Hur skriver man en barnbok

8 months ago

Hur skriver man en barnbok

Jag har nu i två dagars tid försökt publicera inlägget om hur man skriver en barnbok och känner att det är lite väl hajpat, men nu ligger det i alla fall uppe på min andra blogg “Brev från Amerika” som ligger på Hufvudstadsbladet! Läs gärna den. Hela bloggen alltså. Där skriver jag lite längre inlägg om livet i USA och ibland plockar tidningen in dem i pappersversionen.

En annan fråga:

“Jag tänkte på det du skrev om att bli projektledare i familjen och att många aktiviteter står och faller med att (ofta) mamman orkar rodda i allt. Jag känner igen mig 100% i detta och det gör mig så trött. Hur ska jag ta mig ur rollen som familjens ständiga projektledare? Tankar? Tips?”

Ja, herregud vad jag är trött på att vara projektledare och initiativtagare. Det sexigaste som finns måste väl ändå vara när ens partner säger “I got this, babe!” eller inte ens säger det utan bara GÖR. När “Fifty shades of Grey” kom ut läste jag en analys som handlade om att den var så oerhört populär bland utslitna småbarnsmammor eftersom huvudpersonen bara blir omhändertagen och har någon som till och med tar ansvar för sexet. Tänker ofta på det.

MEN HUR ska man styra upp det? Boken “Så jävla trött” av Gemma Hartley, som vi för övrigt har som månadens bok i Friday Lab Community (nästa vecka öppnar vi upp för nya medlemmar!), tycker att man ska kompromissa och slappna av i sina egna krav. Jag vet inte om jag håller med. Klart att man ska syna sig själv och sin egen roll och ifall det finns barn inblandade kan man ju inte utsätta dem för experimentet: “Vad händer om jag slutar bry mig“, men jag tycker också att det krävs ett ordentligt snack. Det kommer knappast att funka, men då kan man försöka skriva ett brev. Det funkar antagligen inte heller. Då får man inombords bestämma sig för om man kanske trivs bättre som särbo (också en ekonomisk fråga såklart) eller om man bara måste satsa på att göra det bättre för generationer som kommer efter en och jobba så satans för jämställdhet, uppfostra feminister till söner och döttrar och drömma om en bättre värld för dem. Det är för sent för oss. Vi är Leonardo DiCaprio och barnen är Kate Winslet i Titanic.

Jag plockar inte upp stora barns och vuxna mäns kläder från golvet. Jag undviker också att städa upp köket efter dem. Det funkar inte alltid, men vill i alla fall skicka en signal om att man ska städa upp efter sig själv.

Jag håller också själv på med ett privat experiment där jag förbjudit mig att tänka en enda elak tanke om en annan människa (inklusive det folk publicerar på sociala medier). Så fort jag känner mig det minsta irriterad på Magnus skuffar jag bort tanken. Vet inte om det hjälper rent konkret med projektledandet, men märker att jag själv mår bättre av det

jagjagjag · 8 months ago
Jag jobbade på en barnmottagning som läkare i två månader. Oftast är det mamman som kommer med sitt barn på besöket. Mera sällan pappan. Och tyvärr, var det pappan som var där med barnet utspelade sig denna scen väldigt ofta: Jag " Så hur länge har barnet hostat" P: "länge" Jag: "veckor eller månader...?" P: " åh nä jag har inte riktigt koll, får jag ringa min sambo?". Ja såklart ett typexempel. Men det var väldigt slående. Jag reflekterade över detta, för är det så att män har svårare för att komma ihåg olika saker, då kan de väl inte jobba som chefer, politiker etc? Nä just det. Och nu pratar jag inte om bebisarna som var hemma med sina mammor om dagarna utan de större barnen. Men absolut, det kan ligga något i att mamman automatiskt tar på sig ansvaret för barnets hälsa.

Peppe Öhman · 8 months ago
Tycker detta exempel är så slående. friheten att inte behöva komma ihåg vissa saker.

Annika · 8 months ago
Min kompis som jobbar på en vårdcentral berättade om en gång det kommit in en pappa som hade med sig FEL barn, alltså lämnat det sjuka barnet hemma och tagit med sig ett friskt barn. Det har tydligen även hänt flera gånger att pappor inte kan barnets personnummer och då ringer sin partner istället för att ha skrivit upp personnumret i exempelvis sin mobil.

jagjagjag · 8 months ago
Oj då! Ja precis, frihet att inte behöva anstränga sig men också att det inte ligger ett så stort värde i att kunna barn eller hushåll. Inte så hög status kanske.

Elisabeth · 8 months ago
Frågeställaren undrar hur man tar sig ur rollen som familjens projektledare. Jag har ingen universallösning, men en liten dellösning. Man måste delegera över ett helt område, och sen aldrig gå in i det området igen, oavsett hur mycket fel det verkar bli. Det måste vara supertydligt vem som har ansvar för en viss sak, och att det inte ändras. Det funkar inte att begära att den andre partnern ska dela på ansvarsområdet (tex att komma ihåg att kolla vad som behöver kompletteras i kylen), om denne inte redan gör det automatiskt. Exempel: delegera tvätten till din partner. Om tvätten inte blir gjord, då får familjen gå med smutsiga kläder. Du kan tvätta ditt eget om det blir kris, men ingen annans. Men det funkar bara om partnern också är ansvarig för att klä på barnen på morgonen, och därmed får ta konsekvensen av att allt ligger i tvättkorgen. Du kommenterar inte, tjatar inte, dubbelkollar inte. Tvätt och kläder är inte ditt ansvar, så håll dig borta.

Peppe Öhman · 8 months ago
Så bra! Tack! Precis så har jag gjort med Vidars skola! Jag engagerar mig noll och Magnus är tvungen att ta allt. jag vet att om jag så mycket som gläntar på dörren dit faller allt på mig så jag håller mig borta.

Elisabeth · 8 months ago
Exakt! Speciellt det där med att glänta på dörren!

Peppe Öhman

Peppe Öhman

Peppe Öhman författare och journalist bosatt i Los Angeles med maken Magnus och barnen Vidar och Majlis. Skriver, rider, springer, äter och har sig.