Jag var på väg ut på ett litet kvällspring, men hann inte längre än runt hörnet förrän jag möttes av ett tiotal polisbilar och massor av människor som filmade med sina telefoner. Jag frågade en dam vad som hänt och hon sa att en kvinna tvärbromsat så hennes bil slirat över hela gatan, kastat sig ur bilen anklagat en man med en valp för att ha stulit hennes hund och sen sprutat tårgas på honom. Mannen och valpen stod några meter ifrån oss medan kvinnan hade fyra-fem poliser över sig.

Eftersom kvinnan var svart tänkte jag (och trettio andra personer) att det var bäst att filma allt som hände. Det var otroligt obehagligt. Kvinnan verkade inte må bra eller var påverkad och poliserna ytterst medvetna om telefonerna som förevigade deras varje rörelse. Jag blev alldeles gråtfärdig. Fick sån panik när jag tänkte på George Floyd, Breonna Taylor och alla de andra som blivit utsatta för polisvåld.

Mannen, som för övrigt var latino, verkade helt obrydd. Jag antar att han befann sig i nåt slags lätt chock. Majlis och jag hade sett honom nån dag innan med valpen så jag antar att han också var så lugn eftersom det var hans hund. Eller fan vet jag. Valpen mådde bra genom hela detta. Hoppas att kvinnan är okej och får hjälp.

Bild 1 är verkligheten, bild 2 det som folk vanligtvis ser på Zoom. Jag planerar ju aldrig de här blogginläggen, sätter mig bara ner och skriver det jag kommer att tänka på just då. Vet inte om det är strategiskt smart, men då får ni i alla fall en mycket genuin sida av mig. När jag skriver det här står Magnus i köket och lagar mat/dansar med musiken lite för högt på. Det är ungefär så jag romantiserade vuxenlivet som tonåring. Det är ju en extremt liten del av det verkliga vuxenlivet, men man får vara glad för det lilla.

Mest består åtminstone mitt lvuxeniv av att jobba, underhålla barn, man och hushåll. Har en föga originella drömmen om lite mer tid för mig själv. Får den endast när jag springer, rider och lägger mig tidigt. Ni vet regeln: Lagd kvinna ligger. När jag lagt mig för kvällen får folk ta hand om sina problem utan min inblandning. men antar att jag skulle ha svårt att anpassa mig efter bara tid för mig själv. Människan drömmer väl alltid om det hen inte har.

Vår asociala katt Katniss har för övrigt börjat ty sig till mig. Tänker att hon ser nåt slags släktskap i den ständiga längtan efter att få vara ifred. Nu ropar Maggan att pastan är färdig. Vi hörs imorgon!

Idag har jag lajvat amerikan och jobbat jättemycket. Jag har gjort en videointervju, översatt texter, spelat in podd, haft Friday Lab-reunion från retreaten i somras, klippt video och fakturerat. Jag har inte skrivit ett ord på romanen, men så är det ibland. Min förläggare sa att hon har tid att läsa ett råmanus nästa vecka så jag kanske skriver så fingrarna glöder i helgen istället.

Hur som helst. Det jag ville säga är att podden nu ligger ute. Jag hade ursprungligen tänkt tala om klass och om hur USA:s extrema överklass med Jeff Bezos i täten är noga med att klä sig som en vanlig dude och låtsas som om han är som alla andra. Att inte tala om att klass och förmögenhet i högsta grad är något man ärver i USA gör att folk fortfarande tror på The American dream. Man talar visserligen om blue collar, men väldigt lite om arbetarklass här. Istället hetsar man vita fattiga mot svarta (fattiga). Medelklassen låtsas som ingenting hade hänt. Äsch, har ett långt resonemang som jag får ta i nästa veckas podd.

Vi talar också om Oatly och Blackstone och jag är ambivalent till vad jag ska tycka. För mig är inte så enkelt att bara bojkotta Oatly för att Blackstone investerade 200 miljoner i dem. jag vet att BS sysslar med att bränna upp Amazonas och donerar miljoner till Trumps omvalskampanj. Men är det inte bättre att de som försöker få folk att leva mer klimatsmart genom att undvika animaliska produkter tar pengar från Blackstone än att de ger 200 miljoner till oljeindustrin? Att fortsätta dricka komjölk är inte speciellt bra för framtiden. Status que är med andra ord inte ett neutralt alternativt.

