Ni vet de där morgnarna när man står och borstar tänderna samtidigt som man förstrött läser ett gammalt nummer av Nöjesguiden och liksom råkar luta sig mot den hypermoderna tvättmaskinen så barnlåset går på?
Först ignorerar man problemet. Sedan vill man tvätta, men det går ju inte så man beslutar sig för att vänta ut maskinjäveln. Tvättisen vinner i tålamod och samma kväll är man tvungen att lista ut hur barnlåset tas ur bruk. Först läser man bruksanvisning på papper, sedan googlar man. Vid brist på resultat beslutar man sig åter för att vänta ut jäveln. Det funkar inte nu heller. Man googlar lite till. Svär över att tvättmaskinsingenjörerna tydligen utvecklat sina maskiner exklusivt för personer med Stephen Hawkings intelligens.
Där sitter man på badrumsgolvet med datorn i famnen och försöker testa förslag man hittar på olika föräldraforum. Den stora pulsådern vid tinningen bultar. Man dricker lite folköl. Sen håller man av misstag in startknappen i fem långa sekunder och den blinkade nyckelsymbolen försvinner. Man försöker spela obrydd, men skriker inombords: Who's your mommy, and what does she do? Sen tvättar man kläder.
Här i Stockholm vajar det regnbågsflaggor överallt och som nån kommenterade är alla lite extra trevliga och solidariska mot varandra. Förra helgen ordnades det en Prideparad uppe i Jakobstad i Österbotten. Enligt mina källor var det en succé med en massa glada människor som deltog. För att visa sitt stöd för mångfald och jämlikhet hängde många upp handdukar i regnbågens alla färger på tvättlinor runt om i trakten.
Samtidigt, och jag ber om ursäkt om jag missförstått detta: Några kristna i trakten kände sig obekväma, eller direkt kränkta, för att icke cis-personer tog så mycket plats. En journalist på tidningen Österbottens Tidning skrev följande Facebookuppdatering på sin privata sida: "Nämen om man skulle ta och förfölja lite kristna och hänga upp tvättlinan med handdukar i regnbågens färger nu." Journalisten förklarar själv att statusen var en ironisering på en insändare som tidigare i veckan hävdade att kampen för en jämlik äktenskapslag skulle vara förföljelse av kristna. Nån av journalistens "vänner" tog en skärmdump av statusen och spred den. Nu säger folk upp sina prenumerationer och journalisten blir hotad.
Om alla inte skrattar är det inte roligt? Kan man försvara plumpa kommentarer med att det bara var ett skämt? Absolut inte, men det hjälper kanske lite om man analyserar vem som skojar om vad. Är det vita som skämtar om rasifierade? Priviligerade män som skojar om kvinnor? Cis-personer som ironiserar över icke-cis? Vem har makten? Vilket är sammanhanget och referenserna? Är det ett privat skämt bland vänner eller representerar personen en institution? Vem hotar? Så jävla svårt, men en bra grundregel är att humor är roligare när den kommer nerifrån än tvärtom (i det här fallet vet jag faktiskt inte, förutom att en jämlik äktenskapslag har mycket lite med förföljelsen av kristna att göra). Och att internet är evigt. Alla läser allt.
Eftersom jag inte är en professionell humorist ska jag inte föreläsa mer, men det är det viktigt att vi fortsätter prata om olika maktstrukturer. Alltså prata, inte bråka om vem det är mest synd om.
Jag spottade ur mig så mycket text efter podden att den får komma upp en gång till. Vi pratar om hur småprat med främlingar för en lycklig, om hur män definierar kvinnors skönhet och om hur man blir trött av att läsa texter på skärm. Por favor:
Äntligen säger både ni och vi! Vad har Peppe lärt sig under veckan som gått? är tillbaka i era öron denna måndag. Detta avsnitt sänds dessutom från Stockholm. Vi pratar om att vara kvinna och 42, om orsaker till att New York är USA:s olyckligaste stad och om skillnaden mellan att läsa på skärm och papper. Bra avsnitt, om jag får vara lite amerikanskt skrytig.