta klistra in något och jag inte orkar skriva om det. Här kommer en kortare fråga:

“Du har tidigare skrivit om att Magnus inte haft kontakt med sin pappa. Är det annorlunda nu? Minns att du nämnde honom på sommaren.”

JA! Magnus pratade inte med sin pappa på nästan tio år, men i somras då pappan blev sjuk, återförenades de tu. Så fint att se hur lyckliga de är över att ha varandra igen. Har ingen bild på Maggans far så det blir en med hans UNDERBARA mor Diana istället. Antagligen en av världens bästa människor. Älskar henne väldigt mycket.

Så glad över att ha en bra relation med mina svärisar. I en tidigare relation hade jag en pojkvänsmamma som lämnade bibeln öppen på strategiska platser när vi övernattade på pojkvännens sommarstuga. Det var i och för sig inte direkt elakt, men inte så otroligt välkomnande heller.

Vad har ni för relation till era potentiella svärföräldrar?

Okej, här kommer ett test. Fungerar det att blogga här.