Om man bor i Sverige och Finland finns det säkert något litet havremjölföretag som man kan köpa sin mjölk från, men Oatly försöker manövrera in sig på gigantiska marknader som USA och Kina. Att göra det trendigt att konsumera så mycket produkter från växtriket istället för djur är en stor bedrift för att bromsa klimatförändringen. Det är också extremt dyrt att få folk att ändra sina vanor.

Nu är det kanske något jag missat och jag lyssnar gärna om ni kan utbilda mig. Det finns eventuellt en konkurrent till Oatly som får pengar från en mer etisk investerare? Vad vet jag, gör mig smartare.

Här är podden. Här kan ni prenumerera på den och föredrar ni Swish är numret

072 245 50 81 (ni kan se det som en podd/bloggdonation)

Den här helgen har vi flyttat. Jag är öm i armar och fötter efter att ha släpar alla våra grejer från 106 till 101, men nu är vi här och stormtrivs! Vi köpte som sagt en ny soffa och ett matbord på FB Marketsplace. Känns så lyxigt med lite nya grejer. Så härligt också att dricka kaffe i morgonsolen på balkongen och smygkolla på folk som går förbi.

När Magnus och jag bar in vår extremt tunga säng och jag efter det släpade ut en byrå i gränden bakom vårt hus insåg jag hur stark jag är. Mina armmuskler ser kanske inte mycket ut för världen, men de är ena sega jävlar. Blev på gott humör av detta.

Idag tog vi en liten paus i ordnandet och pysslandet och åkte in till West Hollywood där Majlis kompis Ellie hade födelsedagskalas. Det var väldigt mysigt och avslappnat med lek, pool och tårta. Ett glas vin och social distansering hos mammorna och pappan. När Majlis fyller år i oktober hoppas jag att vi kan styra upp något motsvarande.

Nu är vi hemma igen och jag inser att jag hoppade över lunchen. De senaste veckorna har jag ätit chips till lunch i medeltal tre gånger i veckan helt enkelt för att jag inte orkar laga något annat. Vissa dagar har jag varierat med ost. Eftersom det funkar tänker jag inte ändra på det. Gud vad befriande det var att skriva det. Inte så att jag tänker byta ut alla mina måltider mot chips, men ibland är chips lunch.

På tal om matvaror så pratar vi om Oatly i senaste podden. Hoppas att Magnus har hunnit lägga upp den när ni läser detta.

Nu har jag snart ridit två månader på min nya ridskola i Burbank och idag kändes det äntligen som om jag verkligen kan rida. En jäkla kamp det där att justera varje muskel i sin kropp så man blir synkad med hästen. Fint är det i alla fall när allting klaffar. Synd att ingen tog bild så jag kunde visa er. Men stunt i det, nu över till fredagslänkarna.

Code Switch är alltid bra, men tycker att det här avsnittet om hur få POC-vänner amerikaner har och ännu värre hur ensamma POC-barn är i skolan är extra viktigt. Av svarta killar sa 30 procent att de inte har en enda vän.

Toktok och Walmart???

Om ni, som jag, gillar att lära er mer om internetkultur rekommenderar jag er att följa Taylor Lorenz som som skriver om teknologi och internetkultur på NYT.

Ta-Nehisi Coates skriver om Breonna Taylor i Vanity Fair.

Hur mycket skadar sociala medier oss som individer och samhället/demokratin?

Vi har ju pratat om Qanon både här och i podden. Tycker att den här förklaringen till varför evangelister så lätt faller för konspirationsteorin är intressant.

Är det för att vi inte får röra varandra som musiken den är sommaren är extra sexig? (WAP)

Riot, don’t diet.

How to smile when you’re wearing a mask.

NBA strejkar i protest mot polisvåldet mot svarta. Senast Jacob Blake som blev skjuten sju gånger i ryggen.

2020 can go to hell (men vet ni vad, det är säkert också hänt bra saker under de här skitåret, kan inte ni dela med er av fina historier?)

En fejkdokumentär om ett gäng vampyrer som lever i samtiden med oss? What we do in the Darkness. Undrar om jag tipsat om den förut? Jaja, här är trailern i alla fall.

I år sitter jag i juryn till Begriplighetspriset. Jag är så oerhört stolt över det och eftersom jag vet att ni är smarta och pålästa personer tänkte jag be er gå in och nominera en person som är värd priset.

“Varje år delar vi på Publik ut Begriplighetspriset till en person eller organisation som har lyckats få oss att förstå ett krångligt ämne lite bättre. Till någon som har lyft en fråga och gjort den mer begriplig, till nytta för andra. Nu kan vi presentera årets jury som består av Kajsa Moström, Jacob Birkeland, Juan Navas, Jeanette ”Peppe” Öhman” och Alexandra Carmback.

Förra årets vinnare var Katarina Wennstam. Hon vann Begriplighetspriset för att hon är en folkbildare som har tagit sig an det svåraste av allt: att ändra en mångtusenårig maktobalans som låter förövare åtnjuta förmånen att dela skuld med – inte sällan lägga över den på – sina offer.”

Här kan ni nominera personen.

Igår var vi praktiskt taget ensamma på stranden och det var underbart. Vågorna var lite för stora för att jag helt avslappnat skulle våga Majlis leka i dem, de slänger till och med omkring vuxna människor, men vattnet var varmt och behagligt. Ibland höll Vidde ett öga på Majlis så jag kunde leka med boogie boarden, ska nog ta ner surfbrädan snart.

Jag började tala med en kvinna som visade sig vara tysk/engelsk och som kurerade Helen Schjerfbeck-utställningen i både London och Helsingfors. Hon hade nyligen flyttat till LA och var lite nere för att alla museum är stängda pga av Covid-19.

När jag satt där i den mjuka eftermiddagssolen tänkte jag på hur folk så ofta, helt oprovocerat från mitt håll, vill berätta att deras flickebarn biologiskt är intresserade av att leka med dockor och gossar med bilar och maskiner. Det händer oftare än vad ni skulle kunna föreställa er om. Jag vet aldrig vad jag ska säga för även om det finns skillnader mellan könen (forskning visar att det finns ytterst små om än några skillnader alls i kvinnors och mäns hjärnor, men att hjärnan är elastisk och matar man den med en viss sak växer den delen av kunnande) är det väl ändå inget argument för att kvinnor och män ska behandlas olika? Jämställdhet oberoende av vad folk vill leka med. Och dessutom, vad leker de som varken identifierar sig som män eller kvinnor med? Hur ska de passa in den här Män är från mars och kvinnor från venus-logiken?

Ja, det tänkte jag på på stranden.

När klockan närmade sig sex gick vi hem och badade i poolen och lät Magnus laga middag åt oss. Om allt går som det ska får vi nycklarna till den nya lägenheten redan ikväll. Jag är inne på Facebook-marketplace hela tiden för att hitta en snygg soffa/nattygsbord/matbord/bokhylla.

Här är förresten pressmeddelandet om min nyaste bok “Vita lögner och höga hinder”. Jag tyckte det var så fint att jag ville dela det med er här.

“Vita lögner och höga hinder – serien för hästfrälsta i slukaråldern fortsätter

Vita lögner och höga hinder är andra delen i Peppe Öhmans sympatiska serie om Maja och Frank.

Maja rider i stallet varje vecka. Det är inte Maja som har bestämt det, det är hennes hästtokiga mammor. Skulle Maja få bestämma skulle hon bara rida en enda häst – sin älskade sommarhäst Frank.

Men han bor i ett stall alldeles för långt borta, och mammorna har bestämt att det inte blir något ridläger på sommaren om hon inte tränar under vintern. Maja gillar verkligen inte stämningen i stallet, vissa av hästarna är alldeles omöjliga att rida och de andra ridskoleeleverna är otrevliga.

Den enda som Maja skulle kunna tänka sig att umgås med är Parisa. Men gillar Parisa verkligen Maja, eller är hon snäll bara för att någon sagt att hon måste?

Vita lögner och höga hinder är andra delen i Peppe Öhmans sympatiska serie om Maja och Frank.

Bokens åldersrekommendation är 6 till 9-åringar. För att komma in i Majas tankar återgår Öhman till barndomens ridläger i Västnyland.

– Jag tänker mycket på när jag åkte på ridläger utanför Ekenäs. Det var det bästa jag visste och är fortfarande några av de finaste minnen jag har från barndomen.

Peppe Öhman har varit hästtjej sedan hon var sex år gammal.

– En gång hästtjej, alltid hästtjej. Fast nuförtiden är jag nog mer hästkvinna.

Öhman påpekar att hon inte är Maja och att hennes egna föräldrar aldrig hyste ett hästintresse som Majas föräldrar gör.

– De var mest rädda för att jag skulle trilla av och skada mig och skulle nog hellre ha sett att jag spelade tennis.

Peppe Öhman är engagerad i både miljö- och jämställdhetsfrågor, något som återspeglas också i serien om Maja och Frank. Öhman vill ändå undvika att skriva läsaren på näsan.

– Barn är väldigt känsliga för pekpinnar och vill inte bli tvångsmatade i hur man ska leva. Vi kan förändra världen till det bättre genom att berätta olika sorts historier om mångfald och rättvisa.

Majas favorithäst är Frank och givetvis har Öhman en egen favorit i Los Angeles – hästen Sequoia som hon rider flera gånger i veckan.

– Jag håller på att experimentera att rida utan sadel och träns, så snart kommer nog mina föräldrars befaringar om mig som trillar av ordentligt att bli sanna.

Vita lögner och höga hinder har recensionsdatum torsdag 8.9.

I september diskuterar hästkvinnorna Peppe Öhman och Wilma Möller, aktuell med ungdomsromanen Allt att vinna, i Schildts & Söderströms livesändning på Instagram.”

Igår hade Friday Lab en session med temat hållbar höst. Vi började med att prata om hur vi ville känna oss i december och vad som krävdes för att vi skulle känna så. Alltså, vad vi kunde göra för våra framtida jag. Alla fick komma med förslag, men poängen var att det skulle vara enkla, små justeringar i vardagen. Som att komma överens med kollegerna (om möjligt) om en mötesfri dag, lägga sig i tid fem kvällar i veckan, röra på sig utomhus varje dag, tacka nej lite oftare osv Ni fattar.

Den här tisdagen levde jag verkligen inte som jag lär. Jag jonglerade fyra olika skrivprojekt (skickade in tre av dem), tvättade, lagade mat, hade playdate för Majlis (och mig) med Karin och Ellie på stranden, skyndade hem och avslutade dagen klockan 21 med att prata om bränderna i Kalifornien på SVT Morgonstudio. Jag tycker att så kul med livesändning, men de dagar jag ska vara med går jag ändå med en låginstensiv stress i kroppen. Typ tänk om jag får tourettes och istället för att allvarligt prata om evakueringscenter skriker KUKEN.

Det gjorde jag inte. Jag lade mig efter sändningen, men vaknade upp klockan tre och kunde inte somna om. Sånt händer ju ibland, men det är ganska irriterande.

Igår kom vår kompis Sofie ner från Hollywoodskylten till Santa Monica. Vi gick ner till stranden, men planen att bara promenera inte bada, men Majlis kastade sig givetvis i vågorna ändå. Värmen var perfekt ljummen och barnen var bara lite gnälliga.

Sen traskade vi upp till Oysterette och fick konstigt nog genast ett bord. Sofie som är veterinär såg en mops som uppenbarligen hade hudproblem. Vi hade precis snackat om de vanligaste problemen som folk kommer in med sina hundar med och när mopsen nu visade på exakt det Sofie förklarat för mig en kvart tidigare kunde hon inte hålla sig från att vänligt komma med ett tips på medicin till mopsägaren. Ingen gillar ju oombedda råd och Sofie sa att hon ibland blivit utskälld av djurägare när hon påpekat något. Lyckligtvis blev den här matten bara glad och tacksam.

Magnus är också en person som ofta involverar sig i främlingars öden. Mindre med goda råd, ofta mer erbjudan om hjälp. Han är alltid den som stannar bilen om någon annan fått motorstopp eller som igår när en dam på väg ner för berget i Topanga hade problem med sin motorcykel. Förra veckan gav en kvinna plats åt oss när vi köade in till en strand och då betalade Maggan hennes inträde. Det var en liten fin gest tycker jag.

Hur är ni? Ger ni mer eller mindre oombedda råd/hjälp åt bekanta och främlingar?